Mitt livs första anställningsintervju

Idag har jag klarat en av mitt livs stora utmaningar... Jag har varit på min allra första anställningsintervju. Jag har sökt jobb på funka.skane.se

Där får ungdomar med funktionsnedsättningar skriva, ungefär som i en tidning. Man har sex redaktionsmöten per år, annars får man mest jobba hemifrån. I alla fall så sökte jag det jobbet, så fort jag hade läst en annons om att de sökte skribenter. Jag var egentligen lite sent ute, för ansökningstiden hade redan gått ut, men jag tog ändå en chansning och mailade till dem. Fatta vad glad jag blev när jag fick ett mail tillbaka om att de ville träffa mig! Bara det att de ville träffa mig, trots att jag inte direkt var jättetidigt ute, är ju positivt!

Så vi bestämde att jag skulle komma till Lund idag och träffa en man och en kvinna för intervju. Jag var skitnervös hela dagen. Jag hade aldrig varit på en anställningsintervju tidigare, utan endast praktikmöten. Och det är en annan sak. Visserligen hade jag fjärilar i magen första gången jag skulle besöka min blivande praktikplats, fast då var det för det mesta redan bestämt att jag skulle praktisera där. Mötet gick mest ut på att diskutera vad jag skulle göra där och hur ofta jag skulle vara där.

Jobbintervju är något helt annat. Då är ingenting bestämt, utan de träffar en just för att avgöra om man är lämplig för det jobbet. Jag kunde inte direkt säga:

"Jag tänker börja jobba här, punkt slut!"

Naturligtvis kunde jag säga att jag otroligt gärna ville ha jobbet och försöka visa mina absolut bästa sidor, så att de skulle bli övertygade om att jag var något för det här arbetet, men mer än så kunde jag inte göra. Jag satt där och kände stor press, tänkte:

"Om jag inte sköter det här rätt nu så är det väl bara tack och adjö med mig".

Jag hade varit nervös hela dagen i skolan också. Jag fick faktiskt lite svårt att koncentrera mig på lektionerna, för att jag var så spänd.

Men faktiskt, faktiskt, så gick intervjun oväntat bra. De två vuxna som jag pratade med var båda trevliga och snälla. De gav mig ett glas vatten och lyssnade tålmodigt på allt jag hade att säga. Vatten behövdes verkligen för min nervositets-torra mun. Jag svarade så gott jag kunde på deras frågor och berättade allt jag tyckte att de borde veta om mig. Jag sa som jag hade planerat, att jag är en väldigt nyfiken och intresserad person och att jag brinner för att skriva. Jag gjorde rent utsagt allt för att de skulle känna sig övertygade om att de hade hittat rätt person. Jag försökte till och med variera mitt språk. När jag märkte att jag använde ordet "Typ" lite väl ofta, försökte jag liksom trycka ner det lilla ordet under ytan. Inte för att jag vet om de tog det negativt, men ifall. Jag såg att kvinnan satt och antecknade medan vi pratade, vilket jag givetvis hade räknat med, fast plötsligt slog det mig att hon kanske skrev något om mitt språk. Jag var till och med noga med att inte använda en enda svordom under hela mötet. Jag ville ju som sagt göra ett gott intryck.

När jag slutligen fick lov att tacka för mig och gå därifrån, kände jag mig extremt lättad. Det här var ju inte så farligt, faktiskt. De verkade inte missnöjda med mig i alla fall. Egentligen vet jag inte varför de skulle vara missnöjda, men rädslan fanns där. Efteråt åkte jag med min assistent Lomma glassfabrik och firade med en supergod kulglass, firade att jag hade klarat mig igenom mitt livs första anställningsintervju.

Självklart hoppas jag att jag får jobbet, men även om jag inte skulle få det, så vet jag lite hur en anställningsintervju går till. Nästa gång behöver jag kanske inte vara lika nervös.

Jag tror att det som gjorde mig mest nervös är att jag har så höga krav på mig själv. Jag vill gärna framstå som skitbra i andras ögon. Ja, till och med gärna perfekt, men ingen är ju perfekt. Pressen finns där. Den kommer även i skolan också, när jag ska säga någonting på teckenspråk. Jag är så rädd att teckna fel. Det kan faktiskt hända att meningen får en helt annan betydelse, bara på grund av ett felaktigt tecken. Och som jag redan har skrivit så vill jag ju så himla gärna träffa nya polare på Mogård, men då måste jag ju lära mig flytande teckenspråk. Det känns inte så himla kul om någon annan jämt måste sitta bredvid och tolka. Okej, ibland kan det behövas, men inte alltid. Ibland vill man ju kunna prata själv också, utan att någon sitter bredvid och lägger sig i.

Jag har även stor press när jag ska uppträda. Jag brukar tänka att jag verkligen inte får säga eller sjunga fel. Jag kan säga att den pressen minskade lite när jag såg Hannah Montana på film. Hon sjöng jättemycket fel och alla, verkligen ALLA märkte det. Så om jag sjunger ett enda fel, det lär ju knappast märkas så mycket.

Nu, tillbaka till ämnet. Intervjun gick bra och jag kände mig stolt efteråt. Det är vuxenpoeng att vara på sin första anställningsintervju. Jag känner mig vuxen och modig. Nu finns det absolut inget mer att göra än att vänta på besked och hoppas på det bästa.

Mycket att se fram emot

Jag satt vid min dator, när det plötsligt slog mig att det nu bara är lite mindre än en månad, till den stora dagen... Jag ska tatuera mig! Det jag fick i studentpresent och som jag så länge hade önskat mig. Den 22 september är det dags! Den här gången blir det i Staffanstorp. När jag gjorde min första tatuering, så gick jag till en tatuerare i Malmö. Tänk, jag visste inte ens att det fanns en tatueringsstudio i lilla Staffanstorp, förrän jag en dag råkade gå förbi den. Jag var ute på promenad med min pappa och han berättade för mig vad vi gick förbi. Plötsligt passerade vi Lea Tattoo, där jag ska göra min tatuering. Ganska lustigt egentligen. Jag trodde inte att en sådan här liten håla hade tatueringsstudios. Det visste jag i alla fall när jag fick min efterlängtade tatuering i studentpresent.

Jag minns hur glad jag blev när min pappa läste kortet för mig, där det stod:

"Lea Tattoo. Grattis till studenten! Du har en inbokad tid för valfri tatuering den 22 september".

Jag blev så lycklig! Som jag hade hoppats att min önskan skulle bli uppfylld denna dag! Först fick jag inte fram ett ord, utan tjöt bara: "IIIII!!!" Ett stort leende spred sig i mitt ansikte. Jag visste redan vad jag skulle ha för tatuering. Det hade jag tänkt på länge. Men det är ju en sak att fundera och planera motivet i ensamhet, än att sitta med ett inbokat datum och allt.

"Dreams can come true". Så ska det stå på min arm. Det ska även vara en bild på en uppslagen bok och en musiknot. Allt jag brinner för ska finnas med. Det vill säga det jag brinner mest för. Böcker och musik.

Och "Dreams can come true" då. Varför ska det stå just så? Jo, för om det är någon som vet att drömmar kan bli verklighet, så är det Mikaela Nilsson. Jag som både har träffat min största idol och varit inne i hans studio, vunnit en talangjakt, praktiserat på en tidning, kommit in på Mogård och mycket annat. En dröm är kvar. Att ge ut en bok. Det har inte blivit uppfyllt än, men kom igen! Jag är ju bara 20 år. Jag har massor av tid kvar, det är inte för sent.

Visst kan jag fortfarande komma in i sådana där deppiga perioder ibland, då det känns som om jag lika gärna kan ge upp och kasta hela skiten i papperskorgen. Den perioden har ett namn. Nedstämdhet. När jag drabbas av nedstämdhet, tar alla negativa känslor över mig och jag kan inte se någonting positivt överhuvudtaget. Men som sagt, det är bara en känsla. Visserligen är jag fortfarande en aning orolig för att det ska ta jättelång tid, men jag förbjuder mig själv att tro att det gör det. Jag är för bra för att behöva vänta på utgivning i tjugo år, så är det bara. Jag ska ju snart gå en skrivarkurs och bli ännu bättre.

Jag har bestämt att jag ska vänta med att starta skrivarkursen, tills jag har kommit hem från min semester. Om exakt en vecka åker jag, mina föräldrar och min mormor och morfar på kryssning. Det är ingen idé att börja med skrivarutbildningen innan vi åker. Jag tror att var och en får jobba i sin egen takt, fast det känns ändå bättre att ta det efter semestern. Då har jag nog även skrivit klart boken jag håller på med nu. Jag tänker vänta med att börja på en ny bok. Jag kommer säkert ändå att få jobba med annat som hör till kursen. Även om jag kanske har tid att skriva en bok samtidigt, så verkar det ändå lugnast att hålla sig till en sak i taget. Fast vem vet om inspirationen blir så stor, att den tvingar mig att börja på en ny bok? Jag har redan fått lite idéer. Igår kom jag på ett kort stycke till min nya bok.

"Jag hatar henne. Inte bara för att hon har varit ihop med Ludvig Pettersson, som är en av stadens hetaste killar. Hon är framgångsrik och har precis allt man kan önska sig".

De där meningarna bara ramlade på plats i hjärnan. Fast som sagt, jag väntar med att sätta igång. Det kanske kan bli en novell istället, vad vet jag?

En av mina högsta drömmar är att svara "Författare" när någon frågar vad jag jobbar med. En dag kanske det finns en bild på mig i tidningen med rubriken: "FÖRFATTAREN Mikaela Nilsson BERÄTTAR OM SITT SKRIVANDE". Åh, vad jag längtar efter den dagen då förlaget ger ut min bok och jag kan börja kalla mig själv för FÖRFATTARE!!

Lite uppdatering från mitt skrivande

Jag är snart klar med min bok "Hål inombords". Jag har nio kapitel kvar att skriva. Det har varit väldigt roligt och lärorikt att skriva den boken. Det som har slagit mig är att det har varit lättare att skriva om Linnea än om Hanna. Jag antar att det är för att det händer mer i dem kapitel som kommer från Linneas perspektiv och därför har min inspiration flytit på bättre då.

Jag tycker att det är både roligt, spännande och faktiskt lättare att skriva en bok från två perspektiv. Det är roligt att hoppa från den ena personen till den andra. Då får både läsaren och jag som författare följa båda karaktärerna, även när de inte är tillsammans. De kanske inte ens känner varandra i början. En bok som jag har skrivit tidigare heter "Älska eller hata". Huvudpersonerna är två tjejer, som heter Jannica och Alicia. När boken börjar så har de två aldrig ens snackat med varandra, men i slutet... nej, förresten, jag vill inte avslöja hur den slutar. Hur som helst så är det kul att skriva från två perspektiv, men jag skulle nog inte klara av att göra ett tredje perspektiv. Jag kan inte förklara riktigt varför. Det hade inte blivit bra bara. Det är därför jag är så himla imponerad av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, som har skrivit böckerna i Engelsfors-triologin. De har blandat in säkert fyra huvudpersoner och fått alla att framstå som lika viktiga. Om jag försökte skriva från tre eller fyra perspektiv, så skulle någon av dem karaktärerna framstå som mindre viktig, medan de andra får ta mer plats.

Mina böcker och berättelser utspelar sig nästan aldrig i Skåne, utan mest i Stockholm, Göteborg, Örebro och andra städer längre upp i Sverige. Jag tror att det bland annat kan bero på att min talsyntes på datorn pratar typ stockholmska. Det är svårt för mig att föreställa mig mina karaktärer snacka skånska, om datorn har en stockholmsk dialekt. En av mina böcker utspelar sig i Blekinge, vilket är det närmsta Skåne jag hittills kommit i mitt skrivande. Det var ett undantag, eftersom jag ville att killen som huvudpersonen blir kär i skulle komma någon annanstans ifrån och ha en annorlunda dialekt. Det skulle göra honom mer spännande och Speciell då. Visst, jag hade kunnat skriva att huvudpersonen bodde i till exempel Uppsala och att killen kom från Skåne, men det kändes av någon oförklarlig anledning inte lika bra.

Skrivandet är en märklig grej. När man precis har börjat på en ny bok, känns det som om allt går så långsamt och man vill bara komma till mitten av boken, eftersom det man längtar mest efter att få skriva oftast utspelar sig lite senare. När man väl har kommit dit, flyter allt på hur bra som helst och man fylls av glädje varje gång man sätter sig och ska skriva. Sen närmar man sig slutet och då börjar man känna sig en aning sorgsen över att behöva avsluta sista kapitlet och sen inte få skriva mer på den spännande boken man håller på med. När alla kapitel är färdiga är det dags för rättningsperioden. Det kan också vara drygt som fan, men också härligt, för då får man möjlighet att umgås med sina karaktärer lite till. Karaktärerna blir efter ett tag som ens kompisar. Inte konstigt att man inte vill överge dem det första man gör. När rättningen är avslutad sitter man där och tänker: "Jaha, vad ska jag skriva nu då?" Nya idéer finns det gott om, men få av dem får plats på papper. Ibland kan en idé bli jättebra i ens huvud, fast när man väl sitter och ska skriva ner den, så blir det bara skit. Platt och meningslöst. Motsatsen till det som pågår inne i huvudet.

En annan sak som jag tycker kan vara jobbig är antalet sidor. Förut hade jag en vana att se till att mina kapitel aldrig blev längre än max fem sidor. Jag kan fortfarande vara lite petig när det gäller sådant, men när boken innehåller mer än ett perspektiv så är det faktiskt inte så himla lätt att tänka för mycket på sidorna. En gång när jag skrev från ett perspektiv, råkade ett kapitel bli nio sidor, vilket är på tok för mycket för min smak. Det ser ju konstigt ut om alla kapitel har max fem sidor och det plötsligt kommer ett som har nio. Jag insåg att jag inte kunde korta ner det tillräckligt mycket, så jag delade upp det, så att det blev två kapitel istället. Eftersom det alltid var samma huvudperson i den boken, så gick det faktiskt bra att göra så. Men om berättelsen innehåller två perspektiv så är det inte så enkelt. Vartannat kapitel handlar om Hanna och vartannat om Linnea, det håller jag mig till. Att göra två kapitel på rad om Linnea skulle inte alls kännas bra, även om jag förstås vet att man kan göra så. Möjligtvis kan man se det som att dessa två personer gör olika saker på vars sitt håll, fast ändå samtidigt. Ett kapitel skulle till exempel kunna handla om att Linnea festar tillsammans med sina polare. Sen kan jag gå vidare till Hanna, som kanske sitter på sitt rum och längtar efter sin pojkvän, för att sen gå tillbaka till Linnea och festen. Så skulle jag absolut kunna göra, men då krävs en viss uppläggning. Kapitlet om Linnea kan inte sluta med att hon går till baren och köper öl och sen helt plötsligt sitter Hanna ångestfylld och ledsen på sitt rum. Läsaren kan bli förvirrad om det växlar så plötsligt. Visserligen är jag tydlig med att berätta vems perspektiv man får följa, genom att skriva namnet i början, men ändå.

Så nu har jag slutat fokusera på hur många sidor det blir och istället ha fokus på själva berättelsen. Om jag upptäcker att kapitlet har sju sidor, då kan jag behöva korta ner lite, men sex sidor duger i alla fall. Andra författare kanske låter sina kapitel bli tio sidor långa, men inte jag. Jag gör på mitt sätt. Det är det som är det viktiga. Att man gör på sitt eget sätt och inte låter sig påverkas allt för hårt av andras synpunkter. Jag menar, självklart ska man lyssna på vad andra har att säga, fast så länge det känns bra för en själv så ska man hålla sig till det.