Min student (del 1)
Igår, fredagen den 10 juni, var det den största dagen i hela mitt liv... STUDENTEN!!! Jag gick upp klockan sex på morgonen, men vaknade redan klockan fem och var klarvaken på en gång.
Personalen på ellevhemmet väckte mig, (fast jag var ju redan vaken), genom att sjunga studentsången, så fort jag hade tagit på mig implantatet.
Jag hade köpt jordgubbar dagen innan och hade en liten flaska champagne i kylskåpet. Jag hade knappt sovit någonting på natten, för jag var så spänd inför studentdagen. Trots mitt tidiga uppvaknande var jag inte alls trött. Herregud! Det är ju nästan förbjudet att vara trött när man ska ta studenten!
Vi hade champagnefrukost i Tivoliparken. När jag korkade upp min champagne och hällde upp i glaset, kände jag mig kär i hela världen. Den känslan förstärktes när jag skålade med min kompis Amanda och gick till fotograferingen i parken.
När vi kom till skolan var det samling i aulan. Rektorn höll tal och det blev lite underhållning. Fast det gick knappt att höra någonting, för hela aulan var full av skrikande studenter.
Efter samlingen i aulan gick vi till klassrummet, där rektorn och lärarna sa skitfina saker.
Studentlunch i matsalen. Det bjöds på kyckling och potatisgratäng och pannacotta till efterrätt. Det var supergott! Några höll tal också. Sen gick Amanda och jag och våra assistenter, plus min tolk ut. Amanda och jag plockade fram vår cider, som vi hade köpt. Vi satt där och pratade och hade riktigt roligt, och jag var fortfarande kär i hela världen.
Slutligen var det dags för det jag hade längtat allra mest efter. UTSPRINGET! Jag plockade fram min enorma studenttuta och min visselpipa och gjorde mig redo. Vi skulle springa ut som klass nummer 5. Mitt hjärta bankade hårt och jag knöt händerna av spänning. Nu var det äntligen dags för 20-åriga Mikaela Maria Britt Nilsson att lämna gymnasiet förgått!!
Så fort tolken gjorde ett tecken till mig och assistenten körde ut mig, började jag vråla som en galning. Jag tutade och blåste i visselpipan. Det var sjukt mycket folk på skolgården. Jag törs nästan säga att jag aldrig har sett så många människor på en och samma plats. I alla fall inte på väldigt länge och inte i Sverige. Det tog sin tid att hitta mina föräldrar i folkkauset. Jag fick massvis av blommor och gosedjur runt halsen, höll nästan på att drunkna i alltihop.
När jag väl hittade min familj, var jag redan så gott som begravd under alla blommor och omringad av människor. När jag fick syn på min mormor, som min släkt brukar kalla för Baba, lade jag märke till att hon också satt i rullstol. Det var komiskt och lite sorgligt på samma gång, men jag hade inte tid att tänka mer på det. Jag fick flera grattis kramar och blommor runt halsen. Min kompis Elin, som inte tar studenten förrän nästa år, hade stannat på elevhemmet under natten, för att kunna vara med och kolla på utspringet. Hon hade kunnat åka hem på torsdagen, då övriga RG-elever tog sommarlov, men hon valde att stanna kvar och vara med och gratulera oss studenter. Vilket stort hjärta hon har!
Min förra lärare Ingegerd kom också. Jag fick ett paket av henne, fast det fick jag veta först i bilen på väg därifrån, för inte fan kunde jag urskilja några ord mitt i allt öronbedövande ljud.
När jag och min släkt hade börjat dra oss iväg från skolgården, gjorde jag som jag hade bestämt långt i förväg. Jag blåste i min visselpipa så hårt jag kunde och vrålade: "Adjö skoljävel!!" I mitt huvud ekade samma tanke om och om igen. "Herregud, tänk att jag har tagit studenten!"
När jag kom hem lade jag mig i min säng och vilade en stund, innan jag och min pappa gav oss iväg med sportbilen. Jag var ju tvungen att vila upp mig, för det skulle bli en lång kväll.
