En händelse i mitt liv.

För några år sen hände det något skitläskigt. Jag var nog typ 13 år då tror jag.

Jag skulle åka hem från skolan. Jag brukade åka i samma taxi som en tjej som hette Tina och nog gick på lågstadiet. När jag satt utanför taxin och väntade på att få komma in, kom det fram en personal från fritidset där Tina gick. Hon berättade att Tina var ledsen och rädd för att den chauffören som skulle skjutsa oss inte var samma som det brukade. Personalen bad mig prata lite med Tina så att hon skulle bli lugnare.

- Självklart, sa jag och kände mig vuxen, jag ska ta hand om henne.

Det dröjde inte lång tid innan Tina började gråta för fullt i bilen, och jag tröstade henne och sa att det inte var ett dugg farligt.

- Jag vet att den här snubben inte brukar köra oss, men han har fått vägbeskrivning, sa jag. Han vet var han ska, jag lovar. Han kommer inte att köra vilse.

Jag kände mig som en storasyster när jag sa allt det där. En vuxen storasyster, som tog hand om sin skräckslagna lillasyster.

 

Men när vi kom hem till mig insåg jag att jag inte borde ha varit så kaxig och självsäker. Visst, allt det där sa jag för att lugna en liten flicka, men jag trodde på det själv, det gjorde jag faktiskt.

Hur som helst... När chauffören stannade utanför mitt hus såg jag att det inte fanns någon bil på uppfarten. Den chauffören som brukade skjutsa mig skulle inte ha gjort så som den här idioten gjorde...

Han tog ut mig ur bilen, körde min rullstol fram till huset, och när jag hade öppnat dörren puttade han in mig och sa:

- Nu går jag, hejdå.

- Men vänta lite! utbrast jag. Det är ju ingen hemma.

Sen började jag köra omkring i huset och leta och ropa, medan idiotchauffören stod i hallen och glodde som ett får. Jag frågade honom om han inte hade mobilnummer till någon av mina föräldrar, men det hade han inte.

Jag hade ingen mobil heller, för den hade gått sönder för länge sen. Men jag hade min pappas gamla, så jag bad chauffören att leta efter den. Fast han hittade den inte och efter några få minuters slarvigt letande sa han:

- Nej, jag måste åka nu.

Jag fick panik när han sa så, för jag hade ju trott att någon skulle vara hemma när jag kom.

Flickan i bilen hade jag inte en tanke på för tillfället, just nu tänkte jag bara på varför ingen var hemma. Det brukade alltid vara någon i huset, som tog emot mig när jag kom med taxin.

Taxichauffören ringde ett samtal. Jag trodde att han ringde och fick numret till min pappa och att allt snart skulle ordna sig. Chauffören stod i köket och pratade i telefon samtidigt som han trampade hit och dit. Under tiden kom jag på att jag kunde ringa på hos grannarna Holmgren och be de att ringa mina föräldrar. Naturligtvis kunde jag göra det!

Så när taxichauffören gick ut genom dörren följde jag efter honom.

- Kan du inte vara snäll och gå in igen? sa han.

"IDIOT!" tänkte jag, men behöll ordet för mig själv.

Istället sa jag:

- Vi går över till grannarna, så kanske de kan ringa någonstans.

Vi började gå, men i samma stund slog insikten ner i mig och det blev svårt att andas.

Jag hade inte tänkt på det tidigare, men jag visste inte vilket husnummer Holmgrens hade. Jag försökte förtvivlat komma på om de bodde tre eller fyra hus ifrån oss, men jag kom inte ihåg. Helvete!! Vad skulle jag nu göra??

- Var bor dem? frågade chaufförjäveln.

- Ingen aning! svarade jag desperat och var livrädd att han skulle försöka lämna mig igen.

 

Men just då kom en bil rullandes. Det var min mormor och morfar. Vilken lättnad!

TACK, TACK, TACK!!! Jag blev så lättad att jag började gråta, samtidigt som ett leende trängde sig fram. Jag blev så glad att jag till och med vinkade åt chauffören, när han klev in i sin dumma bil igen.

Jag kramade mina morföräldrar hårt och tackade Gud för att de hade kommit. Inte för att jag är så värst troende, men ibland gör man det ändå.  

Fast shit! Jag skakade i kroppen en lång stund efteråt och drömde mardrömmar om det på natten. Tänk om han hade lämnat mig på gatan. Visst, mina morföräldrar hade ändå kommit förr eller senare, men ändå.

 

Det var idiotchaufförens fel. Det var han som kom hem med mig för tidigt. Men man får faktiskt inte göra så som han gjorde, eller var på väg att göra. Om ingen annan i huset är hemma så får den ansvarige helt änkelt stanna och vänta, för man får inte lämna en så ung tjej ensam och rädd!

 

En vecka senare när en annan chaufför kom hem med mig, frågade min mamma honom om det var han som jobbade den gången då ingen var hemma när jag kom.

- Nej, sa han. Hurså?

Då berättade min mamma vad som hade hänt och chaufförens ord var:

- Jag ska ringa till chefen och be honom snacka med den idioten, för så där får det inte gå till!

Nej, det får det inte!!

 

Efter den upplevelsen har jag alltid mobilen liggandes i väskan där fram på rullstolen, så om något liknande skulle inträffa igen så kan jag bara ringa någon och säga att de ska komma fort som fanken, om nu inte chauffören kan ringa.

Kommentera här: