Mimmi Delux

Som sagt, livet är som en berg och dal bana. Det går upp och ner, hit och dit, fram och tillbaka. Ibland kan man undra när stupet egentligen ska ta slut, men det finns också stunder då man undrar hur högt upp det går att komma.

Nu, till saken. Jag har fått en lägenhet! Till våren flyttar jag ifrån mina föräldrar till en alldeles egen lägenhet. Och det gick fan inte så långsamt heller, ska ni veta. I onsdags var vi och kollade på en trea på Nämndemansgården i Staffanstorp. Vi som betyder jag och mina föräldrar. Ja, en assistent var också med. I alla fall så gillade vi den starkt, både jag, mamma och pappa. Vissa saker måste anpassas. Det står till exempel ett badkar i badrummet, som man får ta bort. Och så måste jag ha en taklift, förstås. Men annars var den jättefin, med uteplats och allt. Så vi lade bud på den trean. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle gå så fort, men så sent som i torsdags fick jag veta att jag fick köpa lägenheten.

Jag satt i hallen och min assistent höll på att klä på mig ytterkläderna, för att jag skulle gå till gymmet och träna. Då berättade min mamma att mäklaren skulle ringa om en timme och ge besked. Jag tänkte:

"En timme? Jävlar! Passande att sticka och träna just nu, annars hade jag väl bara suttit och väntat på att den timmen skulle gå".

Alltså, det var min mamma som pratade med mäklaren. När jag var på väg hem efter träningen, var jag ordentligt nervös. Inne i hallen möttes jag av min mamma och det första jag sa var:

"Har mäklaren ringt?"

Hon gick emot mig och sa:

"Ja, det har han".

Tonfallet gjorde mig osäker. Det lät inte som om det var några goda nyheter på gång.

"Fick jag inte lägenheten?" frågade jag.

"Jo, det fick du!" jublade hon.

Shit vad jag blev glad!! Jag fick veta att jag skulle få nycklarna till lägenheten i mars, men sen måste kommunen fixa med anpassningen, så jag kan flytta in först lagom till sommaren. Det känns tryggt att inte behöva stressa. Jag har tid på mig att förbereda mig, både mentalt och rent praktiskt.

Det här är så stort, att jag knappt kan smälta det. Tänk, eget boende, egna möbler, som dessutom inte behöver stå intryckta i sovrummet. Jag kan bjuda hem vem jag vill när jag vill, komma hem när jag vill och göra precis vad jag vill. Jag är fortfarande lite orolig över det där med assistansen, men det ska lösa sig. Det här är ju dessutom en trea, så jag har ett extra rum till assistenterna. Och så har jag en egen tvättmaskin i badrummet. Det betyder att jag slipper sätta upp tvättider och gå ner i källaren. Hurra! Jag vet inte ens om det finns någon hiss i huset, men det skiter jag i, eftersom min lägenhet ligger på första våningen. Det är bara att kliva in genom porten och gå några få steg fram till min dörr. Det känns tryggt att bo på första våningen, ifall det skulle hända något. Och att slippa riskera att fastna i hissen. Jag hatar att fastna i en hiss. Inte för att jag har gjort det egentligen, men ändå. Och att behöva vänta på hissen. Det fick jag göra varje dag när jag bodde på elevhem i Kristianstad. Ibland fick jag lust att sparka på hissdörren, plus att det var jobbigt att sitta inklämd där inne och behöva lyssna på den entoniga och mekaniska rösten, som berättade vilken våning man var på. Men min lägenhet ligger på första våningen, så jag slipper ha med någon hiss att göra. Okej, om jag någon gång vill hälsa på några grannar, som bor på en annan våning, så får jag ju ta hissen, men inte annars.

Egen dörr, med MITT namn på. Jag funderar på att sätta upp en skylt på dörren med texten: "Ingen reklam, tack". En sådan skyllt behöver jag som äkta reklamhatare. Jag kommer ju att bli galen om jag hittar en massa reklam på hallgolvet varje dag.

Ja, som sagt! Det här är bara så stort! Självklart ska jag ha inflyttningsfest också. En fest i MIN EGEN lägenhet! Jag ska bjuda alla mina vänner på festen, alla som betyder något för mig. Sen ska jag ha födelsedagsfester, halloweenparty och allting. Jag kan ju till och med ha grillfest i trädgården. Det finns en uteplats, med en liten gräsplätt. Så jävla nice!

Jag har redan börjat planera var vissa saker ska stå. Till exempel så ska jag ha min keyboard i vardagsrummet. Det blir ju mysigt att sitta i vardagsrummet och spela. Inte för att jag spelar så jätteofta, men ibland gör jag det. Och så ska jag ha min karaokemaskin. Jag fattar att jag inte kommer att kunna sjunga när som helst på dygnet, men va fan! Lite kul måste man ju få ha.

Något som är jävligt skönt är att jag har assistans dygnet runt. Äntligen får jag ha kontroll över mitt liv, på ett sätt som jag inte har kunnat förut. De ska inte vara i vägen för mig, men de finns där hela tiden. De jobbar bara där, fast jag bor där. Det är det som är skillnaden. De kan inte säga nej, om jag en dag får för mig att bjuda hem lite folk. Mina föräldrar kan inte heller säga nej. Nu är det JAG som bestämmer. HURRA!!