Ögon-godis

Påsken är härlig, men farlig. Man äter alldeles för mycket godis då, helt proppar i sig. Och godis är beroendeframkallande. Spelar ingen roll hur mycket jag försöker sluta äta det, för jag lyckas aldrig. Och att jag har två påskägg med godis på mitt rum gör det inte bättre. Varför är godis så jäkla gott? Kunde det inte vara skitäckligt, eller åtminstone lite äckligare? Då hade det kanske varit lättare att låta bli det.

Tur att jag har mitt ögon-godis också. Ögon-godis är inte karameller som man bara tittar på, eller godis som är format som ögon. Det är sådant som man tycker om att kolla på. Typ snygga kändisar eller så. Jag har mitt ögon-godis på datorn. Det är en massa bilder på mig och Gabriel Alares. På min hemma-dator har jag en startbild på mig och Gabriel, precis innan vi kramas. Jag brukar kolla på den och föreställa mig att vi kommer närmare och närmare varandra, trots att bilden står helt still. Ibland gör jag ett eget litet bildspel. Först kollar jag på den och sen byter jag till en bild när vi kramas på riktigt. Smart va?

På min dator på elevhemmet har jag en bild på Ludvig Nilsson, sångaren i BLK Tape. Den är också snygg, speciellt när jag tittar på den genom förstoringsglaset i min mobil. Då blir hans ansikte så stort och ser nästan levande ut.

Och så har jag ju AiluCrash-affischen på väggen på mitt rum i Staffanstorp. Den har hängt där ända sen jag fick den år 2012 och jag ska aldrig, jag upprepar, ALDRIG ta ner den därifrån. Eller, jo, när jag flyttar hemifrån ska jag sätta upp den i min lägenhet.

Det finns öron-godis också. Det är jättebra musik eller jättebra böcker. Det kan man åtminstone inte få för mycket av.

Men trots allt detta går det vanliga godiset inte att få nog av, speciellt inte när det står framme fullt synligt. Ni som har slutat äta godis, fy fan vad jag beundrar er, för det skulle jag aldrig lyckas med!

Nå mitt mål

Ibland kan jag inte låta bli att undra vad fan jag ska göra för att nå min författardröm. På något sätt är jag inställd på att jag kommer att få kämpa länge, men ibland vill och orkar jag inte vänta. Jag vill att det ska hända nu. Nej, kanske inte just precis nu, men snart. Eller, är det meningen att jag ska vänta tills jag har gått en sådan där skrivarutbildning? I så fall kommer det att ta tre år, kanske ännu längre.

Jag har kollat på olika skrivarkurser, men kommit fram till att jag nog får vänta lite med det, för efter studenten ska jag gå på Whilans folkhögskola i Åkarp och utveckla min teckenspråks-förmåga. Alltså kommer jag inte att kunna gå på en skrivarutbildning förrän om tidigast två år.

Fast det kanske är så att man måste ta ett steg i taget. Det kanske är så som Miley Cyrus sjunger i låten "The climb":

"Ain't about how fast I get there. Ain't about what's waiting on the other side. It's the climb".

Svenska översättningen låter så här:

"Handlar inte om hur fort jag kommer dit. Handlar inte om vad som väntar på andra sidan. Det är klättringen".

Det är en mycket bra låt, tycker jag! Den hjälper mig att orka fortsätta framåt. Ibland blir jag osäker på om jag verkligen kommer att klara det och låten säger liksom till mig att fortsätta kämpa. En dag så kommer det att fungera. Det kommer alltid att finnas en uppförsbacke och ibland måste man förlora. Det hjälper även att tänka på andra författare, som har fått försöka tjugo gånger. Och jag har hittills bara skickat in mitt manus två eller tre gånger, så jag har säkert en bra bit på vägen.

Som sagt så tror jag att man måste fokusera på en sak i taget. Det är ingen idé att titta för långt i framtiden, för då blir man bara rastlös, frustrerad och kanske till och med lite ledsen. Bättre att först och främst se på det man har framför sig just nu. Nu är det i första hand studenten som jag har framför mig, sen sommaren och i höst ska jag åka på kryssning med familjen och sen hålla en föreläsning i Stockholm. Förutom det är det ju Whilan, nya assistenter och nya kompisar som jag har som mål. Vem vet? Ett ja från något förlag kanske är som alla säger att kärleken är, det kommer när man allra minst anar det. En vacker dag kanske jag får svar från något förlag och tror att det bara ska vara ännu ett nej, men istället är det något helt annat. Och när det där beskedet väl har kommit, då jävlar ska jag fira den nya svenska författaren, Mikaela Nilsson!!