Min nya telefon

Jag har fått en ny telefon. Världens smartaste Kapsys Smart Vision. Nokian jag hade innan är både liten och värdelös i jämförelse. Den nya telefonen kan allt! Den är som världens minsta lilla dator. Alltså, liten för att vara en dator, men sjukt stor för att vara en mobiltelefon. Jag har aldrig haft en så stor telefon förut. Och det är inte konstigt att den är stor, för den har både touch-skärm och knappar samtidigt.

Den är specialgjord för synskadade, med bland annat inbyggd talsyntes. En telefon med talsyntes är annars svår att få tag i. Nu för tiden är det nästan bara Iphone som har talsyntes, men jag kan inte ha en Iphone, för jag måste känna vad jag trycker på.

Min Kapsys kan som sagt göra allt. Jag kan kolla klockan, bara genom att trycka in en knapp på sidan och säga: "Vad är klockan?" Så talar mobilen om det. Jag kan också trycka in samma knapp och säga åt telefonen vad den ska göra, till exempel: "Öppna meddelanden". Fatta! Nu kan jag inte bara snacka I min telefon, jag kan snacka MED den också! Om jag någon gång blir arg på den, ska jag prova att trycka på knappen och säga: "Jävla telefon-jävel!" Då kanske den lyder mig. Haha!

Man kan även prata in sina sms och meddelanden, fast då måste man vara överdrivet tydlig, för att den ska fatta. Jag pratade in ett sms och sa: "Ja, det var lite svårt, men jag lyckades till slut". Och telefonen skrev: "Ja, det var inte så att jag lyckades". Så det gäller att snacka tydligt, för att telefonen ska uppfatta.

Sen kan man skicka mail, man kan vara på facebook, man kan lyssna på musik. Ja, den har hur många funktioner som helst, så det är omöjligt att lära sig allting på en gång. Men jag är i full gång med att lära mig!

Jag har velat ha den här telefonen länge. Ända sen jag fick veta att den fanns och sen åkte och testade den, har jag bara tänkt:

"Den måste jag ha!"

För vad skulle annars hända? Jag kanske skulle bli telefonlös, eller bli tvungen att använda någon som knappt går att ringa med. Jag fattar inte riktigt varför folk har blivit så dåliga på att uppfinna bra teknik för synskadade, men det var verkligen bra att de uppfann den här! En vacker dag kanske jag sitter med mobilen i handen och kollar på facebook, för nu kan jag göra det. Det har jag aldrig kunnat förut. Min rosa Nokia hade facebook, men det gick inte att använda. Eller så var det bara för svårt för mig.

Att jag inte klarar av vissa saker med till exempel dator och telefon, beror inte på att jag är oteknisk, det beror bara på att jag måste ha rätt sorts teknik, som fungerar och är anpassad för mig. Och sådan teknik är inte lätt att hitta. Men nu är jag ägare till världens smartaste telefon! Så underbart!

 

Förverkliga min dröm

Jag ska skicka in min bok "Hur korkad får man bli" till ett förlag. Jag vet att jag har sagt det flera gånger, men nu SKA jag verkligen göra det! Även om jag får ett nej första gången, vilket jag säkert kommer att få, så ska jag fortsätta att skicka in den, tills något förlag vill ge ut den. Den boken är min favorit bland dem som jag har skrivit och därför vill jag få den utgiven. Jag vill att "Hur korkad får man bli" ska vara den första boken som Mikaela Nilsson ger ut! Någonting säger mig att det kan gå. Jag menar, det är en bra bok och säkert något som många vill läsa. En vacker dag kommer den nog att finnas i bokhandeln, förr eller senare. Det kanske dröjer ett par år eller så, men jag är nästan säker på att just den kommer att ges ut någon gång.

Sen ska den förhoppningsvis bli inläst som talbok också. Ja, det måste den, om den någon gång blir utgiven. Jag vill ju att alla ska kunna läsa min bok, seende som icke seende. Fast då måste inläsaren vara bra och läsa med känsla och inlevelse, annars läser jag in den själv. Jag kan det. Även om jag inte kan läsa texten, så har jag lätt för att komma ihåg och kan det mesta utantill. Så jag skulle lika gärna kunna göra en författarinläsning, fast jag är synskadad och inte kan läsa själva texten. Det blir som att berätta en historia, fast den är nerskriven först. Jag tränar tills jag kan den utantill, helt enkelt.

Det är kul att läsa upp så där rakt ut från huvudet. Framför allt så är det kul att se hur imponerade andra blir. Jag brukade läsa många kapitel för min förra assistent. Vi brukade kolla på IDOL tillsammans, och när den allra längsta pausen kom, brukade jag läsa ett eller flera kapitel för henne. Det är skitkul!

Jag vet att jag läser bra också. Det har jag hört många säga. Fast varför skulle jag inte kunna göra det? Det är ju min bok, det är jag som har skrivit och jag vet hur allting ska låta. Jag skulle lätt kunna göra en författarinläsning.

Guldia :)

I helgen var jag i Göteborg med idrotsföreningen från Kristianstad. Det är Göteborg Open varje år och det brukar komma folk från riksgymnasiet i hela Sverige och tävla i olika sporter.

Jag har egentligen aldrig varit sportintresserad, men Göteborg Open innehåller mer än sport och idrott. Vi brukar bo på lyxhotell och ha disco på lördag kvällen. I år var det dessutom ett live-band som spelade, hur coolt som helst!

Hotellet vi bodde på var helt nybyggt och jättefint. Jag delade rum med två assistenter från boendet. Vi hade en dörr mellan oss och jag fick en hel dubbelsäng för mig själv. Snacka om lyxigt! Ändå hade jag extremt svårt att sova den första natten, men så brukar det vara för mig. Första natten på ett nytt ställe är nästan alltid ett helvete. Andra natten gick bättre. Vi var i Göteborg från fredag till söndag.

I år tog jag dessutom guld i boccia. Det är andra gången nu. Jag tog ju guld förra gången också. För två år sen, eftersom jag inte var med förra året. Men den här gången trodde jag faktiskt inte att jag skulle vinna. Jag hade inte ens tränat särskilt mycket och boccia är faktiskt rätt svårt, speciellt om man inte ser så bra. Jag imponerar mig själv också, särskilt eftersom jag inte trodde att jag skulle vinna.

Som min mamma sa senare när jag berättade om vinsten: "Gravt synskadad och sopar banan med alla".

Sen jag tog guld i boccia har jag börjat kalla mig själv för Guldia. Jag kom inte ens ihåg det smeknamnet förrän då.

När jag var liten brukade jag och min kompis kalla våra dockor för Guldia, Silvria och Glittria. Både hon och jag älskade allt som blänkte och glittrade. Nu får ju jag vara Guldia, eftersom jag tog guld.

När vi åkte till och från Göteborg åkte vi i en stor buss. En sådan jättestor, med lift på sidan. Det tog säkert tre timmar. För oss tog det ännu längre tid, eftersom vi stannade på vägen och åt på en restaurang. Vi måste ju äta någonting, så att vi inte skulle svälta ihjäl på vägen. Hemresan kändes ännu längre än resan dit. Den där liften på bussen kunde bara ta en i taget och vi var hur många som helst, jag vet inte hur många vi var, så det tog skit-lång tid innan alla hade kommit på eller av. En gång tog det till och med så lång tid att jag trodde att liften var trasig. Jag hade ingen att fråga, för det var ingen i närheten. Fast jag var väldigt trött och längtade efter att bussen skulle börja rulla, för det var svinkallt ute. Det kanske var därför jag tyckte att det tog extra lång tid. Men jag satt åtminstone i bussen och slapp därför sitta ute i kylan och frysa.

Jag var helt slut när jag kom tillbaka till boendet och gick och lade mig direkt.

Nu har jag alltså tagit guld i boccia två gånger. Vad ska jag ta här näst? Ett pris i någon författartävling, kanske?