Jag står fast vid mitt beslut

Jag kan bli så trött på kändisar, som inte verkar bry sig om sina fans. De svarar aldrig på meddelanden från fansen och de uppdaterar nästan aldrig sin fanclub, facebook eller instagram. Jag fattar inte hur man kan göra så. Det verkar ju som om de skiter i dem som gillar dem. Man ska ju vara glad att man har några fans överhuvudtaget. Sen fattar jag ju att man kanske inte hinner svara på allt och uppdatera sin facebook dagligen. Att vara känd är säkert inget enkelt jobb. Men de borde åtminstone försöka lite. Om de har så fullt upp hela tiden, så kan de skaffa en annan person, som hjälper dem att sköta deras facebook och så kan den personen uppdatera och svara istället. Jag vet, det är inte alls lika kul om det inte är den riktiga personen som svarar på inlägg och meddelanden, men det kan vara värt ett försök. Annars finns det risk att fansen tröttnar och helt plötsligt står den så kallade kändisen där och har blivit av med hela sin karriär. Fatta vad tråkigt.

Men det finns de som gör sitt bästa. Gabriel Alares till exempel. Han är helt fantastisk! Han måste ha så sjukt mycket att göra med musiken, ändå tar han sig tid att svara sina fans. Det kan ta upp till flera månader att få svar från honom, men det kommer så småningom. Och när det har tagit tid, så börjar han nästan alltid med att skriva: "Förlåt för sent svar". Det är inte många som gör så. Gabriel anstränger sig och det är en underbar egenskap. Jag önskar att fler kända personer kunde göra så.

När jag har givit ut en bok och blivit känd författare, ska jag inte bli en seg typ, som inte bryr sig om sina beundrare. Jag ska skaffa en gilla-sida på facebook och uppdatera den så ofta jag bara kan. Jag ska visa mina fans att de är viktiga för mig. Däremot kan jag inte lova att jag svarar snabbt. Det brukar jag visserligen göra. Jag brukar för det mesta svara på ett facebook-meddelande, så fort jag har läst det. Men när min författar-karriär startar på allvar, kanske jag kommer att ha jättemycket annat att göra och helt enkelt inte hinna svara på en gång. Det beror också på hur många som skriver till mig. Jag kanske får tjugo meddelanden om dagen och det tar ju tid att gå igenom så många. Fast jag tänker i alla fall försöka. Om det är svårt att visa mina läsare hur mycket de betyder för mig via facebook, så kan jag göra det när jag träffar dem. Hur som helst så tänker jag anstränga mig. Att vara känd innebär inte bara att skriva böcker, göra musik och åka runt på turnéer, det innebär omtanke också. Man måste vara lojal mot sina fans, för att de ska stanna kvar och fortsätta att tycka om en.

Jag har tagit en paus i skrivandet för tillfället. De senaste två dagarna har jag spenderat åt att läsa "Hur korkad får man bli" och försökt rätta lite på egen hand. Imorgon åker jag till Furuboda för en veckas läger. När jag kommer hem ska jag påbörja min skrivarutbildning och den är åtta månader lång. Förutom det ska jag ju börja på Whilan, åka på kryssning, föreläsa och tatuera mig. I alla fall, när skrivarkursen är slut ska jag ge mig in på "Hur korkad får man bli" igen och skicka in den till förlaget ännu en gång. Jag har fått upp mitt hopp igen. Även om det fortfarande är jobbigt, så står jag fast vid mitt beslut att inte ge upp. Någon gång SKA det gå! Det MÅSTE gå!!

Hundar är underbara varelser

I onsdags hade jag besök av två underbara små hundar. Maja och Molly. Ett par kompisar till mina föräldrar är ägare till dem och tog med sig dem hit. Vovvarna var helt underbara. De var små båda två, fast Molly var lite större än Maja. De följde varandra hela tiden. Gick Maja någonstans, så följde Molly efter henne. Hon ville nog se efter Maja och se till att hon inte gjorde något dumt.

Jag satt på mitt rum med min assistent. Ibland kom hundarna inspringandes, fast de försvann snabbt igen. De hade aldrig varit hemma hos oss förut, så det var mycket att undersöka. En gång kom Maja in ensam. Hon stod innanför dörren och tittade på mig med sina fina hundögon, innan hon sprang ut igen. Hon kanske ville berätta för mig att det snart var mat.

När vi andra hade ätit, tog jag med mig hundarna in på mitt rum och matade dem med korv. De satt så fint på mattan och tittade på mig med stora ögon. Det var precis som om de sa: "Vi vill ha mer korv!"

När korven var slut ville dem mysa istället. Särskilt Molly. Hon hoppade upp i min säng och låg där, medan Maja gick runt i rummet. Jag satt bredvid sängen och klappade Molly. Hon slickade hela min arm med sin sträva tunga. Det kändes kittlande och mysigt på samma gång. Hon gav mig så mycket lugn. Det räckte att hon tittade på mig med sina kloka ögon, för att glädjen skulle strömma igenom mig. Efter ett tag hoppade även Maja upp i sängen och lade sig precis framför Molly. När de hade legat där en stund och slickat varandra, hoppade Maja ner på golvet igen, men Molly låg lugnt kvar och fortsatte att slicka min arm. Det var så härligt!

En gång ställde sig Maja på bakbenen framför min säng och tittade på fotot av Bensson, den svarta labradoren, som min familj hade förut. Den lilla hunden stod där och glodde, som om hon tänkte: "Vad är det där för en snygging?"

Min mammas kompis har sagt att jag ska få passa Molly och Maja någon gång. Det är inte bestämt när än. Kanske veckan efter lägret på Furuboda. Det lägret är nästa vecka. Det hade varit superhärligt att få ta hand om dem två godingarna. De kanske skulle vilja sova med mig i min säng.

Igår träffade jag också två hundar på Handikappbadet. Det var en slags grillkväll. Många badade i havet också. Där var en stor hund, som var så sugen på att bada, att han nästan drog ner sin ägare i vattnet. Det såg så kul ut.

Jag längtar så efter att få skaffa en egen hund! Det hade varit så himla mysigt! Hundar är underbara!

 
 
 
 

Författar-ångest

En ny känsla infinner sig i mig. Jag hoppas och tror bara att det är jag som känner så, förr den känslan är verkligen inte trevlig. Jag vet inte riktigt hur jag ska gå vidare mot min författardröm. Det här kanske låter dumt, men jag fattar verkligen inte vad det ska bli av mig. Jag vill ju verkligen få en bok utgiven och bli känd författare. Det är ju det jag har velat precis hela tiden. Ändå är det som om jag börjar tvivla på att det kommer att gå. Och om det går, när kommer det att bli av i så fall? Hur gammal kommer jag att vara den dagen då en bok, skriven av mig, finns i bokhandeln och på biblioteket? Jag hoppas innerligt att jag inte är 40 år den dagen. Okej, över 30 kan jag motvilligt acceptera, men inte 40! Jag har hört om en författare, som inte fick sin första bok utgiven, förrän han var 40 år. En annan författare fick kämpa för sin bok i 14 år. TORTYR!! Hur gammal kommer jag att vara då? 54 eller? En gammal gråhårig tant.

Egentligen spelar åldern inte så jättestor roll. Det är bara det att jag inte orkar hålla på hur länge som helst. Vad är problemet? Det känns som om jag gör något fel, men hur fan ska jag någonsin kunna rätta till det, om jag inte vet vad felet är? Det är så jäkla frustrerande!

Igår sa min mamma till mig att det är bra att man inte blir vad man önskar direkt, för då kan man ångra sig sen. Vaddå? Jag har alltid velat bli författare och jag slår vad om att jag inte kommer att ångra det. Åtminstone inte förrän jag är mycket gammal och helt enkelt inte orkar skriva mer. Några år till kan jag väl fortsätta att kämpa, men det är ju något fel. Jag vet inte vad det är, det är det som är så irriterande. Först funderade jag på om det kanske är för mycket kärlek i mina böcker, men sen tänkte jag: "Yeah, right! Kärlek kan man väl inte få för mycket av?" Dessutom måste jag ju beskriva hur det känns för karaktärerna när de är kära. De kan ju inte bara sitta och tänka på något helt annat och sen bara: "Oj, jag är kär". Det hade inte alls blivit bra.

Nej, det är min ångest som pratar. Jag hoppas att jag kan få tips av den där skrivarkursen jag ska gå. När jag är klar med den, ska jag bearbeta min bok igen och försöka göra den bättre. Fortfarande står jag fast vid beslutet att försöka ge ut boken på egen hand, om inget förlag har sagt ja till den inom tio år.