Resor och musik

Från måndag till torsdag var jag på läger med Unga Synskadade i Gävle. Det var askul! Träffa massor med nya människor, åka till Furuviksparken och kolla på djur och åka karuseller och bara få umgås hela dagarna.

Jag älskar att åka på läger! Det bästa med det är att man träffar så många nya kompisar. På så sätt är det nästan roligare med läger än semester. Visst, det är himla kul att åka på semester också och få se andra länder och platser, men man träffar mycket fler människor på läger. På semester är det typ bara familjen och dem träffar man ju varje dag, men på ett läger får man umgås med människor som man annars aldrig träffar... Och det enda som är jobbigt med det är när det är dags att åka hem och man måste skiljas åt, för då vet man att man kommer att få träffa dessa människor mycket mer sällan. Tur att facebook finns, för då kan man i alla fall hålla kontakten, men det känns ändå rätt sugigt att inte få träffa dem lika ofta, eftersom ingen av dem i det här fallet bor i närheten.

Nu har jag ett till läger att se fram emot den här sommaren. Solskensveckan på Furuboda. På det lägret kommer det att finnas många fler rullstolsburna, på US-lägret var jag den enda som satt i rullstol och var hörselskadad. Men skit samma, kul var det i alla fall! Och lägret på Furuboda blir nog också kul, för det har i alla fall varit roligt de tidigare gånger jag har varit där.

Nästa söndag, den 29 juni, ska jag, mina föräldrar, min bror och brorson åka till Turkiet. Jag har varit i Turkiet förut, men kanske inte på samma ställe som vi ska till nu. Det är kul att åka utomlands och jag ska se till att sola ordentligt när vi är där!

Igår skrev jag två nya låtar. Jag hade fått inspiration medan jag var på läger. Den ena heter "Stanna hos mig" och den andra heter "Ingenting kan gå åt helvete". Man kan säga att båda två handlar om kärlek, men "Stanna hos mig" är mer känslosam än den andra. Den där "Ingenting kan gå åt helvete" kom jag på medan jag var på lägret och "Stanna hos mig" fick jag i huvudet när jag satt på tåget på väg hem.

Imorgon ska jag och en assistent åka färdtjänst in till Lund, där jag ska få en helkroppsmassage. Ska bli så skönt! Jag kommer säkert att somna på massagebänken!

Nej, nu måste jag sluta. Återkommer snart igen.

Bokskrivandet :)

Jag funderar på att döpa om min bok "Tredje året" till "Sista året". Det låter lite bättre och ger läsaren en tydlig uppfattning om att det är sista delen i triologin. Första boken heter "Det är inget allvarligt" och andra heter "Skolk och olagligheter". Böckerna handlar om Olivia, som går på gymnasiet. Hon bor på kollektiv, fast hon är inte funktionshindrad. Hon bor bara på internat för att slippa pendla två timmar varenda dag. Varje bok är ett år ur hennes gymnasieliv, så i "Sista året" tar hon alltså studenten. Första delen skrev jag när jag gick i åttan. Jag längtade så sjukt mycket efter att få börja i gymnasiet och hade så många förväntningar, att jag skrev en bok om det.

Olivias liv på gymnasiet är stort, spännande, romantiskt och ganska farligt. Hon skaffar massor av coola och roliga kompisar, hon blir kär och ihop med en kille som är sex år äldre, förlorar oskulden och lurar sig in på barer och klubbar fast hon är under 18. Och nu är jag alldeles i slutet av bok nummer 3, då hon tar studenten. De kapitlena jag har skrivit den senaste veckan heter "Fy fan vad vi är bra" och "Lyckligare kan ingen vara". Nu ska jag bara skriva det sista kapitlet också. Det är inte så lätt att skriva om något som man aldrig har upplevt (jag tänker nu på studenten), men jag gör så gott jag kan. Jag vet ju ungefär hur det går till, eftersom jag har varit på ett par studentfester och dessutom fått en tydlig beskrivning av en killkompis om vad som händer innan man åker hem till släkten.

Om jag ska vara helt ärlig så kunde jag inte låta bli att hoppas när jag skrev böckerna, att det som Olivia fick vara med om även skulle hända mig. Okej, att hon bröt armen när hon ramlade från en motorcykel är inget som jag vill vara med om, men allt det där med kompisarna och killarna. Ibland önskar jag fortfarande att jag var Olivia, fast på sätt och vis så är jag ju det, eftersom det är jag som har skapat henne.

Haha, nej, det där sista kanske lät lite knäppt. Om jag skulle "vara" mina karaktärer och huvudpersoner, så hade jag ju även varit Gabriel, som finns i böckerna "En sång som aldrig tystnar" och "En sång till livet". Alltså, han är ju en kille! Men ni fattar nog hur jag menar.

När jag skrev "Det är inget allvarligt" så visste jag inte att det skulle bli en triologi, men sen fick jag mer inspiration och tyckte att man kunde följa hennes liv genom hela gymnasiet, och så fick det bli.

Jag har alltid gillat att följa personerna i triologin. Olivia, hennes kompisar och pojkvän. Men den där sommaren för två år sen började jag plötsligt få helt andra idéer. Jag tror att alltihop började när jag var på en konsert och efteråt lyssnade på min favoritlåt, som jag kom på att jag ville skriva en bok om en tjej som blir kär i en sångare. Jag försökte fokusera på att skriva klart "Sista året", som då hette "Tredje året", men det var som om de nya karaktärerna och händelserna tog för mycket plats i mig, så jag gav upp kampen och började på "En sång som aldrig tystnar". Sen blev jag så uppslukad av den att jag helt och hållet tappade inspirationen till "Sista året" och när "En sång som aldrig tystnar" led mot sitt slut, så ville jag inte skiljas från mina favoritkaraktärer, så jag bestämde mig för att skriva en uppföljare. Fast i "En sång som aldrig tystnar" är Alexandra huvudpersonen och i "En sång till livet" är det Gabriel som är huvudpersonen. Allt det här har jag förresten berättat tidigare.

Jag slukades upp totalt av dem två ungdomarna och övriga personer i deras spännande liv, att jag helt glömde bort Olivia. Då och då fick jag en släng av inspiration och började hänga med henne igen, fast det var bara under korta perioder.

Vid den här tiden på året så snackas det ju mycket om studenten och i onsdags hoppade min hjärna plötsligt tillbaka till Olivia, så jag började skriva på kapitel 46, som handlar om hennes studentbal. Sen fortsatte jag att skriva och nu har hon precis tagit sin student och jag har bara ett kapitel kvar.

En gång fick jag tips från en kompis att skriva en fjärde bok, som kanske kunde heta "Efter studenten krisen". Jag funderade på det ett tag, men det blir nog inget av med det. Jag kanske får mer inspiration och då kan jag kanske skriva en novell, men det blir nog inte så mycket att det kan bli en bok till.

Det där med uppföljare och triologier är nog inte riktigt min grej faktiskt. Jag tror att när man har jobbat med samma personer länge, så kan man bli trött på dem. Jag hade ju ett långt uppehåll från "Sista året", eftersom jag bara kände för att skriva annat. "En sång som aldrig tystnar" och "En sång till livet" hänger ju ihop på ett annat sätt, eftersom de två huvudpersonerna lever helt olika liv och umgås med olika personer. Om de inte kände varandra, så hade man kanske inte kunnat gissa att böckerna är byggda på varandra.

När jag skriver så har jag aldrig hela berättelsen i huvudet. Jag vet vem den ska handla om och vad som ska hända, men jag vet inte hur den ska sluta eller hur lång den ska bli. När jag skriver ett kapitel så vet jag självklart vad det ska handla om, men jag vet inte i vilken ordning allt ska hända och exakt vad personerna ska säga till varandra. På sätt och vis så är det inte jag som bestämmer vad som ska hända i mina berättelser, det är karaktärerna som bestämmer. De styr mina fingrar och jag gör som de säger. Jag hänger med dem i deras äventyr och skriver samtidigt ner vad de får uppleva. Ibland blir någon av dem arg på mig, för att jag missat en viktig eller oviktig detalj, och då får jag gå tillbaka och skriva lite mer, så att de ska bli nöjda. Så det är inte jag som avgör hur lång berättelsen ska bli, det är iäspirationen.

När jag var liten kunde jag skriva på säkert fyra böcker samtidigt. Det kändes bra, tyckte jag. Då kunde jag hoppa mellan dem olika berättelserna och skriva på den jag kände för just då. Men nu tycker jag inte att det känns så smart att göra så. Inte för att jag blandar ihop personerna, som vissa andra skulle ha gjort, men det kan bli så himla mycket i huvudet. Dessutom kan jag bli osäker på tidsformen. Då kan det hända att jag skriver "sa", fast det egentligen ska vara "säger", bara för att jag blir förvirrad och trasslar ihop tidsformerna, om jag jobbar med flera berättelser samtidigt.

Men skrivandet är en stor del av mig och det kommer det alltid att vara. När jag skriver mina böcker känns det som om jag kommer in i en helt ny värld, där jag får uppleva spännande saker och dessutom har en massa vänner, som egentligen inte finns. Ibland kan jag verkligen önska att mina karaktärer fanns på riktigt, för de flesta är så himla perfekta. Typ världens snyggaste, snällaste och trognaste pojkvän, världens bästa vän eller världens duktigaste sångare. Även de som inte är så perfekta, men som i alla fall är snälla och roliga, kan jag önska att de fanns.

Jag önskar att man kunde skapa en bild på datorn och sen skriva ut den, så det blev en alldeles levande människa. I så fall hade jag gjort så med mina absoluta favoritkaraktärer. Fast om man tänker efter så hade det kanske inte varit så kul, för då hade jag inte kunnat skriva om dem personerna längre. Nej, det är nog bättre att behålla dem i huvudet och fortsätta att fantisera.

 

Uppfattning om assistans

Att ha assistent är en bra grej, särskilt om man liksom jag inte klarar sig på egen hand. Hade jag inte haft assistent, så hade mina föräldrar fått följa med mig överallt, och hur himla kul är det att ha morsan och farsan med sig när man till exempel åker på läger eller kanske går ut och tar några öl med kompisar en kväll?

När jag var liten fattade jag inte grejen med assistans. Jag hade totalt missat vad det innebar. Det här låter helt sjukt, men jag skriver det ändå, för att lära andra som känner som jag gjorde då. När jag var mellan 10 och 12-13 år, så trodde jag att assistenten var en sorts livvakt. En person som skulle följa efter mig och kontrollera allt jag gjorde, så att jag inte gjorde något dumt eller så. Liksom, vad skulle jag göra! Supa mig aspackad i någon park eller riva ner ett tegelhus? Nej, jag behövde verkligen ingen som såg efter mig.

Nej, nu överdriver jag kanske lite. Riktigt så hemsk uppfattning hade jag nog inte, men jag tyckte att assistenten var störig. Jag ville att hon skulle vara som en lekkamrat till mig och var hon inte tillräckligt rolig och busig, så gav jag upp direkt.

Jag skriver "hon" för att jag aldrig har haft en kille som personlig assistent. Jag vill helst inte ha det heller. Jag gillar att umgås med killar, men jag kan inte ha en manlig assistent. Tänk vad pinsamt det kan bli om en man måste hjälpa mig med dusch och påklädning! Den enda mannen som gör det är min pappa och honom har jag ju känt i hela mitt liv, så honom är det ingen fara med. Och så har jag en kille som assistent i skolan, men han hjälper inte mig med toa och sådant, som en personlig assistent måste göra.

Tillbaka till ämnet... När jag var 13 år hittade jag världens bästa assistent. Hon var både jättesnäll, asrolig, väldigt tramsig och framför allt superduktig och tålmodig. Vi blev jättetajta, hon och jag. Jag ville att alla mina assistenter skulle vara sådana, men det är inte så lätt att få tag på någon så perfekt, snarare jättesvårt. Men mina föräldrar envisades med att jag måste ha minst två assistenter och så här i efterhand fattar jag varför. Det är mycket smidigare om man har två. De behöver inte jobba tillsammans, men om den ena skulle bli sjuk eller få förhinder, så kan ju alltid den andra jobba istället. Så slipper jag missa någonting, bara för att jag blir assistentlös. Men när man åker på läger är det bra att ha två, för det kan bli jobbigt annars. Man brukar säga att det blir tungt och jobbigt för assistenten, men vad få tänker på är att det faktiskt kan bli jobbigt för mig med, för jag måste ju också hjälpa till med det jag kan och jag blir nervös och frustrerad när det inte funkar. När folk säger att det blir jobbigt för assistenten, så låter det nästan som om jag är en stor docka, eller en förlamad typ som inte känner av sådant som stress eller när något är tungt. Ja ja, det kan hur som helst bli jobbigt för mig med om det bara är en som jobbar på ett läger.

Nu har jag äntligen fattat. Assistenten finns där för att hjälpa till, inte för att förstöra. Visst är det viktigt att kunna ha kul ihop också eftersom man umgås så många timmar i sträck, men man behöver ju inte sparka den bara för att den inte är ens bästa kompis.

Jag har haft många dåliga assistenter. Alltså, på riktigt. Sådana som inte tog jobbet på allvar, inte gjorde det de skulle eller så. De tjejerna stod aldrig mig så nära heller och det kan man nog förstå, för eftersom jag hela tiden blev nervös och irriterad, så kunde vi ju inte ha någon vänskapsrelation.

Tidigare i vår läste jag en artikel om en kille, som tycker att det är viktigt att kunna vara vän med assistenten. Det håller jag med om. Man måste ju kunna ha kul och umgås med varandra, annars kan det lätt bli stelt och irriterat. Det stod också i artikeln att vissa andra varnar att man ska akta sig från att bli vän med stödtjänsten, alltså assistenten. Jag fattar inte hur de människorna tänker. Klart att man måste kunna vara vänner, det ingår ju i livet! Tänk om till exempel rektorn eller läraren på min skola bara skulle komma och vråla:

"Vänskap bland eleverna ska nu förbjudas!"

Fan vad dumt! Det låter så dumt att man kan skratta åt det.

Fast om man kommer jättebra överens med en assistent och mer ser den som kompis än som någon som ska hjälpa en med det praktiska, då kan man bli så himla sårad när den personen slutar. Jag har själv varit med om det och det var jättesorgligt. Man känner sig dumpad.

När hon som hade jobbat hos mig i fyra år slutade, så kunde jag knappt sluta gråta och i våras, när jag fick veta att en annan tjej som jag trivdes så sjukt bra med skulle sluta, då bölade jag hela dagen, för jag ville verkligen inte bli av med henne! Fast det kändes ändå bra att båda tjejerna också verkade ledsna, för det sa mig att de inte hade valt att sluta jobba. Eller, de hade ju valt det, men de längtade inte direkt efter att säga hejdå till mig och det betyder ju att de trivdes lika bra med mig som jag trivdes med dem. det bästa är ju att man kan fortsätta att ha kontakt med varandra och man kan träffas av egen vilja också.

Det tar tid att lära känna varandra. De första gångerna kan det vara lite stelt, både för mig och för assistenten. Men när man lär känna varandra, så kan man slappna av. Jag tror ändå aldrig att jag har varit så avslappnad med en assistent, som jag var med de två jag nämnde nyss, de var mina favoriter! Och för oss så var det inte bara jobb, utan även trams, flum och skratt. Vi gjorde saker som jag inte kan göra med vem som helst och det var nästan det som gjorde mest ont när de slutade, för det tar så himla mycket tid att lära känna någon så väl som jag kände dem.

Nu har jag två nya assistenter och jag trivs med båda två, det är det ingen tvekan om.