Blivande författare!!!

Mitt liv är så himla spännande! Man vet aldrig vad som ska hända nu för tiden. Ibland kan jag knappt sova för att jag ligger och funderar över allting som händer mig. Så har det varit två gånger i sträck nu. Jag somnar sent på kvällen och vaknar tidigt på morgonen, allt på grund av det som rör sig i mitt huvud.

 

Ni vet ju alla att min största dröm är att bli författare... Okej, min önska att få träffa AiluCrash är minst lika stor som drömmen att trycka en bok, fast det är en annan sak.

Jag har skrivit många böcker, men "En sång som aldrig tystnar" är den som ligger närmast mig. Jag tror att det beror på att jag lever mig in i händelserna och karraktärerna i den boken bättre än vad jag gör när det gäller äldre romaner, plus att texten är mer utvecklad. Jag har förbättrat både mitt språk och min skrivstil och på så sätt fått den här boken att bli bättre.

Jag märker alltså själv att jag har utvecklat mitt skrivande, och eftersom "En sång som aldrig tystnar" är den bok jag är mest stolt över, så har jag bestämt att jag ska skicka in den till ett förlag. Jag kanske inte ens väntar tills folk som jag känner har läst den, utan skickar in den så fort den är färdigrättad.

Det är möjligt att de inte vill trycka den direkt, men den risken får jag väl ta då. Om förlaget nekar så kan man ju fixa till boken lite till och sen skicka in den igen, eller skicka den till ett annat förlag. Man ska aldrig ge upp!!

Jag känner verkligen på mig att jag kommer att kunna trycka en bok så småningom. Kanske inte nu de närmsta åren, men någon gång i framtiden. Jag vet att jag till slut kommer att få ett JA! En bok som är skriven av mig kommer slutligen att få både framsida och baksida, en fin bakgrund på framsidan och baksidestext. En dag ser man ett omslag till en alldeles ny bok i bokhandeln där det står till exempel "En sång som aldrig tystnar av Mikaela Nilsson".

OH MY GOD!!

Det är de drömmarna och fantasierna som har hållit mig vaken de senaste nätterna. Jag har legat och fantiserat, sett mig själv som känd ungdomsboksförfattare. I tidningen ser man ett foto av mig och så har någon gjort en intervju med mig. Jag har ingen aning om vad jag skulle få för frågor. De kanske skulle be mig beskriva huvudpersonen så detaljrikt det går, vad vet jag?

I alla fall, just nu håller jag på och rättar den där "En sång som aldrig tystnar" så mycket jag kan. När allt är klart ska jag som sagt skicka den till ivriga släktingar och vänner, och sen ska jag skicka in den!!!

Shit, det är helt sjukt!! Jag tror inte att jag riktigt har tagit det så här seriöst förut, inte förrän nu. Jag har mest snackat en massa om att skicka in en bok, men sen har det aldrig blivit av. Men herregud, ska man komma någonstans så måste man ju ta tag i saker och ting, och det är precis vad jag tänker göra.

Jag, Mikaela Nilsson ska bli en FÖRFATTARE!!! OH MY GOD!!!

Katastrof med implantatet!

Nu skriver jag igen. Det har hänt mycket här sen sist jag skrev.

 

Förra helgen besökte min assistent mig i Kristianstad. Det var vår sista helg tillsammans, eftersom hon skulle sluta. Det skulle bli en mysig och rolig tjejhelg tänkte jag, men riktigt så blev det inte. Jo, det var ganska lyckat till en början, men sen...

Implantatet gick sönder. Den skiten bara lade av helt plötsligt!

Vi gick omkring i stan på jagt efter ett ställe att äta på, när jag märkte att ljudet inte var så bra. Vi satte oss ner på en restaurang, och sen tog min assistent implantatet och försökte fixa det. Men när jag satte det på mig igen, så kunde jag banne mig inte få igång det. Det spelade ingen roll hur hårt och länge jag tryckte på knappen, det hjälpte inte. Först tänkte jag inte så jättemycket på det. Jag menar, det har hänt flera gånger att implantatet är trögt att starta om det har blivit fuktigt eller så, men efter ytterligare några misslyckade försök att få det att fungera, började jag bli stressad. Jag tänkte: "Men va fan! Det måste ju funka, vad ska jag annars göra?"

Ja, vad skulle jag annars göra? Det fanns inte så mycket jag kunde göra. Min assistent, som uppenbarligen också blev lite stressad av skiten, ringde till boendet, som skickade en personal till restaurangen för att hjälpa till. Men nej, inte ens det hjälpte! Jag vet inte riktigt vad min assistent och personalen gjorde. De bytte väl ut några delar på implantatet och tittade inuti det, fast min assistent påstod att hon inte kunde se något konstigt. Men efter att jag både hade tagit på och av den dumma apparaten flera gånger fanns det inte så mycket mer att göra. Det var ju lördag, så hörselvården var stängd. Vi fick helt änkelt ta oss tillbaka till boendet.

Jag kunde inte släppa implantatet med tankarna och grät förtvivlat medan jag tänkte: "FAN, FAN, FAN!!!"

Tur att min assistent är proffs på tecken! Teckenspråk var det enda sättet för oss att kunna kommunisera med varandra. Fast det var jobbigt också förstås, för jag är inte van vid att inte höra, så det var många tecken som behövde bokstaveras för att jag skulle förstå dem.

Min assistent tolkade allting till mig och jag kände mig som en idiot varje gång jag inte fattade. Min vanliga hörapparat var också konstig, så den tog jag av mig.

Fast det gick rätt bra ändå. Personalen på Jeppe har ju jobbat med mig ett tag och vet för det mesta vad dem ska göra. De gjorde det dem brukade och jag hängde bara med i det. Fast det var skitjobbigt när jag vaknade på söndagen och inte hade något implantat att sätta på mig. Min första tanke var förstås att jag skulle sätta på mig det, men sen insåg jag i förtvivlan att det inte gick.

Hela helgen fick jag vara döv på ena örat och halvdöv på det andra. Min assistent och jag gjorde vad vi kunde åt skiten. Vi gjorde ansiktsmasker, fixade naglarna och satt vid datorn. Fast på söndagseftermiddagen var hon tvungen att åka tillbaka till Malmö. Hon lärde personalen så mycket teckenspråk hon kunde, men det kändes ändå oroligt när hon hade gått.

 

Men allt löste sig till slut! Tidigt på måndagmorgonen åkte jag och en personal från boendet till hörselsjukhuset i Lund, där jag fick ett nytt implantat. De konstaterade även att min vanliga hörapparat hade blivit smutsig i själva kanalen och att det förmodligen var därför min assistent inte hade kunnat rengöra den. När jag kom till hörselvården var jag nästan döv, men när jag åkte därifrån hörde jag en aning bättre än vanligt. Snacka om lättnad!!

 

Sådana här problem löser sig alltid på något sätt, även om vi inte kunde åka in och fixa det direkt, utan blev tvungna att vänta hela helgen :)