Uppfattning om assistans

Att ha assistent är en bra grej, särskilt om man liksom jag inte klarar sig på egen hand. Hade jag inte haft assistent, så hade mina föräldrar fått följa med mig överallt, och hur himla kul är det att ha morsan och farsan med sig när man till exempel åker på läger eller kanske går ut och tar några öl med kompisar en kväll?

När jag var liten fattade jag inte grejen med assistans. Jag hade totalt missat vad det innebar. Det här låter helt sjukt, men jag skriver det ändå, för att lära andra som känner som jag gjorde då. När jag var mellan 10 och 12-13 år, så trodde jag att assistenten var en sorts livvakt. En person som skulle följa efter mig och kontrollera allt jag gjorde, så att jag inte gjorde något dumt eller så. Liksom, vad skulle jag göra! Supa mig aspackad i någon park eller riva ner ett tegelhus? Nej, jag behövde verkligen ingen som såg efter mig.

Nej, nu överdriver jag kanske lite. Riktigt så hemsk uppfattning hade jag nog inte, men jag tyckte att assistenten var störig. Jag ville att hon skulle vara som en lekkamrat till mig och var hon inte tillräckligt rolig och busig, så gav jag upp direkt.

Jag skriver "hon" för att jag aldrig har haft en kille som personlig assistent. Jag vill helst inte ha det heller. Jag gillar att umgås med killar, men jag kan inte ha en manlig assistent. Tänk vad pinsamt det kan bli om en man måste hjälpa mig med dusch och påklädning! Den enda mannen som gör det är min pappa och honom har jag ju känt i hela mitt liv, så honom är det ingen fara med. Och så har jag en kille som assistent i skolan, men han hjälper inte mig med toa och sådant, som en personlig assistent måste göra.

Tillbaka till ämnet... När jag var 13 år hittade jag världens bästa assistent. Hon var både jättesnäll, asrolig, väldigt tramsig och framför allt superduktig och tålmodig. Vi blev jättetajta, hon och jag. Jag ville att alla mina assistenter skulle vara sådana, men det är inte så lätt att få tag på någon så perfekt, snarare jättesvårt. Men mina föräldrar envisades med att jag måste ha minst två assistenter och så här i efterhand fattar jag varför. Det är mycket smidigare om man har två. De behöver inte jobba tillsammans, men om den ena skulle bli sjuk eller få förhinder, så kan ju alltid den andra jobba istället. Så slipper jag missa någonting, bara för att jag blir assistentlös. Men när man åker på läger är det bra att ha två, för det kan bli jobbigt annars. Man brukar säga att det blir tungt och jobbigt för assistenten, men vad få tänker på är att det faktiskt kan bli jobbigt för mig med, för jag måste ju också hjälpa till med det jag kan och jag blir nervös och frustrerad när det inte funkar. När folk säger att det blir jobbigt för assistenten, så låter det nästan som om jag är en stor docka, eller en förlamad typ som inte känner av sådant som stress eller när något är tungt. Ja ja, det kan hur som helst bli jobbigt för mig med om det bara är en som jobbar på ett läger.

Nu har jag äntligen fattat. Assistenten finns där för att hjälpa till, inte för att förstöra. Visst är det viktigt att kunna ha kul ihop också eftersom man umgås så många timmar i sträck, men man behöver ju inte sparka den bara för att den inte är ens bästa kompis.

Jag har haft många dåliga assistenter. Alltså, på riktigt. Sådana som inte tog jobbet på allvar, inte gjorde det de skulle eller så. De tjejerna stod aldrig mig så nära heller och det kan man nog förstå, för eftersom jag hela tiden blev nervös och irriterad, så kunde vi ju inte ha någon vänskapsrelation.

Tidigare i vår läste jag en artikel om en kille, som tycker att det är viktigt att kunna vara vän med assistenten. Det håller jag med om. Man måste ju kunna ha kul och umgås med varandra, annars kan det lätt bli stelt och irriterat. Det stod också i artikeln att vissa andra varnar att man ska akta sig från att bli vän med stödtjänsten, alltså assistenten. Jag fattar inte hur de människorna tänker. Klart att man måste kunna vara vänner, det ingår ju i livet! Tänk om till exempel rektorn eller läraren på min skola bara skulle komma och vråla:

"Vänskap bland eleverna ska nu förbjudas!"

Fan vad dumt! Det låter så dumt att man kan skratta åt det.

Fast om man kommer jättebra överens med en assistent och mer ser den som kompis än som någon som ska hjälpa en med det praktiska, då kan man bli så himla sårad när den personen slutar. Jag har själv varit med om det och det var jättesorgligt. Man känner sig dumpad.

När hon som hade jobbat hos mig i fyra år slutade, så kunde jag knappt sluta gråta och i våras, när jag fick veta att en annan tjej som jag trivdes så sjukt bra med skulle sluta, då bölade jag hela dagen, för jag ville verkligen inte bli av med henne! Fast det kändes ändå bra att båda tjejerna också verkade ledsna, för det sa mig att de inte hade valt att sluta jobba. Eller, de hade ju valt det, men de längtade inte direkt efter att säga hejdå till mig och det betyder ju att de trivdes lika bra med mig som jag trivdes med dem. det bästa är ju att man kan fortsätta att ha kontakt med varandra och man kan träffas av egen vilja också.

Det tar tid att lära känna varandra. De första gångerna kan det vara lite stelt, både för mig och för assistenten. Men när man lär känna varandra, så kan man slappna av. Jag tror ändå aldrig att jag har varit så avslappnad med en assistent, som jag var med de två jag nämnde nyss, de var mina favoriter! Och för oss så var det inte bara jobb, utan även trams, flum och skratt. Vi gjorde saker som jag inte kan göra med vem som helst och det var nästan det som gjorde mest ont när de slutade, för det tar så himla mycket tid att lära känna någon så väl som jag kände dem.

Nu har jag två nya assistenter och jag trivs med båda två, det är det ingen tvekan om.

1 Sandra:

skriven

<3

Kommentera här: