Ögon-godis
Påsken är härlig, men farlig. Man äter alldeles för mycket godis då, helt proppar i sig. Och godis är beroendeframkallande. Spelar ingen roll hur mycket jag försöker sluta äta det, för jag lyckas aldrig. Och att jag har två påskägg med godis på mitt rum gör det inte bättre. Varför är godis så jäkla gott? Kunde det inte vara skitäckligt, eller åtminstone lite äckligare? Då hade det kanske varit lättare att låta bli det.
Tur att jag har mitt ögon-godis också. Ögon-godis är inte karameller som man bara tittar på, eller godis som är format som ögon. Det är sådant som man tycker om att kolla på. Typ snygga kändisar eller så. Jag har mitt ögon-godis på datorn. Det är en massa bilder på mig och Gabriel Alares. På min hemma-dator har jag en startbild på mig och Gabriel, precis innan vi kramas. Jag brukar kolla på den och föreställa mig att vi kommer närmare och närmare varandra, trots att bilden står helt still. Ibland gör jag ett eget litet bildspel. Först kollar jag på den och sen byter jag till en bild när vi kramas på riktigt. Smart va?
På min dator på elevhemmet har jag en bild på Ludvig Nilsson, sångaren i BLK Tape. Den är också snygg, speciellt när jag tittar på den genom förstoringsglaset i min mobil. Då blir hans ansikte så stort och ser nästan levande ut.
Och så har jag ju AiluCrash-affischen på väggen på mitt rum i Staffanstorp. Den har hängt där ända sen jag fick den år 2012 och jag ska aldrig, jag upprepar, ALDRIG ta ner den därifrån. Eller, jo, när jag flyttar hemifrån ska jag sätta upp den i min lägenhet.
Det finns öron-godis också. Det är jättebra musik eller jättebra böcker. Det kan man åtminstone inte få för mycket av.
Men trots allt detta går det vanliga godiset inte att få nog av, speciellt inte när det står framme fullt synligt. Ni som har slutat äta godis, fy fan vad jag beundrar er, för det skulle jag aldrig lyckas med!