Första veckan i lägenheten

Japp, nu är det avklarat. Idag har jag bott i min nya lägenhet i exakt en vecka. Flyttade i söndags förra veckan. Det kändes storslaget och väldigt spännande, men samtidigt underligt och nervöst. Jag trodde att jag skulle ha jättesvårt att somna den första natten. Jag får ofta svårt och somna när jag kommer till ett nytt ställe, och alla säger att den första natten i det första egna hemmet är något väldigt speciellt. Men nej, jag somnade som en stock. Visserligen vaknade jag redan klockan fem på morgonen och kunde omöjligt somna om, men annars sov jag faktiskt ganska bra.

På måndag morgon åt jag min första frukost på uteplatsen, vid det svarta trädgårdsbordet. Det var jättevarmt i måndags. Det kändes vuxet att sitta där, på min egen uteplats och äta frukost, som jag själv hade gjort i ordning. Tänk, jag har till och med lärt mig att koka kaffe. På bara en vecka har jag samlat ihop många vuxenpoäng. Jag har dessutom dammsugit hela lägenheten. Jag kom på att assistenten kunde köra min rullstol, medan jag höll i dammsugaren. Smart va?

Just nu har jag också en hund i hemmet. Nej, jag har inte köpt en egen, men jag är hundvakt fram till torsdag. Han heter Sami och är mina föräldrars kompisars vovve. Han kom alltså i måndags.

För några veckor sen fick jag ha honom över en natt. Hemma hos mina föräldrar, alltså. Det var bra, för vi behövde träna lite, både Sami och jag. Förra gången satt han ju och gnällde, så fort hans ägare hade gått, men det gjorde han inte den här gången. Han tittade efter sin ägare, men han gnällde inte. Inte förrän på kvällen. Jag blev lite nervös, för jag visste inte vad jag skulle göra. Jag hade varit ute med honom, ändå gnydde han. Fast sen sov han i min säng och efter det har det gått riktigt bra med honom. Han sover hos mig varje natt. Det roliga är att han har lärt sig att veta när jag ska gå och lägga mig och när jag ska kliva upp. På kvällen, när mina assistenter förbereder mig för att krypa i säng, hoppar Sami upp i sängen och väntar på mig. På morgonen sätter eller lägger han sig bredvid mig och slickar mig god morgon. Han har också lärt sig att gnälla när han vill komma upp i mitt knä. Han sitter på golvet vid mina fötter och piper, ända tills jag kallar upp honom till mig.

Det har blivit så självklart att ha honom här, så det känns som om han är min hund. Jag är nästan helt säker på att det kommer att kännas tomt när han har åkt hem. Fast nu verkar han trivas så bra hos mig, så det är inte säkert att han kommer vilja åka hem.

Min mamma sa till mig att jag är redo för en egen hund. Jag tar ansvar för Sami och ser till att gå ut med honom tillräckligt många gånger varje dag. Ibland är det faktiskt det som får mig att gå upp på morgonen. Vissa mornar är jag extra trött och skulle helst vilja ligga kvar och sova, men sen tänker jag:

"Visst ja, jag måste ju ut med Sami".

Jag känner också att jag är redo för en egen hund, men det är ju inte bråttom precis. Först ska jag komma till ro i min lägenhet och få ordning på alla mina assistenter. Sen, när jag har tid, kan jag skaffa en egen vovve.

Jag känner mig mer och mer hemma i lägenheten. Den blir bara finare och finare. Det där hörnskåpet, som skulle vara i vardagsrummet, står nu i sovrummet istället, för det fick inte plats i vardagsrummet. Det gör inget. Det står bra här. Sen har jag ju en massagefåtölj i vardagsrummet, som jag älskar att sitta i. Jag brukar sätta mig i den när jag är trött eller bara vill ha det lite mysigt. Då brukar även Sami lägga sig i mitt knä. För det mesta ligger han där ett tag, innan han hoppar ner på golvet.

På kvällen brukar jag tända dem två små lamporna på hallbyrån. De sprider ett så varmt och hemtrevligt sken omkring sig. Min keyboard står på en liten hylla i hallen, precis utanför assistentrummet, som ligger mitt emot mitt sovrum.

Jag brukar inte kalla sovrummet för "mitt rum", som jag gjorde när jag bodde hemma, utan jag säger "sovrummet". Hela lägenheten är ju min. Jag kunde lika gärna kalla vardagsrummet för "mitt rum". Det allra bästa med att bo själv är att jag inte behöver trycka in alla mina saker i sovrummet längre. Jag har mina prylar i hela lägenheten och det trivs jag med. Jag trivs i det nya hemmet överhuvudtaget, förresten. Den passar verkligen mig på något sätt.

 

 
 
 
 
 

Händelserik vecka.

Det har varit en händelserik vecka. I måndags var jag hundvakt till Sami. Sami är mina föräldrars kompisars vovve. Jag ska ta hand om honom i tio dagar om två veckor, så det här blev en övning för oss båda. Det var bra att vi fick prova med en natt först. Så fort Samis ägare hade gått, började han gnälla. Hundar är mer som människor än man tror. De är som barn när man lämnar dem på dagis.

Sami sov i min säng på natten. Okej, inte bara där. Vid något tillfälle gick han ut i vardagsrummet och lade sig i soffan, men sen kom han in till mig igen. Dörren till mitt rum brukar vara stängd på natten, fast nu hade jag den öppen, så att han kunde gå in och ut när han ville. Han var som min lilla bebis. Varje gång han kom, sa jag till honom:

"Hej min lilla bebis!"

I tisdags åkte jag och min assistent till Hässleholm och tittade på pudelhundar, då det var pudelns dag. Vi träffade en hel del andra hundar också, som folk hade med sig, men mest pudlar. Jag funderar ju på att skaffa en dvärgpudel. De var så söta. Det var en spännande dag.

Igår och idag var jag i min lägenhet. Jag fick nycklarna i måndags, så nu är lägenheten min på riktigt! Jag kan komma dit när jag vill, fram till den dagen då jag flyttar in. Jag älskar verkligen den lägenheten! Igår satt jag och mina föräldrar och min assistent på uteplatsen och käkade mat från McDonalds, och idag satt jag, mina föräldrar och min brorson Vincent där och drack kaffe. Eller rättare sagt, jag och mina föräldrar drack kaffe. Vincent är snart 7 år, så han dricker inte det där än. Det var så mysigt att sitta där i solskenet, på MIN EGEN uteplats, i MIN EGEN lägenhet!

Jag har även träffat mina grannar och deras hund Zeke. Zeke hoppade upp med framtassarna på staketet mellan uteplatserna. Tänk så mysigt att bo granne med en fin hund! Idag hade jag tagit med mig hundgodis. Zeke nafsade ivrigt i sig den ena biten efter den andra och så fort han hade tuggat upp, ställde han sig mot staketet igen och skällde uppfordrande. Han kommer att hänga där varje dag när jag har flyttat in, för nu fattar han att jag har godis.

Jag är så spänd och längtar så mycket tills jag flyttar in! Det kanske blir inflyttning redan i helgen. Jag har redan planerat var jag ska ha mina möbler. Jag och min assistent har planerat filmkvällar och karaoke-kvällar i lägenheten.

Sen är det ju inflyttningsfesten. Den får vi inte glömma. Jag har inte bestämt när jag ska ha den, men jag skulle tro att det blir någon gång i augusti eller september. Det ser jag verkligen fram emot. En fest i min egen lägenhet. Det kommer att bli världens roligaste fest med världens finaste vänner. Ja, för jag ska ha festen med mina kompisar först, har jag bestämt.

Jag längtar så himla mycket! Snart är det dags!

 
 

Lite desperat

Det finns nästan ingenting som jag vill hellre än att ge ut min bok. Ibland är det som om hela min kropp skriker:

"Men snälla förlag! Vad är problemet? Inse att den här boken är precis rätt att trycka och ge ut!"

Jag menar, jag jobbar och sliter för fullt för att göra den så bra som den överhuvudtaget kan bli. Snart kan den knappt bli bättre och ändå har inget förlag tackat ja. FATTAR INGET! Fast egentligen vet jag att problemet är att det är så sjukt hård konkurrens. Förlagen måste få in miljoner manus varje vecka, kanske till och med varje dag. Om det kommer något manus som är bättre än mitt, då blir jag refuserad. Så är det bara. Dessutom har jag hört att väldigt få nya författare får ge ut sina böcker på förlag. Det är sorgligt och störigt, men tyvärr sant.

Men jag ska INTE låta något sådant hindra mig!! Jag ska fortsätta att kämpa, tills det fungerar! Jag ska skicka in min bok till några förlag ett par gånger till. Om ingen av dem antar den så kör jag med Vulkan. Alltså, det där andra som jag har snackat om, där jag fick lektörstjänst. Problemet är bara att det inte blir samma sak. Boken kommer liksom inte ut i bokhandeln och på biblioteket, utan den som vill läsa måste själv beställa den. Om den ska stå på hyllan i bokhandeln, så måste den först ha sålt jättemycket. Det är det som håller mig tillbaka. Jag vet inte om jag vågar ta den vägen. Jag vill ju kunna kalla mig för "riktig" författare när boken äntligen är utgiven, samtidigt som den måste synas och bli ordentligt uppmärksammad. Visst, jag kan alltid tjata på folk att de ska köpa och läsa, men det är ändå bra om de ser den själva också.

Nej, nu ska jag inte vara för hård här. Det kan ju faktiskt bli bra. Jag blir bara så desperat. Ibland får jag lust att börja lipa av desperation. Jag MÅSTE få min bok utgiven någon gång!! Det är absolut nödvändigt!!

Jag undrar så vad som kommer att hända när boken är utgiven. Kommer jag att bli en bra författare? Kommer tidningarna att vilja skriva om mig? Skulle jag få många fans?

Något annat som är skitstörigt, är att jag känner mig jättenöjd med boken först, men när det väl är dags att skicka in den till något förlag så börjar jag tvivla. Jag vet inte riktigt varför. Det är som om jag plötsligt ser en hel mängd av misstag, när det liksom är för sent att göra något åt det. Oftast måste jag panikrätta i sista stunden och ändå blir jag inte riktigt nöjd. Det är nog bara nervositet och hjärnspöken som ställer till det. Kanske även förlagens otroligt hårda konkurrens, som ger mig beslutsångest. Manuset måste ju vara helt 110 procent perfekt om de ska anta den. På det sättet har lektörstjänsten på Vulkan hjälpt mig mycket. De påpekade misstag, som jag inte ens hade tänkt på. Om något förlag antar boken, så ska jag skriva ett långt tack-mail till Vulkan för den fantastiska lektörstjänsten. Den var ju även betydligt mer positiv än negativ.

I slutet av detta inlägg så vill jag bara säga en sista sak. Om det nu inte blir något med förlagen, utan jag ger ut boken på Vulkan, så måste alla ni andra hjälpa mig. KÖP, KÖP, KÖP!! Och framför allt, sprid vidare till alla ni känner att det finns en bok som heter "Hur korkad får man bli", som alla MÅSTE läsa!

Det var allt för mig. Nu ska jag snart gå och lägga mig och försöka att inte tänka så mycket, så att jag kan sova.