Tre dagar kvar
Om exakt tre dagar börjar min tid på Whilans folkhögskola i Åkarp. På torsdag gäller det! Jag längtar och ser fram emot det. Whilan är nästan som en drömplats för mig. Jag vet att det låter smörigt, men så är det faktiskt. Det är en plats för mig, där jag kan passa in. Där finns andra som är som jag. Har problem med hörseln och så vidare. Men jag tror att på Whilan ser man inte den nedsatta hörseln som ett problem, tvärtom. Man kan kommunicera med varandra, trots att man inte hör. Fatta vad häftigt!
JAG LÄNGTAR! Jag kan erkänna att det känns lite knäppt att längta till skolan, för det har jag aldrig gjort förut. Jag har den enkla anledningen att det inte är riksgymnasiet det handlar om nu, utan Whilans folkhögskola. Det kanske kommer att kännas jobbigt dem första gångerna, innan jag har kommit in i allt. Det gjorde det när jag började gymnasiet också, och även när jag började på Munkhätteskolan i fyran. Men när jag väl kom in i allting var det inte alls lika jobbigt. Sen är det klart att jag vet att det här blir extra nytt för mig. Jag måste ju använda teckenspråk hela tiden och det är jag inte van vid. Och jag kan inte läsa av vad de andra säger om de tecknar för fort. Jag har hört om en döv tjej, som inte kunde ett enda tecken när hon kom till Whilan, men efter ett tag blev hon hur duktig som helst. Det har någon från skolan berättat för mig. Om hon kan, varför skulle inte jag kunna?
Här är några av mina förväntningar om min tid på Whilan.
Att jag ska få nya kompisar, helst sådana som jag kan umgås med även när jag inte är i skolan.
Att jag ska lära mig flytande teckenspråk.
Att jag ska bli mer tuff och självsäker och inte vara så rädd för vad andra ska tycka om mig.
Jag hoppas och tror att jag får bra lärare.
När jag gick på Whilan en dag i veckan, fick jag uppfattningen om att många deltagare och lärare där är jättetrevliga. Jag träffade några deltagare, som jag i efterhand faktiskt har saknat lite grand och jag hoppas att de går kvar, så att jag kan få en chans att lära känna dem mer. Bland annat så träffade jag en tjej, som var lika tokig i musik som jag. Hon var alltså inte döv, utan kunde höra lite. Tänk vad mycket tankar och erfarenheter vi hade kunnat dela med varandra, om hon nu går kvar, vilket förstås inte är säkert, med tanke på att det var mer än ett år sen jag var där sist.
När jag var där kände jag mig välkommen. Både deltagare och lärare tog emot mig med stor entusiasm. Jag var ofta glad när jag kom hem också, vilket är positivt. Vissa dagar på gymnasiet och även i grundskolan kunde jag komma hem och helst vilja slänga någonting i väggen, eller begrava mig i sängen. Så kände jag inte efter att ha varit på Whilan. Visst, ibland har man dåliga dagar och kan vilja kasta någonting i väggen oavsett. Det behöver inte ha med skolan eller jobbet att göra. Men man blir ju glad om man gillar sin skola. Det är det jag menar.
Jag ska inte vara där alla dagar i veckan heller, utan endast två dagar. Kan också vara bra, för då finns det kanske inte lika stor risk att man tröttnar så fort.
En annan sak som också gav mig stort hopp var att alla deltagare verkade trivas så bra. Det är svårt att förklara, men det var som om de gjorde saker med en annan typ av entusiasm. En tjej till och med kramade mig och det kändes som om hon sa:
"Välkommen tillbaka! Här hör vi alla hemma".
Jag tycker faktiskt att det ska bli sjukt spännande att få börja där. Lovar att rapportera här om hur det går!