Bra assistans är lycka!
På sistone har jag märkt att jag har varit gladare och spralligare än jag varit på ett tag. Jag har känt mig motiverad att göra saker, gått omkring och lett eller småsjungit för mig själv och ja, helt enkelt varit gladare. Just nu trivs jag med mig själv. Det är inte alltid jag gör det, kan jag säga. Visst har det uppstått undantag, men man kan ju inte alltid vara på bra humör, även om man skulle vilja.
Det finns många anledningar till min lycka. Det går så bra för mig nu. På kort tid har jag lyckats skaffa både jobb och lägenhet. Dessutom har jag fått fina vänner på Mogårds folkhögskola. Men en annan anledning är att det nu går så bra med min assistans. Jag har cirka fyra assistenter i nuläget. Det kan väl hända att jag inte tycker exakt lika mycket om allihop. Däremot har jag inte bara en, utan två favoritassistenter. Det känns bra. Jag hoppas att mina assistenter, (framför allt dem två favoriterna), trivs lika bra med mig som jag gör med dem.
Men mitt i all glädje, tittar ångesten fram då och då. Jag är väldigt glad att jag fick köpa den där lägenheten, som jag så gärna ville ha, men det hindrar inte att jag faktiskt känner mig lite orolig också. Framför allt för det där med assistansen. Jag undrar om jag kommer att kunna välja mina assistenter, precis som jag gör nu, när jag bor själv. Jag kan ju inte riskera att bli assistentlös. Tänk om någon kommer och jobbar och jag egentligen inte gillar den personen, men ändå tvingas stå ut med den, allt eftersom jag måste ha ett visst antal assistenter och absolut inte kan förlora någon. Eller, tänk om alla mina assistenter slutar på en gång och jag sitter där, helt hjälplös. Det är klart, mina föräldrar har lovat att fixa allt med assistenterna i god tid, så att det är färdigt tills jag flyttar. Jag är ändå glad att jag har personlig assistans, istället för hemtjänst eller servicepersonal. Hemtjänst och servicepersonal är något som verkligen inte tycks passa mig. Inte för att jag har haft det, men jag har läst vad några av mina vänner har skrivit på facebook och tänkt:
"Nej, fy fan! Det ska jag aldrig utsätta mig för!"
Jag stod ju knappt ut med personalen på elevhemmet i Kristianstad ens. Där har vi en orsak till att jag inte var så glad när jag bodde där. Jag ska ha personlig assistans och det tänker jag fortsätta med under resten av mitt liv.
När jag bodde på elevhem och inte trivdes där, slogs jag ibland av tanken att jag borde flytta hem och börja pendla istället. Det var inte det att någon förbjöd mig att göra det. Ingen annan än jag själv i alla fall. Att åka mellan Staffanstorp och Kristianstad tar cirka en timme. Usch, säger jag bara! Det räckte med att jag fick göra den resan på fredagar och söndagar, men att bli tvungen att åka färdtjänst i en timme två gånger om dagen, varje dag... Nej, det skulle jag aldrig orka. Mitt skolschema var dessutom ganska oregelbundet. Vissa dagar började jag skolan senare, men om jag pendlade så skulle jag ändå bli tvungen att åka i samma tid och sen sitta och vänta i evigheter på att min lektion skulle börja. Det fanns en kille i min klass, som nästan alltid kom för sent till skolan, på grund av taxi-skiten. Så okej, jag tog väl ett bra beslut när jag valde att bo på elevhem, trots att jag inte trivdes där. Jag är tacksam åt Mogård, som ligger i Åkarp, cirka en kvart från Staffanstorp, så att jag slipper bo på internat mer. Jag behöver inte ens åka färdtjänst längre, eftersom alla mina assistenter har körkort. Underbart!
Att ta studenten var bland det bästa jag gjort i hela mitt liv. Ibland får jag nästan lust att göra det igen, fast då måste jag gå om gymnasiet, antingen i Kristianstad eller någon annanstans. Nej tack! Fast jag är glad att jag inte hoppade av gymnasiet, utan bet ihop och stod ut fram till den 10 juni 2016, så att jag alls fick ta studenten. Studenten var mitt enda mål med gymnasiet och det är ju en upplevelse som man bara får en gång i livet.
Hur som helst så är jag på bättre humör nu för tiden och det är mycket tack vare mina assistenter. Assistenter är livskvalitet. Bra assistenter är lycka.