Mimmi Delux

Det finns en gräns mellan hörselskadad och döv. Det är inte bara två olika ord, det är två olika saker. För mig är det helt självklart. Ingen skulle behöva förklara för mig vad orden innebär och om någon skulle försöka, skulle jag ironiskt säga:

"Berätta något mer jag redan vet".

Tyvärr är det inte alla som har lika bra koll. Det är helknäppt egentligen. För mig är det liksom världens enklaste grej. Jag har aldrig suttit och bara:

"Hm, vad är det egentligen för skillnad?"

Det behövs inte, för jag vet det så väl ändå. Hörselskadad är man när man hör lite sämre än andra, och döv är man när man inte hör någonting.

Men en del verkar tro att det är samma sak. De verkar tro att jag är döv, men det är jag inte och kommer förhoppningsvis aldrig att bli det. Jag hör till och med bättre än andra tror. Det är sant, det gör jag faktiskt. Jag har accepterat att de flesta i min omgivning har bättre hörsel än jag, men vad jag däremot inte accepterar är att folk ska stå och skrika mig rakt upp i ansiktet. Så dåligt hör jag faktiskt inte. Ibland blir jag faktiskt själv förvånad, när jag lyckas uppfatta ord från en viskande röst, eller från någon som befinner sig på andra sidan rummet.

En sak som jag har insett är att jag inte hör bättre om man skriker, snarare tvärtom. När någon skriker mig i örat, blir jag både stressad och frustrerad och tänker mest:

"Fan vad han/hon vrålar! Tror han/hon att jag är döv eller? Men åh, jag orkar inte lyssna mer!"

Andra gånger uppfattar jag det där skriket som att personen är arg på mig. Då börjar jag undra vad jag har gjort för fel och det blir inte bättre av det heller.

Jag brukar säga till folk att de ska prata högt och tydligt med mig, men det viktigaste är inte att prata högt, utan det viktigaste är att man är tydlig. Sen händer det ju förstås att de måste upprepa det flera gånger, men då är det väldigt sällan för att de pratar för tyst, utan för att de inte snackar tillräckligt tydligt. Vilken skillnad va?

En gång när jag var på ett läger, var det en kille som försökte snacka med mig, men jag hörde inte vad han sa. Kanske var det lite för att jag blev distraherad av allt som hände runt omkring, samtidigt som jag inte riktigt visste om det verkligen var mig han pratade med. Det var inte det som störde mig mest, utan snarare att min assistent då sa till honom:

"Mikaela hör jättedåligt".

Hon gjorde till och med en gest med handen från sitt öra, vilket jag tolkade som:

"JÄTTE, JÄTTE, SUPERDÅLIGT!"

Jag blev så arg på henne, och ledsen. Jag hör inte alls JÄTTEDÅLIGT. Ja, jag hör dåligt, men inte så jäkla dåligt. Den där killen gjorde inga fler försök att prata med mig efter det. Han vågade väl inte, för jag kunde ju inte prata med honom, eftersom jag hörde sååå dåligt.

Jag sa aldrig något till assistenten, men jag berättade det för min mamma på telefon samma kväll.

Jag fattar inte riktigt varför jag har så svårt att säga ifrån. Det kan vara för att jag inte vill att folk ska tycka att jag är otrevlig, men också för att jag inte vill att de ska få för sig att jag tycker illa om dem. Det är ofta det som kommer i vägen. Jag vågar inte säga ifrån, eftersom jag egentligen tycker mycket om personen och inte vill att hon/han ska tänka:

"Fan, nu hatar hon mig".

Okej, jag kanske är lite dramatisk, men det är sant.

Det blir ofta fel när någon annan ska berätta hur andra ska prata med mig. Då blir det en massa tjat om:

"Tänk nu på att prata högt. Du måste prata högt, det är jätteviktigt. Kom ihåg, PRATA HÖGT".

Antingen så leder det till att personen som har fått den informationen skriker som en galning, som om hon/han pratade med någon på flera meters avstånd, eller så pratar personen inte med mig alls.

Jag minns att en kille blev väldigt besvärad och sa att han inte kunde prata så att jag hörde, men kolla! Det hörde jag minsann, fast han inte ens sa det till mig. Fast efter det var jag så rädd att han skulle börja vråla, att jag låtsades höra honom. Det är ofta så. Jag blir så obekväm när folk höjer rösten för mycket och sen ökar röstläget, att jag låtsas höra, bara för att jag inte orkar ta den striden.

Vad människor måste lära sig är att de inte behöver prata med mig som om jag vore på gränsen till döv. Anledningen till att de ibland gör det, kan vara att jag en gång har haft sämre hörsel än vad jag har nu.

Det kan också vara så att det som hindrar mig från att säga ifrån, är att folk kan bli så nervösa och rädda för att göra fel, vilket bara gör det ännu värre. Det kan göra så att de slutar prata med mig helt och hållet, för att de inte vet vilket röstläge de ska ha. Jo, det har faktiskt hänt och jag vill inte att det ska hända igen.

Jag önskar verkligen att jag var bättre på att säga ifrån, men jag är så otroligt rädd för det. Ibland när någon skriker åt mig tänker jag:

"Men herregud! Jag sitter alldeles intill dig och du låter som om jag befinner mig i ett annat rum".

Varför tror en del människor att de vet bäst om mig?? En gång försökte jag berätta för en personal att hon faktiskt inte behövde skrika, men hon bara:

"Då hör du ju inte mig".

Jag kunde ha svarat:

"Nej, det kanske jag inte gör, men det hade varit skönt att slippa lyssna på dig".

Det var så jag tänkte i alla fall. Det hade kommit en praktikant till boendet och hon pratade extremt nära mitt öra. Jag försökte säga så snällt jag kunde att hon inte behövde vara så nära och det var då den skrikande personalen kom. Och jag som hade tänkt ge ett gott intryck på praktikanten, visa henne att jag är fantastisk, brusade upp av tjafset med personalen och praktikanten tänkte säkert att jag hade ett himla kort stubin. Det har jag också, ibland, men det var inte precis det första jag ville att hon skulle märka.

Nu när jag tänker tillbaks på det, så inser jag att det nog var det som gjorde mig mest upprörd. Inte att ingen av dem kunde prata på rätt sätt, utan var tvungna att överdriva, snarare att jag inte gav det intryck jag ville.

På gränsen till döv. Det kan man också vara. Det betyder att man nästan inte hör någonting, men det handlar inte om mig! Jag hör som sagt bättre än andra tror och jag hör dessutom bättre än jag borde göra, enligt hörselläkarna. Men det är bara JAG som vet hur mycket jag hör. JAG och ingen annan!

Ibland har någon kommit fram till mig och frågat hur mycket jag egentligen hör. Jag blir lika osäker varje gång jag får den frågan, för jag vet inte vad jag ska svara. Jag hör ju det jag hör, helt enkelt.

Jag sammanfattar lite kort. När man ska prata med mig så behöver man inte skrika. Jag hör dåligt, men inte superdåligt. Ingen vet mer om mig än vad jag gör och INGEN kan säga åt mig vad jag hör och vad jag inte hör, för det är bara jag som vet det. Och det viktigaste av allt... Jag är inte döv, jag är HÖRSELSKADAD! Hur svårt ska det vara?