Mitt livs första anställningsintervju
Idag har jag klarat en av mitt livs stora utmaningar... Jag har varit på min allra första anställningsintervju. Jag har sökt jobb på funka.skane.se
Där får ungdomar med funktionsnedsättningar skriva, ungefär som i en tidning. Man har sex redaktionsmöten per år, annars får man mest jobba hemifrån. I alla fall så sökte jag det jobbet, så fort jag hade läst en annons om att de sökte skribenter. Jag var egentligen lite sent ute, för ansökningstiden hade redan gått ut, men jag tog ändå en chansning och mailade till dem. Fatta vad glad jag blev när jag fick ett mail tillbaka om att de ville träffa mig! Bara det att de ville träffa mig, trots att jag inte direkt var jättetidigt ute, är ju positivt!
Så vi bestämde att jag skulle komma till Lund idag och träffa en man och en kvinna för intervju. Jag var skitnervös hela dagen. Jag hade aldrig varit på en anställningsintervju tidigare, utan endast praktikmöten. Och det är en annan sak. Visserligen hade jag fjärilar i magen första gången jag skulle besöka min blivande praktikplats, fast då var det för det mesta redan bestämt att jag skulle praktisera där. Mötet gick mest ut på att diskutera vad jag skulle göra där och hur ofta jag skulle vara där.
Jobbintervju är något helt annat. Då är ingenting bestämt, utan de träffar en just för att avgöra om man är lämplig för det jobbet. Jag kunde inte direkt säga:
"Jag tänker börja jobba här, punkt slut!"
Naturligtvis kunde jag säga att jag otroligt gärna ville ha jobbet och försöka visa mina absolut bästa sidor, så att de skulle bli övertygade om att jag var något för det här arbetet, men mer än så kunde jag inte göra. Jag satt där och kände stor press, tänkte:
"Om jag inte sköter det här rätt nu så är det väl bara tack och adjö med mig".
Jag hade varit nervös hela dagen i skolan också. Jag fick faktiskt lite svårt att koncentrera mig på lektionerna, för att jag var så spänd.
Men faktiskt, faktiskt, så gick intervjun oväntat bra. De två vuxna som jag pratade med var båda trevliga och snälla. De gav mig ett glas vatten och lyssnade tålmodigt på allt jag hade att säga. Vatten behövdes verkligen för min nervositets-torra mun. Jag svarade så gott jag kunde på deras frågor och berättade allt jag tyckte att de borde veta om mig. Jag sa som jag hade planerat, att jag är en väldigt nyfiken och intresserad person och att jag brinner för att skriva. Jag gjorde rent utsagt allt för att de skulle känna sig övertygade om att de hade hittat rätt person. Jag försökte till och med variera mitt språk. När jag märkte att jag använde ordet "Typ" lite väl ofta, försökte jag liksom trycka ner det lilla ordet under ytan. Inte för att jag vet om de tog det negativt, men ifall. Jag såg att kvinnan satt och antecknade medan vi pratade, vilket jag givetvis hade räknat med, fast plötsligt slog det mig att hon kanske skrev något om mitt språk. Jag var till och med noga med att inte använda en enda svordom under hela mötet. Jag ville ju som sagt göra ett gott intryck.
När jag slutligen fick lov att tacka för mig och gå därifrån, kände jag mig extremt lättad. Det här var ju inte så farligt, faktiskt. De verkade inte missnöjda med mig i alla fall. Egentligen vet jag inte varför de skulle vara missnöjda, men rädslan fanns där. Efteråt åkte jag med min assistent Lomma glassfabrik och firade med en supergod kulglass, firade att jag hade klarat mig igenom mitt livs första anställningsintervju.
Självklart hoppas jag att jag får jobbet, men även om jag inte skulle få det, så vet jag lite hur en anställningsintervju går till. Nästa gång behöver jag kanske inte vara lika nervös.
Jag tror att det som gjorde mig mest nervös är att jag har så höga krav på mig själv. Jag vill gärna framstå som skitbra i andras ögon. Ja, till och med gärna perfekt, men ingen är ju perfekt. Pressen finns där. Den kommer även i skolan också, när jag ska säga någonting på teckenspråk. Jag är så rädd att teckna fel. Det kan faktiskt hända att meningen får en helt annan betydelse, bara på grund av ett felaktigt tecken. Och som jag redan har skrivit så vill jag ju så himla gärna träffa nya polare på Mogård, men då måste jag ju lära mig flytande teckenspråk. Det känns inte så himla kul om någon annan jämt måste sitta bredvid och tolka. Okej, ibland kan det behövas, men inte alltid. Ibland vill man ju kunna prata själv också, utan att någon sitter bredvid och lägger sig i.
Jag har även stor press när jag ska uppträda. Jag brukar tänka att jag verkligen inte får säga eller sjunga fel. Jag kan säga att den pressen minskade lite när jag såg Hannah Montana på film. Hon sjöng jättemycket fel och alla, verkligen ALLA märkte det. Så om jag sjunger ett enda fel, det lär ju knappast märkas så mycket.
Nu, tillbaka till ämnet. Intervjun gick bra och jag kände mig stolt efteråt. Det är vuxenpoeng att vara på sin första anställningsintervju. Jag känner mig vuxen och modig. Nu finns det absolut inget mer att göra än att vänta på besked och hoppas på det bästa.