Operation och assistans :)
Tja! Kändismagneten här igen! Haha, det var en kompis som sa det till mig för några veckor sen, efter att jag hade träffat Gabriel. "Du är en riktig kändismagnet, har sådan tur som får träffa alla", sa hon. Ja, det stämmer nog. Jag heter ju Mimmi Delux och Delux betyder typ "speciell och extra" eller något i den stilen.
Igår opererades jag. Jag hade fått något sår på örat, typ tryckskav eller inflammation eller något. Jag vet inte riktigt, men det gick inte bort fastän jag försökte behandla det, så jag blev tvungen att operera bort det.
Jag hade inte opererats sen jag var 13-14 år ungefär. Jag var spänd och nervös när jag kom till sjukhuset, men personalen var jättetrevliga plus att jag hade min pappa med mig, så jag var inte livrädd direkt. Inte förrän jag hade fått en nål instucken i handryggen, kommit in på operationsavdelningen och blivit förflyttad till operationsbordet, vaknade oron till liv. Det brukar vara precis innan jag somnar som jag är som mest orolig. Jag försökte höra vad läkarna och sköterskorna sa, men alla babblade i mun på varandra och det gjorde mig stressad. Jag mins att jag blev skiträdd när de ville göra en grej med mig, så jag fick dem att låta bli.
När jag vaknade efter operationen blev jag förbannad. Varför vet jag inte, men allting kändes så jobbigt och jag var så trött och förvirrad. Dessutom var jag så jävla törstig. Munnen var torr som sandpapper och bara skrek efter vätska, men jag fick inte dricka riktigt än. Skit också! Så fort man inte får dricka, så blir man skittörstig. Så fort man inte får äta, så blir man vrålhungrig.
Fast sen somnade jag om och när jag vaknade igen var jag vaken "på riktigt". Första gången var jag väl bara lite halvvaken och kunde inte riktigt kontrollera mig själv, för att jag var så sjukt trött, men andra gången kom jag hela vägen upp till ytan och lyckades öppna ögonen. Sen fick jag yoghurt, två mackor, ett glas juice och varm choklad. Jag var verkligen hungrig och törstig och det smakade så gott att jag bara njöt medan jag käkade.
Efteråt var det dags att åka hem. Ja, det var bara en liten öroperation, så jag behövde inte ligga över på sjukan, som jag har fått göra alla andra gånger.
Nu har jag ett ploster över örat, men som tur var så slapp de ta skinn någon annanstans ifrån, så jag slipper ha ett jäkla bandage. Hade jag haft det så hade jag inte kunnat ha hörapparaten på mig, men nu kan jag det.
Dessutom är jag glad att jag fick behålla mitt nagellack... Innan operationen sa de att nagellacket störde mätaren på fingret och att de därför måste ta bort det. Jag tänkte: "Jaha, då får man väl åka tillbaka till nagelsalongen då". Nej, det behövdes inte. Mitt nagellack är sådant stenhårt som man får på salong och sådant går inte att få bort med vanlig aceton, så jag fick behålla det. Mätaren fungerade ändå. Okej, kanske inte riktigt lika bra som den borde, men ändå hyfsat.
Nu känns det faktiskt rätt bra på örat. Det gör ont ibland, men jag överlever. Nästa vecka ska jag ta bort stygnen och sen är jag sårfri!! HURRA!!! :D
Jag ska berätta en grej till... För två veckor sen ungefär jobbade min assistent för sista gången. Om hon vill så kan hon såklart komma igen om det är något speciellt, men hon har fått ett annat jobb och kommer därför inte att vara här så mycket som hon var tidigare.
Hur som helst så kändes det himla konstigt när hon slutade! Jag visste att jag skulle sakna henne och dessutom gjorde vi saker som inte går att göra med vem som helst (avslöjar ingenting här, men kul var det). Jag brukade alltid se fram emot att hon skulle komma och det gjorde jag förstås den här gången också, men samtidigt hade jag en konstig känsla i magen och tänkte: "Shit vad jag kommer att sakna våra bus och alla våra hysteriska skrattanfall!"
När hon väl kom så var allt som vanligt, men när hon gick och hämtade presenterna, som hon hade köpt till mig för att hon skulle sluta, kom den konstiga känslan tillbaka.
Ett tag trodde jag att jag skulle börja gråta när vi kramade om varandra, men precis som det var med min förra assistent så kom inte tårarna förrän hon lämnat rummet.
Det är så sjukt sorgligt när en assistent som man kommer så bra överens med plötsligt slutar! Det känns nästan som att förlora en nära vän. Fast man förlorar ju inte varandra, man kan ju fortsätta att ha kontakt som vänner, men det känns himla konstigt ändå.
Jag har två nya assistenter och jag har kul ihop med båda två, men det är ändå inte samma sak. Mina nya assistenter har jag ändå inte träffat så jättemånga gånger, hon som slutade har jag känt sen i somras.
Fast det finns inte så mycket att göra åt det. Man får vänja sig helt änkelt och det kommer jag nog att göra. Så länge jag åtminstone har kvar henne som vän så är det ingen jättekatastrof.