Tankar om assistans

Assistenter kommer och går. Så är det. Det är något man måste acceptera. Ibland är det svårare att acceptera det, om man tycker väldigt mycket om sin assistent. Jag har varit med om att en assistent, som har betytt jättemycket för mig, plötsligt har slutat. Det är sorgligt och gör ont, men vad kan man göra åt saken? Man måste tänka på att assistenter också är människor, som lever sina liv, precis som jag. Fast det är klart, ibland kan jag önska att en omtyckt assistent var typ min syster eller så, för då hade jag aldrig behövt förlora henne.

Just nu är jag mitt uppe i värsta assistent-jakten. Det är sjukt jobbigt ibland, men jag måste ju ha tillräckligt många assistenter, så det är väl bara att bita ihop och fortsätta leta. Jag har ju skrivit tidigare att jag hatade hela grejen med assistans när jag var liten. Det gör jag inte nu. Jag har ju för fan knappt något liv utan mina assistenter. Så nu ser jag till att komma bra överens med alla mina assistenter. Det är alltid jobbigast i början, fast sen brukar det bli bättre. Och ju längre man har känt varandra, desto bättre trivs man ihop. Så tänker jag i alla fall.

Men själva letandet av assistenter kan vara jävligt tufft! Ibland hittar jag någon som verkar bra, men sen tackar hon nej. Eller så verkar hon bra först, men sen börjar hon strula och då blir det bara jobbigt. Ibland får jag panik och tror att jag aldrig kommer att hitta bra assistenter. Det är så svårt att hitta rätt typ. Någon som jag kan trivas ihop med och som tar jobbet på allvar. Ibland har ju både jag och assistenten dåliga dagar och så är det bara, men vi måste trivas ihop och ha roligt ihop, samtidigt som jag och mina föräldrar måste vara säkra på att det är en pålitlig och ansvarig typ vi hittat. Ibland har någon tjej kommit hit på anställningsintervju och verkat skitbra, men sen har hon totalt vänt och börjat strula. Det är vid dem tillfällena jag får panik och undrar om jag någonsin kommer att hitta bra assistenter. Jag menar, jag försöker verkligen. Jag försöker visa min bästa sida, så att assistenten ska fatta att jag är skitbra och vilja fortsätta jobba. Och om hon har jobbat med människor tidigare, så borde hon ju veta att man inte är på topp alla dagar. När jag är på skithumör försöker jag att inte visa det för assistenten, allt för att hon inte ska börja tänka:

"Men vad är det här för typ egentligen?"

Jag har tänkt på att jag kanske försöker lite för mycket ibland. Det har hänt att något har blivit jättefel, men jag har inte vågat säga det till assistenten, av rädsla för vad hon ska tänka om mig då. Ofta rör det sig av missförstånd, eller att jag själv tycker att jag är löjlig, som reagerar på det lilla. Då vågar jag inte berätta det för assistenten, även om vi känner varandra väl och kan prata om det mesta.

Jag vet inte vad som skulle hända, om jag påpekade något som jag själv tycker är barnsligt och löjligt. Ibland kan småsaker sätta sig på hjärnan och bli stora som berg. Kanske skulle assistenten bara tycka att det var bra att jag tog upp det, så att hon vet till en annan gång, men tänk om hon skulle tycka att mina krav var för höga och helt enkelt inte orka mer. Jag har nog aldrig varit med om att det har gått till på det sättet, fast jag vågar inte riskera det heller. Fast jag vet att jag borde säga till, även om jag tycker att det är världens fånigaste grej eller är rädd att göra fel intryck på assistenten, för säger jag inget så ligger det emellan oss och då blir allting bara stelt och konstigt.

Jag vill så gärna göra ett gott intryck på mina assistenter. Jag vill att de ska stanna länge, inte bara ett par månader. Jag vill att mina assistenter ska tycka att jag är bra, även när jag inte alltid är på världens bästa humör. Jag vill att de ska trivas här, för om de inte trivs här, vad händer då? Jo, då börjar de leta efter nya jobb och så fort det dyker upp något så säger de upp sig här. Jag vill att mina assistenter, som jag har nu, ska älska det här jobbet, och att de nya ska tycka att det verkar så himla bra, att de tar jobbet. Jag vill verkligen göra allt för att mina assistenter ska trivas med mig!

1 Anonym:

skriven

Delar du de här tankarna även med assistenterna? Det tror jag vore bra / Veronica

2 Mikaela:

skriven

Det är väldigt olika beroende på hur väl jagkänner assistenterna. Jag har haft assistenter som jag kan prata med om det mesta, och andra som jag intee känner lika stort förtroende för. Jag försöker, men ibland går det bara inte att säga ifrån när något är fel, för det är då rädslan för att de ska tröttna på mig dyker upp.

3 Anonym:

skriven

Ett tips är att bara låta dina assistenter läsa den här texten, för den är fint och bra skriven samtidigt som de får klart för sig hur du känner och vill ha det.

4 Mikaela:

skriven

Tack! Ja, jag ska tipsa mina assistenter om den här bloggen och det här inlägget. Det tror jag med kan vara bra.

Kommentera här: