Magiskt
Nu har vi glidit in i oktober. Mörka kalla oktober. Jag vet att några tycker att det är mysigt med höst, men jag hatar det. Om jag inte hade varit synskadad så hade jag kanske kunnat se höstens färger, som andra snackar om, men de finns ju på träd och löv och det kan jag ju inte se. Det enda jag märker är att det blir mörkare, kallare, regnigare, blåsigare och att jag blir deprimerad. Varje år hamnar jag i en höstdeprision och det är pissjobbigt! Det mörkaste mörkret har inte fallit än, fast det kommer sakta men säkert. Snart kommer det att se ut som mitt i natten när man går upp på morgonen och tidig skymning när man går hem från skolan. BLÄÄÄ!!
Men i år har jag ändå två saker att se fram emot i oktober. Det ena är att min idol Gabriel Alares släpper en singel om en vecka. Jag blev helt överlycklig när jag fick veta det och jag längtar sååå!!! Det andra är att jag ska upp till Örebro och titta på en skola där. En skola där många är hörselskadade eller döva och i princip alla kan teckenspråk. Jag ska förstås inte vara för säker innan jag har varit där, men det låter som om det kan bli bra. Jag använder inte teckenspråk så där jätteofta. Nog just för att jag inte känner så värst många som är så duktiga på det och lite för att jag inte har så stort behov av det. Men det finns tillfällen då jag verkligen önskar att fler i min omgivning kunde kommunicera via det populära handtalet teckenspråk. De tillfällena kan visa sig när som helst, till exempel då det är mycket ljud runt omkring och jag har svårt att höra vad folk säger. Vid sådana tillfällen kan jag bli stressad och frustrerad och det värsta är att många verkar gilla att umgås med många, i ett smockfullt rum där alla pratar med alla precis samtidigt. Just det, många gillar att umgås så och det är förmodligen därför jag har svårt med kontakten. Om jag måste höra vad någon säger är det ju bara att hyscha på dem andra, men då kanske de är mitt inne i ett samtal, som de måste avbryta på grund av mig. Om jag sen vill starta en lång konversation med någon, så måste de andra fortsätta att vara dämpade och det vet man aldrig vad de tycker om det. Jag föreställer mig att några tänker:
"Men ooh, man kan ju inte prata när hon är i närheten!"
Det går ju förstås att gå in i ett annat rum där det är lättare att snacka, men det är inte alltid den möjligheten finns. Ett annat poäng med teckenspråk är att man kan snacka även när det faktiskt ska vara tyst, till exempel på en lektion om man tycker att den är för tråkig. Istället för att somna av tråkmånsfeber, så kan man vända sig till den som sitter bredvid och börja snacka om helt andra saker, med hjälp av händerna. Smart va? I Örebro, där de allra allra flesta kan teckenspråk, borde det vara mycket lättare för mig att till exempel gå ut på stan eller festa med mina kompisar. Jag behöver inte oroa mig för att inte kunna höra i allt liv, som finns i ett varuhus och på en pub, för de kan teckna till mig och jag kan teckna till dem. Då behöver vi inte ens anstränga oss för att höra. Till och med de som inte hör någonting alls kan kommunicera. Det gäller bara att hitta rätt sätt. Så jag ska dit till Örebro och kolla på skolan och boendet, innan jag bestämmer mig. Vid det laget har Gabriels singel redan kommit ut, så jag kan ta med den och lyssna på den under resan, samtidigt som jag dagdrömmer om vårt möte.
Nu har det snart gått ett halvår sen jag träffade Gabriel och jag kan fortfarande inte fatta att det faktiskt har hänt på riktigt! Så många gånger jag har sett den killen på teve och funderat över hur det skulle vara att träffa honom, så många nätter jag har drömt om att se honom live och höra honom snacka med mig. Och nu har det verkligen hänt! Det är helt ofattbart och minnet kan få mig att för en stund försvinna från verkligheten. Jag har inte bara pratat med honom, jag har kramat honom också. Det är svindlande! Med tanke på att det fortfarande känns så, så är det väl bara att drömma om hur jag kommer att känna när jag har träffat mitt absoluta favoritband sen tre år tillbaka, AiluCrash. Tänk om jag som vuxen knappt kommer att kunna fatta att jag för flera år sen satt framför killarna och kramade Ludvig Nilsson. Tänk om jag svimmar när jag träffar dem, börjar gråta eller blir alldeles stum. Inget av det där gjorde jag när jag satt några centimeter från Gabriel, men man vet aldrig. Jag har faktiskt väntat i hundra år på att träffa AiluCrash!! Hade jag kunnat så hade jag anmält det till fonden "Min stora dag", men det går nog ändå inte, för att jag redan har fått en önskan uppfylld via dem och säkert är det kört för mig, som redan har fyllt 18 år och allt. Men bara för att det är kört med det, så är det inte kört med andra sätt. Jag kommer att jaga killarna tills jag får tag på killarna, för jag SKA träffa dem!
Nu ska jag inte tjabba mer om mina idoler. Istället ska jag berätta om min musik. Vi håller på att repetera två av mina egna låtar på mina solosånglektioner. "Svek" och "Stanna hos mig". Båda två handlar om kärlek, fast av olika slag. Jag är väldigt stolt över dem låtarna och om jag nu bestämmer mig för att flytta upp till Örebro, så ska jag se till att spela in dem först. Speciellt "Stanna hos mig" är jag ivrig att spela in, för i onsdags sa min sångpedagog att hon tyckte att det var den bästa låten jag har skrivit. Framför allt melodin gillade hon. Jag har inte skrivit noter, men jag har hittat på hur melodin ska låta, precis som jag har gjort med "Svek" och dem två som redan ligger på YouTube, "Alltid funnits där" och "Saknad".
Nästan alla mina låtar handlar om kärlek. Jag har skrivit en som heter "Skit ner dig" och det låter inte så kärleksfullt kanske. Det är det inte heller, verkligen inte. Den handlar om en idiot, det är det enda jag kan skriva här. Och så har jag några som handlar om vänskap, plus några som riktar sig till döden. Men om man räknar i alla mapparna med låtar som jag har skrivit, så ligger där flest texter under mappen "Kärlek". Kärlek är lättast att skriva om, mycket lättare än död, kan jag säga. Fast jag skriver ju om det jag tänker på och känner för.