Gammalt kåseri om helium
Den här texten skrev jag för cirka ett år sen. Jag skrev för skoltidningen och hade fått i uppgift att skriva ett kåseri. Här är det!
Myhanna är min assistent och vi har ett gemensamt intresse, nämligen helium. Helium är luft som man andas in och som gör att man inte låter klok när man pratar. Det är hur kul som helst!
Jag har hört folk säga att helium är farligt. Visst, det kan det vara, om man inte är försiktig, men om man är försiktig och inte gör det för mycket, så är det ingen fara.
Jag hade en hel tub med helium-luft. I början trodde jag att man kunde andas in luften direkt från tuben, men helium-experten Myhanna kom på att det var lättare att fylla på med luften i balonger och sen andas från dem istället.
Hur som helst så hade vi fått för oss att vi skulle ringa in till taltidningen Popcorn och prata med helium-röster. Det betyder att vi skulle låta som små smurfar, för så låter man av helium.
Tyvärr blev det lite fel när jag skulle andas in gasen. Myhanna höll balongen åt mig och jag drog in luften. Det måste ha sett ut som om hon skulle mata mig med nappflaska.
Jag hade planerat att dra andetaget precis innan pipet på Popcorns telefonsvarare hördes, men någonting gjorde mig distraherad, så jag glömde att andas in och all luft som fanns i balongen blåstes i ansiktet på mig istället.
Jag bad Myhanna att lära mig hur jag skulle hålla balongen. Hon gav tydliga instruktioner om hur jag skulle hålla ploppen mellan tummen och pekfingret, sluta läpparna om den och andas in djupt, samtidigt som jag skulle släppa balongen. Jag bara:
- Vaddå? Ska jag släppa balongen helt och hållet? Då tappar jag den ju.
- Nej då, försäkrade hon, jag håller den längst ner och hindrar den från att flyga iväg.
- Men... okej, sa jag utan att fatta riktigt.
Jag gjorde i alla fall som hon sa, men vad hände då? När mina fingrar släppte taget om balongen, gled den ur min hand och ner på golvet. Jag utbrast ett frustrerat:
- Men va fan! Jag kan inte!
- Det gick jättebra! sa Myhanna med skratt i rösten.
Jag påpekade att det inte alls hade gått bra. Hon himlade med ögonen. Jag såg det givetvis inte, eftersom jag har en synskada, men jag hörde det på hennes tonfall när hon sa:
- Du har ju den konstiga rösten nu, ditt pucko.
Sen ringde vi till Popcorn och lät hur knäppa som helst. Vi sa inte ens våra namn, utan presenterade oss som smurf 1 och smurf 2. Efteråt lyssnade vi på resultatet och höll på att garva ihjäl oss.
Jag har spelat in när vi kör helium och jag skrattar varje gång jag hör det, för det låter inte klokt!