Sjuka värld!!

Nu är jag arg. Riktigt förbannad, faktiskt! Jag hatar, hatar, hatar det!!! Kan det inte vara nog någon gång?! Kan folk inte bara fatta att jag varken är blind, döv eller dum i huvudet? Jag menar, jag fattar ju att det inte kan vara så lätt att veta det om man inte känner mig, men vissa människor verkar helt inställda på en del saker.

Man kan inte vara hörselskadad, utan att vara döv. Man kan inte vara synskadad, utan att vara blind. Och man kan inte vara rullstolsburen, utan att vara helt jävla blåst.

Åååh, jag blir så förbannad på sådana människor, att jag bara vill klippa till dem. Varför är den här sjuka världen så full av fördomar?

Ibland står jag bara inte ut med att tänka på att jag kommer att möta sådana här människor i hela mitt liv. Fördomarna försvinner aldrig, aldrig. Jag kommer alltid att hamna i situationer där jag betraktas som den störda idioten, eller den döva och otalbara, eller den blinda främlingen. Det kommer alltid att vara så, hur illa jag än tycker om det.

Men ni som följer mig på bloggen, snälla, tänk på det här! Skrik inte åt mig, för jag hör inte bättre för det. Ta inte tag i min haka med en kloliknande och hårdhänt hand, som om ni försökte banka in information i ett barns huvud, för det gör mig bara arg. Tänk inte: "Här kommer det en utvecklingsstörd person", så fort ni ser någon i rullstol. Som jag har skrivit flera gånger, både här och på många andra ställen, bland annat i Sydsvenskan. Man behöver inte vara utvecklingsstörd, bara för att man har vissa svårigheter. Det finns dem som har det mycket värre än jag, men jag skulle inte döma dem bara för det. Snälla, döm inte mig heller, bara för att ni ser att jag sitter i rullstol, har hörapparater och inte ser så bra! Alla som gör det, allvarligt talat, SKÄRP ER!!! Jag är jag och ingen annan!!

Framtidsångest

Man har ju hört att det inte är något ovanligt att ha framtidsångest när man snart ska ta studenten, att det till och med är normalt. För hur skulle man inte kunna drabbas av ångest inför studenten? Eller, inte inför själva studenten egentligen, snarare för vad som ska komma efteråt. Att inte veta vad man ska göra, vad som ska hända, hur livet kommer att se ut.

Jag börjar känna av den pressen nu. Även om jag vet att jag ska ha en massa möten med försäkringskassan och arbetsförmedlingen och hela skiten, även om jag vet att jag har folk vid min sida, som stöttar mig och som ser till att allt går som det ska, så känner jag press. För tänk om någonting skiter sig. Vad som helst. Assistansen, arbetslivet eller något annat.

Och vad fan ska jag förresten jobba med? Författare, såklart, men det är inget man kan bli hur som helst, när som helst. Jag kan inte se mitt skrivande av böcker som ett riktigt jobb, eftersom jag inte kan skriva på bestämda tider, som man gör när man jobbar. Jag kan bara skriva när jag har inspiration. Sen är det ju klart att jag, när jag blir känd författare, kommer att få göra andra saker också. Det handlar inte bara om att skriva. Jag kommer att få åka runt och föreläsa, signera min bok och säkert också bli intervjuad av olika personer. Men allt det där kommer sen, när boken väl är utgiven. Och jag vet ju inte när den blir det. Jag kan inte direkt skriva till förlaget och bara:

"Se till att ge ut den här, annars får jag ingenting att göra efter studenten!"

Jag vill gärna jobba med någonting som har med mitt skrivande att göra, men vad? Jag har insett att jag nog inte kommer att kunna bli journalist, som jag ville förut, för det finns så jäkla mycket krav, som jag inte fixar. Det räcker liksom inte med att jag är bra på att skriva, jag måste kunna fotografera, redigera och publicera också. Sen är det en massa andra hårda krav.

Jag är ganska säker på att jag inte skulle behöva ha alla dem här frågorna samlade inom mig, om mitt möte med arbetsförmedlingen förra veckan hade blivit av, vilket det inte blir. Fast vi har bokat om mötet, så jag kommer att träffa dem i februari.

Jag har tänkt att jag ska gå på Whilans folkhögskola i Åkarp två eller tre dagar i veckan och spendera dem andra dagarna åt praktik. Vad för praktik vet jag inte, men jag har ju, som sagt, planerat in en massa möten med alla möjliga människor.

Det löser sig. Jag vet att det gör det. Det är bara så stressigt att inte veta hur det ska lösa sig. Jag är rädd att jag kommer att få svårt att hitta ett bra jobb, på grund av min funktionsnedsättning. Tänk om det bara finns ett enda alltenativ, som inte är bra nog för mig.

Jag är jävligt taggad inför själva studenten i alla fall. Det är nästan så att jag redan kan föreställa mig hur jag och mina kompisar stormar ut på skolgården och vrålar:

"Fy fan vad vi är bra!!"

Eller kanske snarare: "Fy fan vad JAG är bra!" Eftersom jag är bäst. Haha!

Ordgränser suger!

Jag hatar ordgränser! Eller kanske inte hatar precis, men jag gillar det inte. Varför spelar antalet av ord så stor roll? Jag tycker att det är viktigare hur många sidor man skriver. Ett litet ord mer eller mindre är inget att bry sig om, tycker jag.

Om man till exempel får en uppgift i skolan som ska innehålla "så här och så här" många ord. Seriöst! Sådant gör mig nervös. Om inte annat så för att jag ofta råkar passera ordgränsen, särskilt om jag tänker på den, vilket jag inte kan göra om texten ska bli bra. Jag kan inte skriva en bra och välformulerad text och samtidigt tänka:

"Okej, endast 300 ord, absolut inte mer!"

Tänk om jag råkar skriva 301 ord. En sen då? Jag fokuserar på texten, inte på antalet ord. Det är inte direkt så att jag kommer att kastas i fängelse om jag skriver för många eller för få ord. Om jag tänker och fokuserar på ordgränsen, så blir det antingen för få ord, eller så blir texten platt och meningslös, eftersom jag inte vågar fördjupa mig, för då blir den alldeles för lång. Men om jag inte tänker på det, då blir orden för många istället.

I början blev jag alltid förskräckt när jag skulle skriva någonting på ett visst antal ord. Jag hade inte fattat att antalet står på datorn och att jag därför inte behöver räkna orden. Det är det som är fördelen med att skriva på datorn, man slipper räkna. Jag kanske kan få min dator att räkna matte, så slipper jag göra det själv. Haha!

Men i alla fall. Ordgränser borde uteslutas. Det är sidorna som räknas, i alla fall om du frågar mig. Tänk om man råkar skriva fler än man får och försöker korta ner, men precis allting som står i texten är superviktigt och allt kan bli förstört om man tar bort en enda mening. Fatta vad jobbigt!

Okej, jag överdriver lite. Man behöver inte ta bort, men man kan vinkla en mening, så att den blir lite kortare. Jag är ju författare, så jag vet hur man bearbetar en text. Det är bara det att ordgränser är något ganska okänt för mig, eftersom jag skiter fullständigt i om orden är 300 eller 600 eller 1000.

Fast jag vet inte. När min karriär som författare börjar på riktigt så kanske jag måste bli mer bekant med det. Och författare vill jag ju bli, så jag ska inte klaga. Jag kanske bara är så skoltrött, att allt som har med plugget att göra irriterar mig. Fast nu är det 150 dagar kvar, sen slipper jag skiten!!! Den 10 juni kommer jag att säga: "Adjö skoljävel!" Sen ska jag rusa in i en ny värld. Jag längtar!! Det har jag visserligen skrivit typ tusen gånger, men fy fan vad jag längtar!!

2016, mitt studentår. Äntligen är det här!