Mimmi Delux

2016 är snart slut och jag välkomnar det nya året med stor glädje och förväntan.

Under år 2016 har jag pendlat mycket mellan lycka och förtvivlan. Mitt sista år på riksgymnasiet i Kristianstad gick trögt och flera gånger hotade ångesten att ta över mig. Flera gånger har jag velat slänga mig i väggen och bara ge upp. Jag har i perioder brustit ut i förtvivlade tårar och tänkt: "Är det här lönt? Är jag verkligen värd det?" Som tur är så har jag hittat folk att prata med, folk som har lyssnat, förstått och försökt stötta mig. Och min tid på gymnasiet har inte bara varit dålig. Jag har träffat många fina människor, som jag är mycket stolt över att jag fått lära känna. Jag hade till exempel aldrig träffat min ledsagare, om jag inte hade stannat kvar på elevhemmet i Kristianstad. Hon har gett mig mycket styrka och glädje. Till och med när jag mådde som sämst, fick hon mig att inse att livet trots allt inte är så tokigt. Hon och jag har till och med kunnat skämta om sådant, som annars bara har gjort att jag vill skrika och gråta.

Den 10 december 2016 gick min farfar bort och det var en jobbig tid för både mig och hela min släkt. Han hann inte ens vara med på min student. Jag saknar honom fortfarande och kommer aldrig att glömma honom.

Att ta studenten var en helt grym och oförglömlig upplevelse. Jag tror på fullt allvar att studenten har varit bland det bästa som hänt mig under hela 2016. Bara att sitta med studentmössan på uvudet och ett champagneglas med mitt namn i handen, rusa skrikande ut från skolan och bli emottagen av familj och släktingar, är en känsla jag aldrig kommer att glömma. Jag tror att jag kommer att minnas allting lika tydligt om tio år. För att jag har ett så osannorlikt bra minne? Ja, det är klart, men framför allt för att det var en otroligt viktig dag i mitt liv. När jag gick ut nian år 2012 var också något oförglömligt, men det är ingenting emot studenten. När jag gick ut nian, sjöng jag en egen låt i matsalen inför hela skolan. Det var förstås en overklig känsla att säga hejdå till alla gamla kompisar, lärare och elevassistenter. Just den biten är ganska lik studentupplevelsen. När jag var på riksgymnasiet för sista gången och sa hejdå till alla lärare, elevhemspersonal och så vidare, visste jag bestämt att jag skulle sakna några, men det fanns även dem som jag var glad att jag skulle slippa. Så var det när jag gick ut nian också. Skillnaden är att jag inte kan komma ihåg att jag festade när jag hade slutat grundskolan, fast det gjorde jag när jag hade tagit studenten. Jävlar vilken fest det blev! Jag glömmer det ALDRIG! Aldrig någonsin ska jag glömma den 10 juni 2016, då jag befriades från den obligatoriska skolan!

Sommaren var också helt okej. Jag åkte på läger och framförde min egen låt "Drömmen" på scen. Det kan väl hända att jag trodde att jag skulle vinna talangjakten, men va fan! Man kan ju inte alltid få vad man önskar sig. Jag fick i alla fall uppleva känslan av att sjunga just den låten på scen.

Sen kom hösten och jag började på Mogårds folkhögskola. I början var jag väldigt osäker och vågade nästan inte teckna själv, men nu, när jag har gått där en hel termin, kan jag ärligt säga att jag har utvecklat både teckenspråket och mitt självförtroende. Jag har fått vänner på Mogård och är riktigt glad att jag har träffat dem.

Förutom det så har jag ju även skaffat ett jobb! Nu har jag dessutom skrivit klart boken "Samma jävla rädsla". Den blev färdig innan nyår, trots allt.

Visst ja! Jag höll nästan på att glömma att jag har föreläst och varit på kryssning också. Jag har många fina minnen, både från semestern och från föreläsningen.

Det kanske låter som om det bara har varit jubel och fröjd sen studenten. Nej, det har det inte. Emellanåt har jag drämt handen i bordet av rent ursinne och badat i tårar och självömkan, fast betydligt mer sällan än när jag gick på gymnasiet. Jag får fortfarande ångest ibland när jag tänker på att jag en dag kommer att sluta på Mogård. Vad ska jag göra sen? Och mitt författarskap. Hur ska det gå? Men jag är mer övertygad än någonsin om att det kommer att fixa sig. 2017 ska ta mig till en ny och bra tid. Jag vågar inte vara säker på att jag kommer att lyckas med att ge ut en bok redan nästa år, fast jag ska kämpa. Jag ska även fokusera på mitt jobb, öva upp min självkänsla och se till att bara umgås med folk som gör mig glad. Jag tänker inte slösa energi på dem som gör mig ledsen, irriterad och osäker.

2017, här kommer jag!!! Jag har ett helt orört och inbjudande år framför mig!!