Sömnutredningen

Imorgon åker jag tillbaka till Kristianstad. Har lika lite lust som vanligt, men jag har ju inget val. Nu ser jag bara fram emot påsklovet och sen skolresan till Göteborg. Sen säger jag adjö till skolan!

Under sportlovet har jag gjort en sömnutredning. Eller, egentligen bara påbörjat den. Jag var på sjukhuset i tisdags. De satte fast elektroder på mitt huvud. Sjutton elektroder. Sjutton! What the fuck?! Fråga mig inte hur alla dem fick plats på min lilla skalle. Jag fick även en ful nätmössa på mig, för att grejerna inte skulle ramla av. Jag gick omkring med det i två dygn. Snacka om att jag inte såg klok ut! Jag vågade inte visa mig bland folk. Varje gång jag var på en allmän plats och stötte ihop med människor jag inte kände, önskade jag att jag var Vanessa i "Cirkeln" och kunde göra mig osynlig. Jag var rädd att folk skulle skratta åt mig när jag såg ut som ett spöke. Jag vågade inte ens se mig i spegeln. Som tur var fick jag vara hemma när allting var på plats, så jag behövde inte ligga på sjukhuset och riskera att stöta ihop med folk.

Det var som sagt en sömnutredning. Elektroderna gick till en apparat, som jag fick bära med mig i en väska. De hade koll på hjärnans aktivitet, eller något i den stilen.

Fatta vad vidrigt det var att tvingas gå runt med alla dem grejerna på huvudet i två hela dygn! Det senaste dygnet var extra drygt. Elektroderna satt i vägen och kliade. Shit vad skönt det var att ta bort eländet!

Jag fick ha en klocka på armen, som jag skulle trycka på när jag gick och lade mig på kvällen och när jag gick upp på morgonen. Den har jag fortfarande, ska ha den fram till torsdag.

Ja, det har varit jobbigt, men när den här utredningen är klar kanske jag får en förklaring till mina sömnproblem och kan göra något åt det. Det hoppas jag verkligen, för jag orkar inte ha det så här. Inatt, till exempel, låg jag vaken varenda timme och det var helt vidrigt. Skulle vara så skönt att få veta varför det blir så.

Min 20-årsdag

 
I söndags fyllde jag 20 år. Jag hade sett fram emot den dagen länge. Jag brukar i och för sig alltid se fram emot min födelsedag, men att fylla 20 år är ju speciellt. Barndomen är helt slut då. Jag menar, HELT slut!

Jag har aldrig gillat att bli kallad för barn, inte ens när jag faktiskt var ett barn. Nu kan ingen komma och kalla mig för barn, för nu är jag vuxen!

Som alltid när jag fyller år vaknade jag tidigt och låg och väntade på att mina föräldrar skulle komma in med presenter och frukost på sängen. Jag vaknade av att det var iskallt i rummet, för fönstret var öppet. Min första impuls var att jag skulle ropa på min pappa och be honom att stänga fönstret, fast sen kom jag på att det var den 21 februari och att det betydde att jag måste låtsas sova ända tills mina föräldrar kom och väckte mig.

Shit vad jobbigt det var att vänta! Till slut så kollade jag på klockan i min mobil och tänkte:

"Va fan, klockan är ju snart halv tio! Kommer de aldrig?"

Till slut kom de. Jag fick kaffe och kaka på sängen och flera presenter. Jag fick smycken, en armbandsklocka och en DVD-film, som jag hade önskat mig.

På eftermiddagen lockade min mamma mitt hår och sminkade mig. Sen kom gästerna med ännu fler presenter.

Vi åt smörgåstårta. Senare åt vi en supergod tårta med choklad.

Det häftigaste av allt var att det kom ett taxibud med ett jättestort paket. Det var från ett par kompisar till mina föräldrar, som inte kunde komma på kalaset, så de skickade en present via en taxi. Paketet innehöll en parfym, en blombukett och en champagneflaska. Jag blev jätteglad för det och för alla presenter.

På kvällen bestämdes det att min brorson Vincent skulle sova hos oss. Han ville bada, så han, jag och mina föräldrar badade i vår utomhusjacuzzi.

Det blev en mycket lyckad födelsedag! Jag ser fram emot ett år som 20-åring. När man är 20 år så får man ju göra allt!

 
 
 
 

 

Sång renar själen

Jag älskar att sjunga! Jag älskar att sjunga nästan lika mycket som jag älskar att skriva! Okej, kanske inte exakt lika mycket, men nästan. Sång renar själen. Jag mår så bra av att sjunga. Det är som om jag kan tänka klarare då. Eller, om man ska vända lite på det, så slipper jag tänka. Jag menar, jag kan sjunga om supersorgliga saker, utan att börja gråta. Jag kan sjunga värsta raserilåten, utan att explodera. Att uttrycka sig i sång är ett bra sätt att bearbeta sina känslor.

Jag och min sångpedagog ska ha en konsert med mina egna låtar. Jag har haft lite svårt att bestämma vilka låtar jag ska köra. Jag vill ju framföra dem som betyder mest för mig, men hur lätt är det när alla mina egna låtar har ett budskap till mig? De som jag helt klart ska sjunga är "Alltid funnits där", "Drömmen" och "Minnen". De tre sångerna handlar om helt olika personer, fast ändå om samma sak, nämligen vänskap. De är viktiga för mig och alla tre tilltalar mitt inre ungefär lika mycket.

På sistone har jag upptäckt att jag faktiskt kan skriva låtar om i stort sätt vad som helst. Förut handlade mina låtar nästan bara om kärlek, vänskap och ensamhet, men nu är det även ilska. Ilska, framtidsångest och mycket mer. För något år sen hade jag till exempel inte kunnat tro att jag skulle sitta och skriva en låt om att dricka öl med en kompis, fast precis det gjorde jag i fredags. Båda sakerna, alltså. Jag var ute och drack öl och skrev sen en låt om det. Jag vet inte om den blev så bra i och för sig, men den blev i alla fall skriven.

Jag har blivit mycket tuffare i mina låtar på sistone. Inte bara för att jag lägger in en och annan svordom i vissa texter, utan också för att jag skriver om saker, som jag aldrig skrev om förut. Till exempel om att dricka öl och att vara förbannad på en person. Det är bra att skriva arg musik ibland. Det känns som om man får ur sig sin ilska på ett tydligare sätt då. Jag älskar att skriva låtar, och att sjunga dem, såklart!