Längtan efter nya vänner

Jag vill verkligen åka på semester med kompisar någon gång. Kanske inte nu, kanske inte snart, men någon gång. Det är inte så att jag har något emot att vara ute och resa med familjen, fast jag anser att det är mer spännande och äventyrligt att göra det med kompisar. Tänk att kunna göra vad man vill, utan att någon förälder eller någon annan vuxen talar om ifall det är rätt eller fel. Självklart är jag fullt medveten om att jag måste ha assistenter med mig, fast de bestämmer ju inte över mig, så det är en annan sak.

Jag skulle ju kunna ta med mig två assistenter och dra iväg någonstans, fast jag skulle ändå vilja göra det med en kompis också. Mina assistenter är ju mina kompisar och jag är nästan säker på att de tänker likadant om mig. Grejen är bara att de jobbar för mig och då blir det inte riktigt samma sak. Fast å andra sidan så är mina assistenter dem ända kompisarna som jag kan vara mig själv med och det är en viktig grej. Det är därför jag inte kan ta en kompis och åka iväg på semester nu, för jag har inte så många vänner just nu som jag helt och hållet kan vara mig själv med. Jag vill ju kunna umgås, utan att behöva göra mig till. Jag vill inte "spela" rolig och spännande, jag vill "vara" rolig och spännande. Jag vill att dem jag umgås med ska tycka att det är kul att hänga med mig.

När jag säger att jag inte kan vara mig själv, menar jag inte att jag sitter och låtsas vara Ashley Tisdale eller Hannah Montana. Det kan jag låtsas, i alla fall när jag sjunger deras låtar. Det jag menar är att jag inte riktigt kan slappna av och visa mitt sanna jag, för jag är så himla rädd för att inte duga eller inte räcka till. Det handlar mycket om min hörsel och synnedsättning, det kan jag inte förneka, men jag hoppas och tror att det är något som kan bli bättre, om jag bara hittar rätt sorts personer att umgås med. Någon som jag helt och hållet kan vara mig själv med, utan att känna mig fånig och dum. Någon som jag vet inte tycker illa om mig, även om jag inte är på topp alla dagar. Någon som kan fnissa och skratta åt sådant som jag bara måste fnissa och skratta åt. Det är jättesvårt att kunna tänka sig var, hur och när jag skulle kunna hitta den typen av vänner, men det dyker väl upp möjligheter. Herregud, jag har ju precis tagit studenten! En ny värld öppnar sig framför mig.

Jag har tänkt på det där. I skolan var det svårt att hitta vänner någon annanstans än just i skolan. Om man inte kom i kontakt med rätt människor där, så fanns det liksom inte så mycket att göra åt det. För vad skulle man göra? Gå ut och festa varje helg och umgås med packade typer på en nattklubb i typ tre timmar? Det är inte så att jag har något emot att gå ut och festa, tvärtom. Jag längtar efter att få göra det. Men det är så svårt att få kontakt med nya människor på det sättet. Dels för att det är högljutt och helt omöjligt att höra, och dels för att många bara verkar vilja umgås med den eller dem som de är där med och inte med folk de inte känner.

På facebook är det lätt att säga rätt saker och ta kontakt med folk. Det blir väl lättare när man kan granska sina ord och vrida och vända på dem, innan man släpper dem ifrån sig. Men facebook-världen är lite som en fantasivärld, det är inte på riktigt. Jag vill ha riktiga vänner i verkliga livet.

Ibland när jag kollar på filmer eller läser böcker, kan jag sitta och drömma mig bort och tänka: "Den personen skulle vara asrolig att hänga med". Fast det är ju inga riktiga människor, bara karaktärer, som någon författare har skapat, eller skådespelare, som lika gärna kan vara helt andra typer i verkligheten.

Ska jag vara ärlig så gör jag också så när jag skriver mina böcker. Jag drömmer mig bort och fantiserar. I min författarvärld kan allt vara helt perfekt. Ett exempel kan vara kompisar, som har superroligt ihop och nästan aldrig blir osams.

Nu får ni inte tro att jag ska sluta skriva och fantisera och se till att det händer i verkligheten istället. Jag tänker aldrig sluta skriva. Jag menar bara att nya vägar och möjligheter öppnar sig nu efter gymnasiet, så att det jag drömt och fantiserat om kanske kan bli lite sant. Kanske på Whilan. Kanske i den så kallade "gruppen" jag ska börja gå till i höst. Kanske någon annanstans.

Jag vet inte hur och när, men jag vill ha nya kompisar! Kompisar som är lite mer som jag! Ibland vill jag nästan sätta upp lappar i hela staden.

"Söker du också en vän som är rolig, äventyrlig och gillar att ha kul? Den vännen har du här!"

Diskriminering

Jag har tänkt på en sak. Det värsta med diskriminering är inte själva diskrimineringen i sig, utan att de som orsakat skadan oftast inte verkar bry sig. "Misstag kan hända alla, get over it!" Det är klart att alla gör misstag, men misstag och diskriminering är två helt olika saker. Jag ska försöka förklara skillnaden, okej.

Ett misstag gör man omedvetet. Eller, inte omedvetet kanske. Jag menar, man märker ju ofta att man gör fel, men då är det bara att rätta till felet och försöka att inte göra om det. Man menar inte att göra det, det bara blir så. Och misstag kan varenda människa i hela världen göra, typ varje dag. Men diskriminering hänger ihop med fördomar. Någon har fått för sig att rullstolsburna är dumma i huvudet och vill därför inte släppa in oss på bion. Någon tycker att hörselskadade inte fattar någonting och pratar därför inte direkt med oss, utan vänder sig hellre till någon som verkar "lite mer normal". Någon tror att synskadade har något fel i huvudet och undviker oss. En klassiker är att någon tycker att homosexuella är dåliga och behandlar dem annorlunda. Det finns alltid någon bakgrund till diskriminering, medan misstag händer hela tiden och går att skoja bort. "Hoppsan, här var man visst lite klantig, hahaha!"

Vi ska inte behöva acceptera att vi blir illa behandlade, som man accepterar att telefonen är trasig, eller att ens favoritaffär råkar ha stängt, precis när man är som mest shoppingsugen. Diskriminering går inte att skratta bort.

Idag kom jag på en grej, som jag aldrig har tänkt på tidigare. Jag insåg vad låten "Turn the tide" med bandet AiluCrash egentligen betyder för mig. Att stoppa diskriminering. Att agera innan det är för sent. Vem vet var alla jävla fördomar och diskrimineringar kan ta oss i framtiden? En dag kanske vi med funktionsnedsättningar inte kan vara med på någonting längre, bara för att ingen har gjort något för att förhindra det.

Alla låtar betyder ju olika för alla. I filmen "Jag saknar dig" handlar låten om svältande barn, fast först idag kom jag på att texten lika gärna skulle kunna rikta sig till diskriminering och orättvisa. Någon måste få stopp på det! Jag har älskat den låten så länge den har funnits, alltså sen år 2011, fast aldrig riktigt förstått texten och budskapet som finns i den. Nu förstår jag.

"Are you frightened, cause I'm frightened".

Ja, jag är rädd. Rädd för vad som ska hända i framtiden.

"Earth's a shambles and we are just making it wors".

Exakt! Varför kan ingen sluta göra det värre och göra det bättre istället?

"Short of breath, short of time. We got to act before it's to late".

Ja, precis. Gör något, alla människor! Gör något åt kaoset!

"Do we lay, down and die. I don't want to, want to hide".

Vi måste hjälpas åt, allihop. Vi kan inte bara stå och titta på när allting faller, vi måste agera.

"It's our world, it's our life".

Vettigaste raden i hela texten. Det är vårt liv och ingen annan ska lägga sig i det och förstöra det. Vi har rätt till våra egna liv. Vissa människor behöver mer hjälp, men det är fortfarande ens eget liv och kommer alltid att vara det.

"What I want is to turn the tide".

 

Musik är så härligt, för att man kan använda det precis som man vill. Jag har ingen aning om vad personen som skrev "Turn the tide" tänkte, men det är så här jag tänker i alla fall. All diskriminering, kränkning, fördomar och mobbing. Ta bort det! Det är omöjligt att döda all diskriminering i hela världen, för det dyker alltid upp mer, men snälla, minska och dämpa det! Försök i alla fall. Försök att inte stirra konstigt så fort du ser en person i rullstol. Personen i rullstolen är en helt vanlig människa. Tänk att det är benen som inte fungerar, inte hjärnan. Hjärnan och benen hänger faktiskt inte ihop. Hallå, alla där ute! Skaffa er lite kunskap!

En gång på svenskan fick vi i uppgift att välja ut vars sin låt, skriva vad den betydde för oss och spela upp den för klassen. Jag funderade på att ta "Turn the tide", fast sen gjorde jag inte det, eftersom det var så svårt att beskriva vad den betydde. Idag hade jag kunnat ta den. Det finns alltid någon som inte håller med, men det kan också finnas någon som håller med. Uppgiften var inte att ta reda på vad låten betydde för artisten, utan vad den betydde för MIG.

Okej, tillbaka till ämnet. Jag tänker inte ge upp, backa undan och låta mig bli trampad på. Jag tänker inte låta folk behandla mig och andra funktionshindrade som skit. Jag ska kämpa!! Kan ni andra vara så vänliga och hjälpa till? Jag klarar det inte helt själv, jag måste ha medhjälpare.

"Are you ready to turn the tide? Help me to turn the tide".