Jullov!!
JULLOV, JULLOV, JULLOV!!!
Idag hade jag julavslutning i skolan. Varje avslutning går till så att vi RG-elever först samlas i gymnastiksalen och har en egen avslutning där, och sen går vi till aulan och lyssnar när elever uppträder. Det brukar vara lite uppträde i gymnastiksalen också. Jag har sjungit där på alla avslutningar under min tid på gymnasiet, men inte i år, för i år sjöng jag i den stora aulan, inför hela Söderport. Att sjunga i aulan är något jag länge drömt om, fast antingen så har jag varit för sent ute, eller så har något inom mig tagit emot. Men i år gjorde jag det. Då jäklar gjorde jag det!
Jag sjöng min egen låt "Stanna hos mig". Min sångpedagog kompade med piano.
"Stanna hos mig" är en låt som jag verkligen gillar att framträda med på scen. Jag kan inte förklara, men den får mig att känna mig levande på något sätt. Som om jag verkligen kan lita på att rösten bär mig hela vägen fram. Det är dessutom den bästa låt jag någonsin skrivit, tycker jag själv i alla fall.
Först var det genrep. Jag hade en mikrofon på stativ. Det hade jag inte trott, jag hade trott att jag skulle ha micken i handen. Just när jag fick mikrofonen framför mig blev jag så himla nervös, för jag visste inte om det skulle höras lika bra. När jag håller mikrofonen, känns det som om jag har mer kontroll över ljudet. Jag menar, om det låter för svagt så är det bara att hålla micken närmare munnen. Slutligen tog jag bort mikrofonen från stativet och höll den i handen istället. Det blev mycket bättre.
Jag var den första som fick köra mitt nummer. Jag var nervös, det kan jag inte förneka, men jag hade ju övat och då gick det bra, så jag var inte direkt spyfärdig eller skakig. "Stanna hos mig" har jag dessutom framträtt flera gånger, så jag var ju säker på den.
Det kändes som att stå på en riktig scen. Ja, det var ju en riktig scen, men jag menar en sådan där jättestor, som om man sjunger för hela världen. Lamporna ovanför mitt huvud kastade sitt sken över mig och fick mig att känna mig som en poppstjärna. I slutet av låten började publiken klappa takten och då var det ännu bättre. Jag var verkligen stolt över mig själv och jag fick massor av beröm efteråt. Ja, som sagt, det var som att stå på en riktig scen, som om jag var en känd artist. Den känslan hade jag aldrig när jag sjöng i gympasalen. Visst var det häftigt då också, men det var bara som att sjunga i en vanlig gympasal, omgiven av ribbstolar och madrasser och bollar.
Jag har tänkt på en sak... Riktiga artister, som tjänar pengar på att åka runt och sjunga och spela i världen. Slutar de vara nervösa, bara för att det är deras jobb? Jag tänker på artister som till exempel Gabriel Alares, Linus Svenning och Molly Sandén. Är de aldrig nervösa inför ett framträde? Inte ens lite? De är trots allt vana vid att stå på scen, men jag är ju också ganska van, ändå slutar jag aldrig vara nervös. Jag kan vara det på olika sätt och mer eller mindre, men jag är ändå alltid nervös.
Några har sagt till mig att jag borde vara van vid att sjunga för publik. Och visst, jag var nästan mer pirrig på genrepet än på själva avslutningen, för på genrepet var jag rädd att tappa takten eller inte höra pianot ordentligt.
Fast det är nog så som vissa säger, att det hänger ihop att vara nervös. Nervositeten får en att göra sitt allra bästa. Man är nervös, just för att man ska göra sitt bästa. Så är det bara. Men jag undrar ändå om riktiga artister är det, eller om det bara är vi som inte direkt är kända. Det är en intressant fråga.