Jag vill inte sitta hemma längre!

Nu kommer här en liten uppföljare på det senaste blogginlägget, det som handlade om jobb.

Jag skrev ju att jag kunde tänka mig att arbeta som föreläsare. Sen dess har jag tänkt mycket på det och blivit mer och mer sugen på att faktiskt göra det. Att stå på en scen och prata inför publik och sen kanske även få träffa lite folk som har lyssnat på mig, det vore verkligen något för mig. Som sagt, jag har väldigt många ämnen att ta upp, både roliga och skrattframkallande och lite mer allvarliga och gripande. Men vad jag än skulle prata om så skulle jag se till att här och där säga något kul, som får publiken att skratta. Då blir det ju mycket roligare, både för mig och för dem som lyssnar. För även om det är ett känsligt ämne, så behöver man ju inte sitta och snyfta precis hela tiden, som om man satt på en begravning. Någon gång kan man behöva sig ett gott skratt också.

Jag har bestämt mig för att så snart som möjligt börja kolla upp mer om det här. Det kanske kan ta tid att få ordning på allt och få en tid till sin allra första föreläsning, så det är bra att vara ute i god tid.

Sen är det också så att en stor anledning till att jag nu känner att jag verkligen behöver ett jobb, är att jag tycker att mina dagar börjar bli så himla långtråkiga. Jag vill inte sitta hemma längre, jag vill komma ut och göra lite nytta. Kom nu för guds skull inte och säg: "Ja men, det är ju bara att göra något med dina assistenter", för det är inte det jag menar. Jag vill inte bara gå ut och käka lunch med en assistent och sen åka hem igen, eller sätta mig i parken några timmar. Visst, det kan vara mysigt att göra båda grejerna, men jag behöver något mer också. Jag vill ha en anledning att gå ut och veta vad jag ska göra på dagarna. Ja, jag vill jobba, med andra ord. Jag kan inte vara instängd och isolerad i min lägenhet längre. Jag blir så rastlös av det och det gör även att jag blir väldigt trött på dagarna, för jag mår inte bra av att sitta inne och andas min egen luft dag ut och dag in. Där inne får jag alldeles för mycket tid över att tänka på sådant jag inte vill tänka på, saker som bara gör mig ledsen och ger mig ångest. Om jag hade ett jobb att gå till, då hade jag inte haft så mycket tid att tänka på allt det jobbiga, för då skulle jag ju ha mina arbetsuppgifter att fokusera på. Gå och käka lunch med mina assistenter och ta en promenad på stan, det kan jag ju göra på mina lediga dagar. Det är ju i så fall nyttigt för mig att ha ett jobb. Ingenting blir bättre av att man går omkring och deppar och surar och tänker på alla sina problem. Ju mer man tänker på dem, desto större blir de. Man kan inte heller veta om det fungerar med ett jobb förrän man har testat. Det är därför jag blir så jäkla irriterad och arg på dem som redan säger att jag inte skulle klara det, när jag inte ens har testat. Jo, jag har provat på att jobba med Funkarredaktionen och det har gått bra, men så länge jag inte ta ett steg längre och provar på något mer, så vet varken jag eller någon annan om det kommer att funka. Så nästa gång någon säger att jag aldrig skulle klara av att ha ett jobb så kommer jag att säga: "Käften, det där vet du inget om, för du har inte sett mig testa!"

Men det där med att jobba som föreläsare skulle verkligen vara skitkul, tycker jag. Inte minst för att jag har så många tankar och erfarenheter som jag vill dela med mig av. Jag är också bra på att formulera det jag vill ha sagt så det låter kul. Jag ska inte göra publiken uttråkad, tvärtom!

Och vem vet? Om fler och fler börjar få upp ögonen för mig, så kanske någon ser min författartalang också, och det kan i slutänden leda till att något förlag vill ge ut min bok. Man vet aldrig!

Ja, det här med föreläsning skulle nog passa mig bra, just för att jag gillar att prata och har så mycket att dela med mig av. Det är kanske därför jag ibland kan gå runt och tänka på något i flera timmar eller i värsta fall en hel jäkla dag. För att jag inte -ill bära det inom mig, jag vill släppa fram det och kunna dela det med någon eller några. Om jag är föreläsare får ju hur många som helst ta del av det jag har att berätta. Visst, det blir inte riktigt lika fritt som när jag pratar vanligt med mina assistenter, föräldrar eller kompisar, när jag bara kan slänga ur mig lite vad som helst. Jag menar, jag måste ju tänka på vad jag säger när jag sitter där och ska föreläsa, men det är jag också rätt bra på, särskilt när det verkligen gäller.

Jag har inte lyssnat på så många föreläsningar. Det beror helt enkelt på att jag aldrig, verkligen ALDRIG lyckas höra vad föreläsaren säger. Även om jag har teckenspråkstolk så är det ändå svårt, för det blir så himla många tecken, jag får svårt att hänga med och tappar ständigt tråden. Det är därför jag inte har lyssnat på föreläsningar så mycket, ändå är jag nu sugen på att själv vara den som sitter där framme och pratar.

 

Samtidigt så hade det också varit kul och bra att ha ett vanligt jobb och kunna träffa kollegor med. Men det är klart, man lär ju träffa folk när man är föreläsare också. Jag är medveten om att detta kommer att ta lång tid. Just därför kanske det kan vara bra att ha ett annat jobb under tiden, för vem vet hur lång tid det tar innan jag blir föreläsare på riktigt? Det kan ju ta hur lång tid som helst.

Jag känner mig ganska ensam på dagarna. Jag har ingen speciell att umgås och spendera mina dagar med. Jo, Sigge har jag alltid, men jag pratar om människor. Som sagt så känner jag mig isolerad när jag inte har några andra än assistenterna att träffa. Tyvärr är det också så att även om jag är bland en massa andra människor, så är jag aldrig riktigt tillsammans med någon. Jag umgås liksom inte med någon, även om jag skulle vilja. Det beror ofta på ljudnivån, men också på att jag inte alltid ser om en person sitter och pratar med någon annan och jag vill inte riskera att störa. För när jag är i ett rum tillsammans med flera andra människor, så vet jag inte vilka som snackar med någon, vilka som verkar vara upptagna med något annat och vilka som bara sitter och glor, utan att ha något särskilt för sig.

Kolla! Det där var ju också något som jag kan föreläsa om. Att jag jämt blir så osäker när jag är med andra, för jag vill inte vara störig, och därför drar jag mig tillbaka och känner mig ensam istället. Perfekt lösning på problemet... Eller inte...

Att sitta ensam hemma är verkligen inte något jag vill göra i mitt liv. Jag vill komma ut, jobba och skapa nya kontakter och relationer. Och det tänker jag göra också. Nu jävlar!

Arbetslivet kallar på mig

Hej i vårsolen! Nej, förresten, sommarsolen. Idag har jag varit ute hela dagen. I morse var jag först på Lunds sjukhus och fyllde på min baklofenpump. Sigge fick följa med dit, för efteråt drog vi till Espresso House och käkade frukost på deras uteservering och där får man ha hundar. Sen när jag kom hem satt jag på min altan hela dagen och bara njöt av solen.

 

På sistone har jag funderat väldigt mycket på det där med jobb. Jag vill så gärna ha ett jobb. Jag menar, jag är ju nästan alltid hemma i min lägenhet och det börjar bli rätt så tråkigt. Jag vill kunna komma ut och träffa folk också, så att jag inte bara umgås med mina assistenter hela tiden. Detta har jag ju skrivit om tidigare, att jag ibland känner att mina assistenter är de enda människorna jag pratar och umgås med och det är så frustrerande.

Jag vill inte se min funktionsnedsättning som ett problem. Visst, jag sitter i rullstol och ja, jag har en nedsatt syn och hörsel. Och? Varför skulle jag inte kunna ha ett arbetsliv på grund av det? Det måste ju finnas något jag kan göra. Det är så att jag absolut inte är någon morgonmänniska, hatar verkligen att gå upp tidigt, men sådana finns det fler av. Fast jag tror att om man bara hittar rätt jobb och känner sig motiverad att gå dit, så blir det mycket roligare, även om man känner sig trött och seg och det är en tidig morgon.

Nu har jag ju redan en anställning på Funkarredaktionen, men jag tänker på framtiden. Eller så kan jag kombinera Funkarredaktionen med ett annat, det vill säga ha två jobb. För jag börjar bli trött på att bara arbeta hemifrån.

Innan jag fick jobb på Funkarredaktionen så ville jag jobba på ett hunddagis. Jag besökte några sådana, eller rättare sagt två stycken, men insåg snabbt att det var en på tok för högljudd miljö och att jag inte skulle klara av att jobba mitt bland en himla massa skällande hundar. Jag minns att jag kände mig lite nedstämd när jag fattade att det inte skulle gå. Inte för att det där med att jobba på hunddagis var mitt livs högsta önskan, men det var ändå något jag ville göra. Det var till och med det enda jag hade kommit fram till att jag skulle kunna göra. Något som jag inte alls tänkte på då, var att jag faktiskt inte skulle behöva arbeta mitt bland hundarna. Nu har jag kommit på att jag hade kunnat hjälpa till att bada och tvätta hundarna, för det lär de ju göra i ett annat rum. En fördel med att jobba på hunddagis för min del är ju faktiskt att Sigge får följa med. Han kan också behöva skaffa sig kompisar, precis som sin mamma. Just nu finns det ju ingen som helst anledning att lämna honom på dagis när jag ändå alltid är hemma.

En annan sak som jag absolut skulle kunna tänka mig att arbeta med är föreläsning. Jag har väldigt många ämnen att prata om. Några av dem är funktionsnedsättning, assistans, psykisk ohälsa, fördomar och så vidare. Det hade varit skitkul att få åka runt till lite olika ställen och föreläsa. Att få betalt är bara en bonus. Alltså, det är inte det absolut viktigaste i mitt fall. Det viktigaste för mig är att hitta ett jobb som jag trivs med och som jag känner att jag kan göra.

 

Jag är faktiskt lite rädd för att skriva detta, rädd att någon från Funkarredaktionen ska läsa och missförstå och tolka det som att jag inte trivs där. Det gör jag verkligen, jag känner bara att jag behöver något mer också, så att jag inte bara sitter hemma, utan får komma ut och träffa folk och samtidigt göra lite nytta. Sen handlar det också väldigt mycket om att jag verkligen inte vill bli sedd som någon som inte kan arbeta på grund av sin funktionsnedsättning. Okej, det kan väl hända att jag inte orkar jobba från sju-åtta till fyra-fem, men det måste man ju faktiskt inte. Det finns de som kanske bara jobbar mellan fyra och sex timmar, om inte ännu mindre. Jag säger inte att det är något fel med att inte kunna jobba alls, för det finns de som inte kan det av olika anledningar. Det är bara det att JAG inte är en av dem och jag vill varken vara, bli eller ens uppfattas som en av dem. Jag kan jobba! Det ska jag visa dem som inte tror mig. Har jag klarat av så här mycket, så klarar jag det med!

 

Författare är mitt drömjobb, men jag är fullt medveten om att jag behöver något annat under tiden. Jobba som författare kan jag ju ändå inte göra förrän min bok har blivit utgiven, och vem vet hur lång tid det tar? Det är inte precis så att jag kan ringa till något bokförlag eller något och säga: "Hej, jag vill ha ett yrke som författare. Vad sägs om en anställningsintervju?" Så går det ju inte till. Det vore skrattretande att ens kunna tro något sådant. Hade det varit så enkelt så hade jag ju gjort det för länge sen! Direkt efter gymnasiet, om inte ännu tidigare.

Så, jag vill inte sluta på Funkarredaktionen. Minst ett år till ska jag vara kvar där. Men ett till jobb hade inte skadat. Antingen på ett hunddagis eller som föreläsare.

Och de människor som ska berätta för mig att jag aldrig skulle fixa det, att jag skulle hinna bli helt slut innan min arbetsdag ens är över och att jag inte ens skulle orka ta mig dit vissa dagar. Jag ska bevisa att de har fel, så fruktansvärt fel man kan ha. Så himla omöjligt kan det ju inte vara. Det måste som sagt finnas något jag kan göra. Många jobb går ju dessutom att anpassa, så vem har sagt att jag inte skulle klara det? Dessutom är det så att allt blir lättare så länge det är roligt. Det betyder att även om jag skulle vara astrött en dag, så kan det bli bättre när jag väl är på plats. Det är därför hunddagis hade passat mig så bra, för hundar får mig att må så himla bra. Även det där med föreläsandet. Om jag bara känner att jag gör något roligt och bra, så blir det genast mer eller mindre lättare.

Det är inte alls det att jag inte tror att jag skulle klara av ett jobb, för det skulle jag säkert. Det är andras ord och åsikter som triggar mig. Andra som verkar tro precis tvärtom. De som säger att det kan bli svårt för mig att hitta ett jobb, på grund av min funktionsnedsättning. Jo, lite svårt kanske det kan bli, men absolut inte omöjligt. Det är sådant som ger mig ångest och gör att jag börjar tvivla på mig själv. Det har hänt att jag har börjat gråta, fått panik och tänkt i förtvivlan: "Tänk om de har rätt. Jag kanske inte är något för arbetslivet. Jag kanske inte är värd det. Ingen arbetsgivare skulle väl vilja ha mig".

Alltså, det gör mig tokig att behöva känna så. Jag ska göra dem som inte tror mig förvånade, riktigt förvånade. Vänta bara! Jag vill kunna fungera som vilken annan 22-åring som helst, på alla sätt man kan tänka sig. Sen är jag ju också jäkligt envis och följer mina drömmar och önskningar. När jag tvivlar, behöver jag bara titta på min tatuering och läsa texten: "I want, I can, I will!"

Mitt livs glädje <3

 
 

Det var ett tag sen jag skrev. Har haft brist på ork och lust och har inte riktigt "fått tummarna loss". Men nu tänkte jag ändå få ihop ett inlägg om den bästa vän jag någonsin haft, Sigge!

Den här lilla bebisen förgyller mina dagar med så mycket kärlek och glädje. Han finns alltid där för mig, oavsett om jag är glad, ledsen, stressad eller har ångest. Han vill alltid mer än gärna trösta mig när jag är ledsen. Vi har fått ett magiskt band mellan oss, ett band som aldrig kommer att försvinna. För vad Sigge än hittar på för bus och dumheter, så älskar jag honom lika mycket ändå. Även om han ibland gör riktigt dumma saker, som när han bet sönder min mobil, så försvinner inte bandet mellan oss. Det är klart, vissa dagar kan jag störa mig på honom och tycka att han är jobbig, men de dagarna räknas knappt. För vad hade jag tagit mig till utan honom? Alltså, jag har verkligen ingen aning!

Sen älskar jag att se hur överlycklig han blir varje gång jag kommer hem. Spelar ingen roll om jag har varit borta i fem minuter eller två timmar, han blir alltid lika glad när dörren öppnas och det är jag som kommer. Något som däremot inte är lika kul, är när jag går hemifrån och hör hans sorgsna skall till protester. Just nu sitter han alltid i köket bakom kompostgallret när jag inte är hemma, men jag brukar vilja vänta med att sätta in honom där tills jag har både skor och jacka på mig, så att jag kan gå direkt med ett hastigt: "Kommer snart" till honom, innan dörren stängs. Annars får jag ont i hjärtat när jag hör honom skälla och låta så ledsen. Han skäller högt, så jag får lite ont i öronen ibland också, men det är mest i hjärtat. Även om jag vet att jag faktiskt inte kan ta med honom ens om jag skulle vilja, så är det aldrig kul att höra de där förtvivlade skallen. Det låter säkert värre än det är. Djur kan vara bra på att låta riktigt ynkliga och förtvivlade, fast det egentligen inte är så farligt. De tror nog att de ska få som de vill, om de bara låter tillräckligt ynkliga. Fast ledsen blir han nog ändå och det svider.

Igår hade jag en riktig skitdag och det gjorde Sigge mysigare än vanligt. Han satt mycket i mitt knä och tröstade mig, samt höll sig i närheten av mig hela tiden. Sen blev jag tvungen att snabbt sticka till affären och handla till kvällens tacos. Men just för att jag mådde skit och var extra känslig, gjorde Sigges högljudda och sorgsna skall mig så himla ledsen. Hela vägen från affären tänkte jag på honom och saknade honom. Jag tror att Sigge också var lite extra känslosam igår, för han blev så jäääkla lycklig när jag kom. Han kastade sig upp i mitt knä, men tyckte väl inte att det var tillräckligt, så han fortsatte upp till mitt huvud. Jo, det är sant. En sekund senare satt han ovanpå min skalle med sitt eget lilla huvud ner mot mitt ansikte, så att han kunde slicka mig. Det var helt hysteriskt. Så där har han aldrig gjort förut. När han har extra bråttom att komma upp i mitt knä hoppar han upp själv, annars lyfter assistenterna upp honom, men han har aldrig klättrat upp och satt sig ovanpå mitt huvud så där. Så han måste också ha varit lite extra känslosam igår. Han blev ledsen när jag gick, men när jag kom tillbaka blev han gladare än han någonsin blivit. Det beror säkert på att jag hade en jobbig dag. Han ville trösta mig när jag var ledsen, och när jag gick så var det han som blev ledsen. Kanske smittade mina känslor av sig på honom. Ja, så var det nog. Hundar känner ju av hur vi människor mår. De förstår mer än man tror också. Sigge förstår till exempel när jag säger till honom: "Du är världens bästa vovve", för varje gång jag har sagt något sådant får jag en liten puss, precis som om han vill säga: "Tack mamma!"

Det där att han är världens bästa vovve är inget jag bara slänger ur mig, utan jag menar det. Det är han verkligen. Jag skulle inte ha kunnat få en bättre hund. Ingen annan hund passar mig så bra som han. Ibland när jag leker, myser eller bara kollar på honom, får jag liksom ett litet hugg i hjärtat och tänker: "Hur är det ens möjligt att jag har lyckats hitta en sådan hund?"

Jag läste på nätet att den rasen som Sigge är kan leva mellan 14 och 16 år. Känns väldigt skönt att veta att jag kommer att få ha kvar honom i många år. Det är ju såklart olika från hund till hund och man vet aldrig vad som kan hända, men jag lär ju i alla fall få ha honom länge. Det är extremt skönt.

Han har förresten klippt sig också. Det gjorde han i början på mars. Nu märks det inte längre, för pälsen har vuxit ut igen. Den växer så snabbt. Endast en vecka efter klippningen sa jag till mina assistenter: "Herregud, pälsen har redan börjat växa". Men precis efter klippningen var han väldigt korthårig och såg plötsligt mycket mindre ut. Han kände sig säkert mindre också, för helt plötsligt kunde han krypa in under min rullstol och komma fram på andra sidan, som om han kröp genom en tunnel. Så där brukade han göra när han var riktigt liten och jag trodde att han hade slutat med det, på grund av att han hade blivit för stor. Men nej, det var bara den långa pälsen som satt i vägen. Dessutom blev han mycket lättare och smidigare när han var nyklippt. Jag hade precis lärt honom att hoppa upp i mitt knä själv. Innan klippningen gick det lite trögt. Ibland fick han försöka flera gånger innan han kom upp, men efter klippningen gick det hur snabbt och smidigt som helst. Han blev inte trött lika fort heller när vi busade, allt tack vare pälsen. Dessutom började han sova i min säng igen, för han blev svalare. Den sista tiden innan klippningen vägrade han att sova i min säng. Det var alldeles för varmt med tanke på den tjocka pälsen.

När jag kom till hundfrisören och hämtade honom, kände jag inte igen honom, så olik var han. Frisören hade tvättat honom med något jättegott schampo, som doftade i två till tre dagar. De första dagarna, ända tills lukten försvann, borrade jag in näsan mot hans kropp flera gånger och sniffade på honom. Om jag klipper honom där igen, måste jag komma ihåg att be frisören om märket på det där schampot, så att jag kan köpa hem det, för det var riktigt gott.

Här under kommer en bild på en nyklippt Sigge Nilsson <3