Första advent

För några veckor sen var jag på studibesök på en högskola i Åkarp. Det verkade skitbra på den skolan, speciellt för att alla pratar jättemycket teckenspråk. Jag behöver verkligen komma i kontakt med fler som pratar teckenspråk, men det är inte så lätt i Kristianstad, eftersom det inte finns så många där som kan teckenspråk. Många försöker lära sig, fast det är ändå inte tillräckligt för att det ska gå att starta konversationer på tecken. Hur som helst så ska jag förhoppningsvis prova på skolan i Åkarp. Med prova på menar jag inte att jag ska börja där direkt eller så. När allt är fixat med bland annat assistent, så kommer jag att gå i Kristianstad några dagar i veckan och andra i Åkarp, vilket även betyder att jag får vara hemma i Staffanstorp mer än jag är nu. Sen får jag avgöra om skolan är bra för mig och om den är det, så kanske jag börjar där efter gymnasiet eller så.

Nu är det bara några veckor kvar till jullovet. Jag längtar verkligen. Är så sjukt skoltrött nu, så jag behöver en lång paus. Det har jag behövt länge. Men innan jag går på lov ska jag sjunga "Julen är här" på julkonserten på C4-skolan nu på tisdag. Jag älskar "Julen är här", tycker att den är så himla fin! På tisdag kväll ska jag sjunga den för andra elever och min sångpedagog ska spela piano medan jag sjunger.

Det är härligt med jul! Kanske den mysigaste högtiden på hela året! Sen är det sportlov och då fyller jag 19 år. Efter det kommer det att ta några hundra år till och sen är det fanta mig sommarlov!! Jo, det känns faktiskt som hundra år. Vissa säger att tiden går så fort, men för mig sniglar den sig fram. Om man räknar hur många månader det är kvar till sommarlovet så låter det inte så mycket, men det är det egentligen. Ja ja, först ska vi fira jul och nyår och sen kan sommaren komma.

Saker att sjunga och saker att skriva

Det finns så många saker, som man av någon anledning inte kan säga. Det kan bero på många saker. Man kanske tycker att det är pinsamt att säga det, eller så känner man sig löjlig, knäpp, korkad eller kanske till och med smörig. Det kan bli så jobbigt att gå och bära det för sig själv och då finns det faktiskt ett annat sätt att släppa ut det, nämnligen genom att skriva eller sjunga. Då kommer det ju ut i alla fall och det känns inte så pinsamt, just för att det sällan finns någon som kan tolka det exakt som det är.

I somras skrev jag en låt, som jag spelade in igår. Hela hösten övade vi in den på sånglektionerna och igår morse satt jag i inspelningsstudion på C4-skolan och sjöng in den. Naturligtvis så går det inte att lyssna på den än, för det är mycket som måste fixas och mixtras med först, men det känns ändå bra att den kommer förr eller senare. Varje låt som jag skriver har ett eget budskap. Jag har många gånger fått höra att jag berättar mycket mer när jag skriver än när jag pratar och jag tror att det är sant. Det finns saker som nästan är omöjliga att säga, fast när jag skriver så kommer det fram. Precis så är det med musiken. Det är nästan alltid den som har skrivit låten som kan framföra budskapet bäst, för den personen kan ju verkligen känna vad han/hon sjunger. Om någon annan skulle sjunga mina låtar, så skulle det inte bli exakt likadant, för det är liksom bara jag som verkligen vet vad texten handlar om.

Dessutom tycker jag att det är svårt att berätta för folk exakt vad mina texter handlar om. Man får helt änkelt försöka tolka det själv, genom att lyssna på låten eller läsa texten. Det är det som är så himla häftigt med att göra egen musik. Man får fram det man vill säga på ett helt annat sätt då. Det finns ingen som förstår hur låten har blivit till, bättre än låtskrivaren. Visst, man kan ju tolka in sina egna uppfattningar, men det blir inte riktigt samma sak.

Jag har skrivit en sång som heter "Inte gråta mer över dig" och när jag sjöng den för någon, så sa hon att det lät som om texten handlade om någon som precis har gjort slut med sin pojk eller flickvän. Det kan man tro, men faktiskt så gör den inte det. Den handlar snarare om någon som har blivit dumpad och bestämt sig för att inte böla. Någon som har blivit sårad av samma kille för andra gången och som tvingar sig att vara stark, att den där skitstöveln inte är värd en. Det är bra att visa att man menar det man sjunger. Till exempel låta ledsen när man sjunger en sorglig låt, låta arg när man sjunger en arg låt och så vidare. Det brukar jag försöka göra, jag som sjunger mycket, men jag gör det bäst när jag framför en låt som jag har skrivit själv, för då vet jag ju exakt vad den handlar om.

Vissa saker går inte att sjunga. Eller, allting går, fast en del saker är svårare. Då är det tur att det finns andra saker att skriva, till exempel dikter. Det är mindre saker att tänka på när man skriver en dikt än en låt. I en låt ska det finnas minst två verser och refräng, plus att det är oerhört viktigt att det låter snyggt när man sjunger. Men i en dikt behöver man inte tänka på det. Okej, lite får man kanske tänka, men inte lika mycket. Med andra ord är det ganska svårt att skriva låtar, men dikter är inte så komplicerade.

Jag är beroende av mitt skrivande. Helst av allt skriver jag ju böcker, för då gäller det helt andra personer, samtidigt som jag kan berätta om något som jag själv har upplevt, eller en känsla som jag själv har känt. Det är en hel del självupplevelser i mina böcker, fast det kan läsaren inte alltid gissa sig till, eftersom det är helt andra personer i berättelsen. När det gäller låtar och dikter, så är allting så personligt. När jag har upplevt något som jag vill återberätta, skriver jag helst en låt eller en dikt. Problemet är bara att inte allting kommer med då, för sådana texter är ju inte hela berättelser. Men det går inte alltid att få in det i en bok, för jag måste hålla mig till handlingen. Fast jag kan försöka att få med det och göra det så likt min situation som möjligt, bara man inte vet direkt när man läser det att det är hämtat direkt från mitt liv.

Dövblind?

"Hej, jag heter Mikaela och jag är dövblind".

Dövblind. Varför heter det så egentligen? Jag menar, det hade inte varit så konstigt att säga så om jag faktiskt var döv och blind, men nu är jag ju inget av det. Visst, jag är inte fullt seende eller fullt hörande, men jag har åtminstone båda funktionerna. Döv är man när man inte hör alls och blind är man när man inte ser ett skit. Jag har en syn-och-hörsel-nedsättning, helt änkelt. Varför säger man inte så istället för dövblind? Det kan så lätt missförstås. Om jag skriver ett mail till någon med precis dem här orden:

"Hej, jag heter Mikaela och jag är dövblind".

Hur skulle den andra personen ta det då? Hon/han skulle tro att jag saknar både syn och hörsel och det gör jag faktiskt inte. Jag är helt änkelt synskadad och hörselskadad, inget annat!

Innan jag fick mitt implantat hörde jag jättedåligt, särskilt på vänster öra. Det var därför jag valde att operera just det örat, så att jag fick ha kvar det bästa. Jag fick ju vara döv på implantatörat en hel månad, innan jag kunde koppla in själva apparaten. Jag var ju inte lika bra på teckenspråk då som jag är nu, så jag fick verkligen anstränga mig för att kunna höra. Sen fick jag ju implantatet och började därför höra bättre, men tydligen inte tillräckligt mycket bättre. Nej, tillräckligt blir det ju aldrig, för då hade jag inte varit hörselskadad alls. I alla fall så fick jag en vanlig hörapparat till höger öra och nu är jag nästan lika beroende av den som jag är av implantatet. Fast, nej, inte riktigt lika beroende. Jag kan absolut inte vara utan implantatet en hel dag, för då hör jag knappt någonting. Det räcker inte med bara hörapparaten, implantatet måste också finnas där. Jag är ju inte döv utan hörapparaten och därför är jag inte lika beroende av den, men jag har ju vant mig så himla mycket vid den, så det är ansträngande att vara utan den.

Synen är inte mycket att göra åt. Den är som den är. Inte rullstolen heller, den jäveln bara stormade in i mitt liv, utan att jag hade hälsat den välkommen. Men jag överlever. Jag har lärt mig att acceptera det, för det finns liksom inget annat att göra. Det är klart att jag kan bli skitförbannad på alla mina funktionshinder, men det är inte lönt att gå omkring varje dag och deppa över att jag har en funktionsnedsättning. Hur mycket jag än gnäller över det så finns det inget att göra åt skiten.

Sen är det klart att jag mer än gärna skulle ta bort något av det, om jag hade haft den möjligheten. Jag har fått frågan vilket av mina funktionshinder jag stör mig mest på. Det är en svår fråga. Jag stör mig ju på alla, fast om jag måste välja och bara får välja ett, så skulle jag ta bort min hörselskada. Det är ju den som gör att jag har svårt med det sociala och ibland inte hör vad folk säger. Det är den som gör att jag inte hör vad de sjunger i en låt, utan måste ta fram hela texten och läsa med hjälp av talsyntes, och att jag ibland inte hör vad de säger i filmer.

Jag skulle såklart också vilja kunna gå, men jag tänker inte på det lika ofta som jag tänker på det där med hörselskadan. Jag är hellre hörande och ogående, än gående och ohörande. Trots att jag sitter i rullstol så kan jag ju ha kontakt och prata med vem jag vill, men min hörsel vill inte alltid som jag vill. Det finns så många människor som jag vill prata med, men jag kan inte, för jag hör inte vad de säger. Det är i och för sig inte bara mitt problem, för vissa pratar otydligt och då är det svårt. Fast ibland vågar jag inte säga åt dem, för jag är rädd för vad de ska tycka och tänka.

I tvåan av gymnasiet hade jag en viss lärare och det var SKITJOBBIGT!!! Jag hade så himla svårt att höra honom och det blev inte mycket bättre av att han verkligen ansträngde sig och försökte. Det var i och för sig inte den enda anledningen till att det inte funkade på lektionerna, det var ett jättesvårt och krångligt ämne, som jag är glad att jag inte har längre. Men i alla fall så fanns det fler som sa att de hade svårt att uppfatta vad han sa och det var hörande personer. Så det ligger liksom inte alltid hos mig och min hörselskada, det ligger hos andra och hur tydligt de kan snacka. Vissa kan inte prata tydligt och då är det jävligt svårt.

Fast just det här att jag inte kan prata med folk när det är mycket ljud runt omkring, som på stan, i matsalen eller i korridoren. Snacka om att det är irriterande, för då kan jag inte kommunicera med vem jag vill när jag vill.

Så hörselskadan kommer jag aldrig någonsin att sluta störa mig på, det vet jag!!