Längtan efter nya vänner
Jag vill verkligen åka på semester med kompisar någon gång. Kanske inte nu, kanske inte snart, men någon gång. Det är inte så att jag har något emot att vara ute och resa med familjen, fast jag anser att det är mer spännande och äventyrligt att göra det med kompisar. Tänk att kunna göra vad man vill, utan att någon förälder eller någon annan vuxen talar om ifall det är rätt eller fel. Självklart är jag fullt medveten om att jag måste ha assistenter med mig, fast de bestämmer ju inte över mig, så det är en annan sak.
Jag skulle ju kunna ta med mig två assistenter och dra iväg någonstans, fast jag skulle ändå vilja göra det med en kompis också. Mina assistenter är ju mina kompisar och jag är nästan säker på att de tänker likadant om mig. Grejen är bara att de jobbar för mig och då blir det inte riktigt samma sak. Fast å andra sidan så är mina assistenter dem ända kompisarna som jag kan vara mig själv med och det är en viktig grej. Det är därför jag inte kan ta en kompis och åka iväg på semester nu, för jag har inte så många vänner just nu som jag helt och hållet kan vara mig själv med. Jag vill ju kunna umgås, utan att behöva göra mig till. Jag vill inte "spela" rolig och spännande, jag vill "vara" rolig och spännande. Jag vill att dem jag umgås med ska tycka att det är kul att hänga med mig.
När jag säger att jag inte kan vara mig själv, menar jag inte att jag sitter och låtsas vara Ashley Tisdale eller Hannah Montana. Det kan jag låtsas, i alla fall när jag sjunger deras låtar. Det jag menar är att jag inte riktigt kan slappna av och visa mitt sanna jag, för jag är så himla rädd för att inte duga eller inte räcka till. Det handlar mycket om min hörsel och synnedsättning, det kan jag inte förneka, men jag hoppas och tror att det är något som kan bli bättre, om jag bara hittar rätt sorts personer att umgås med. Någon som jag helt och hållet kan vara mig själv med, utan att känna mig fånig och dum. Någon som jag vet inte tycker illa om mig, även om jag inte är på topp alla dagar. Någon som kan fnissa och skratta åt sådant som jag bara måste fnissa och skratta åt. Det är jättesvårt att kunna tänka sig var, hur och när jag skulle kunna hitta den typen av vänner, men det dyker väl upp möjligheter. Herregud, jag har ju precis tagit studenten! En ny värld öppnar sig framför mig.
Jag har tänkt på det där. I skolan var det svårt att hitta vänner någon annanstans än just i skolan. Om man inte kom i kontakt med rätt människor där, så fanns det liksom inte så mycket att göra åt det. För vad skulle man göra? Gå ut och festa varje helg och umgås med packade typer på en nattklubb i typ tre timmar? Det är inte så att jag har något emot att gå ut och festa, tvärtom. Jag längtar efter att få göra det. Men det är så svårt att få kontakt med nya människor på det sättet. Dels för att det är högljutt och helt omöjligt att höra, och dels för att många bara verkar vilja umgås med den eller dem som de är där med och inte med folk de inte känner.
På facebook är det lätt att säga rätt saker och ta kontakt med folk. Det blir väl lättare när man kan granska sina ord och vrida och vända på dem, innan man släpper dem ifrån sig. Men facebook-världen är lite som en fantasivärld, det är inte på riktigt. Jag vill ha riktiga vänner i verkliga livet.
Ibland när jag kollar på filmer eller läser böcker, kan jag sitta och drömma mig bort och tänka: "Den personen skulle vara asrolig att hänga med". Fast det är ju inga riktiga människor, bara karaktärer, som någon författare har skapat, eller skådespelare, som lika gärna kan vara helt andra typer i verkligheten.
Ska jag vara ärlig så gör jag också så när jag skriver mina böcker. Jag drömmer mig bort och fantiserar. I min författarvärld kan allt vara helt perfekt. Ett exempel kan vara kompisar, som har superroligt ihop och nästan aldrig blir osams.
Nu får ni inte tro att jag ska sluta skriva och fantisera och se till att det händer i verkligheten istället. Jag tänker aldrig sluta skriva. Jag menar bara att nya vägar och möjligheter öppnar sig nu efter gymnasiet, så att det jag drömt och fantiserat om kanske kan bli lite sant. Kanske på Whilan. Kanske i den så kallade "gruppen" jag ska börja gå till i höst. Kanske någon annanstans.
Jag vet inte hur och när, men jag vill ha nya kompisar! Kompisar som är lite mer som jag! Ibland vill jag nästan sätta upp lappar i hela staden.
"Söker du också en vän som är rolig, äventyrlig och gillar att ha kul? Den vännen har du här!"