Dövblind?
"Hej, jag heter Mikaela och jag är dövblind".
Dövblind. Varför heter det så egentligen? Jag menar, det hade inte varit så konstigt att säga så om jag faktiskt var döv och blind, men nu är jag ju inget av det. Visst, jag är inte fullt seende eller fullt hörande, men jag har åtminstone båda funktionerna. Döv är man när man inte hör alls och blind är man när man inte ser ett skit. Jag har en syn-och-hörsel-nedsättning, helt änkelt. Varför säger man inte så istället för dövblind? Det kan så lätt missförstås. Om jag skriver ett mail till någon med precis dem här orden:
"Hej, jag heter Mikaela och jag är dövblind".
Hur skulle den andra personen ta det då? Hon/han skulle tro att jag saknar både syn och hörsel och det gör jag faktiskt inte. Jag är helt änkelt synskadad och hörselskadad, inget annat!
Innan jag fick mitt implantat hörde jag jättedåligt, särskilt på vänster öra. Det var därför jag valde att operera just det örat, så att jag fick ha kvar det bästa. Jag fick ju vara döv på implantatörat en hel månad, innan jag kunde koppla in själva apparaten. Jag var ju inte lika bra på teckenspråk då som jag är nu, så jag fick verkligen anstränga mig för att kunna höra. Sen fick jag ju implantatet och började därför höra bättre, men tydligen inte tillräckligt mycket bättre. Nej, tillräckligt blir det ju aldrig, för då hade jag inte varit hörselskadad alls. I alla fall så fick jag en vanlig hörapparat till höger öra och nu är jag nästan lika beroende av den som jag är av implantatet. Fast, nej, inte riktigt lika beroende. Jag kan absolut inte vara utan implantatet en hel dag, för då hör jag knappt någonting. Det räcker inte med bara hörapparaten, implantatet måste också finnas där. Jag är ju inte döv utan hörapparaten och därför är jag inte lika beroende av den, men jag har ju vant mig så himla mycket vid den, så det är ansträngande att vara utan den.
Synen är inte mycket att göra åt. Den är som den är. Inte rullstolen heller, den jäveln bara stormade in i mitt liv, utan att jag hade hälsat den välkommen. Men jag överlever. Jag har lärt mig att acceptera det, för det finns liksom inget annat att göra. Det är klart att jag kan bli skitförbannad på alla mina funktionshinder, men det är inte lönt att gå omkring varje dag och deppa över att jag har en funktionsnedsättning. Hur mycket jag än gnäller över det så finns det inget att göra åt skiten.
Sen är det klart att jag mer än gärna skulle ta bort något av det, om jag hade haft den möjligheten. Jag har fått frågan vilket av mina funktionshinder jag stör mig mest på. Det är en svår fråga. Jag stör mig ju på alla, fast om jag måste välja och bara får välja ett, så skulle jag ta bort min hörselskada. Det är ju den som gör att jag har svårt med det sociala och ibland inte hör vad folk säger. Det är den som gör att jag inte hör vad de sjunger i en låt, utan måste ta fram hela texten och läsa med hjälp av talsyntes, och att jag ibland inte hör vad de säger i filmer.
Jag skulle såklart också vilja kunna gå, men jag tänker inte på det lika ofta som jag tänker på det där med hörselskadan. Jag är hellre hörande och ogående, än gående och ohörande. Trots att jag sitter i rullstol så kan jag ju ha kontakt och prata med vem jag vill, men min hörsel vill inte alltid som jag vill. Det finns så många människor som jag vill prata med, men jag kan inte, för jag hör inte vad de säger. Det är i och för sig inte bara mitt problem, för vissa pratar otydligt och då är det svårt. Fast ibland vågar jag inte säga åt dem, för jag är rädd för vad de ska tycka och tänka.
I tvåan av gymnasiet hade jag en viss lärare och det var SKITJOBBIGT!!! Jag hade så himla svårt att höra honom och det blev inte mycket bättre av att han verkligen ansträngde sig och försökte. Det var i och för sig inte den enda anledningen till att det inte funkade på lektionerna, det var ett jättesvårt och krångligt ämne, som jag är glad att jag inte har längre. Men i alla fall så fanns det fler som sa att de hade svårt att uppfatta vad han sa och det var hörande personer. Så det ligger liksom inte alltid hos mig och min hörselskada, det ligger hos andra och hur tydligt de kan snacka. Vissa kan inte prata tydligt och då är det jävligt svårt.
Fast just det här att jag inte kan prata med folk när det är mycket ljud runt omkring, som på stan, i matsalen eller i korridoren. Snacka om att det är irriterande, för då kan jag inte kommunicera med vem jag vill när jag vill.
Så hörselskadan kommer jag aldrig någonsin att sluta störa mig på, det vet jag!!