Längtan efter en hund

I onsdags var jag på en messa i Kristianstad. Jag åkte dit med två assistenter.

Det fanns många hjälpmedel på messan, men det jag ägnade mest uppmärksamhet åt var servicehundarna. De hade en uppvisning, som handlade om vad hundar kan hjälpa till med. Till exempel plocka upp saker från golvet, ta av jackan och strumporna och öppna lådor. Det var hur coolt som helst! Jag sa skämtsamt till min assistent att hon kommer att bli arbetslös, om jag skaffar en så smart hund. Vovven fungerar ju som ens assistent. Den kan givetvis inte hjälpa till med allt, men den kan meddela assistenten om något skulle hända. Det var en tjej, som berättade att om hon skulle ramla inne på toaletten, så springer vovven och hämtar hennes assistent. Om man har epilepsi, så kan hunden känna av och varna när man ska få ett anfall. Det tycker jag är skithäftigt, med tanke på att inte ens människorna kan veta när det är ett anfall på gång. Hundar måste ha ett sjätte sinne eller något. Samma sak när det gäller diabetes. Hunden känner när det är dags att ta medicin och så meddelar den det till sin ägare. Helt sjukt!

Jag har ju varken epilepsi eller diabetes, men det finns andra saker, som hade varit bra om min framtida vovve kunde känna av. När det börjar läcka från kateterhålet, till exempel. Om hunden kan känna och varna precis när det börjar läcka, eller gärna redan innan, så kan jag agera, innan det blir genomblött. Smart va? Jag menar, varken jag eller någon annan vet när det ska läcka, förrän det är för sent. Tänk så bra det hade varit att ha en liten vovve, som kunde säga till när det börjar hända.

Det finns en assistenthundskola i Stockholm, där hundar får utbilda sig till servicehundar. Men man måste ju självklart lära dem själv också. Man kan inte bara köpa en hund och förvänta sig att den ska kunna allt, man får själv utbilda den och lära den att hjälpa till med sådant som man behöver hjälp med. En servicehund fungerar som en assistent på många sätt, men det betyder såklart inte att det räcker. Jag menar, om jag skaffar en hund, som kan hjälpa mig med mycket, så måste jag ändå ha assistenter. Hunden kan inte ersätta assistenterna, även om den kan sno en hel del av deras arbete. Haha!

Alla raser kan bli servicehundar, men de måste ha en speciell personlighet. Med andra ord så kan inte alla "hundar" bli assistanshundar, men alla "raser" kan bli det. Man måste börja lära dem jobbet redan när de är valpar. Jag träffade en hund på messad, som bara var 13 veckor gammal. Han hade en sele på sig, så man såg att det var en assistanshund. Han var så himla söt, men det är ju de flesta vovvar. Han var jätteliten och satt så fint i knäet på sin ägare.

Jag tänker faktiskt googla på olika hundsorter och se om jag hittar någon som skulle kunna passa mig. Det måste ju vara rätt sort. Man kan inte köpa en hund, bara för att den är så söt att hjärtat smälter i en, och sen inse att det är helt fel sort. Det är ju synd att ge bort sin hund i första taget. Därför är det bra att kolla upp olika raser och deras personlighet, så att man får en uppfattning om vilken typ av vovve man vill ha. Det enda jag vet än så länge är att jag vill ha en liten hund, som kan hoppa upp i mitt knä och ligga i min säng. Jag vet också att även om hunden hjälper mig med saker, så vill jag inte bara använda den som min assistent. Jag vill att min hund ska vara min vän. Det är det viktigaste.

Föreläsningen

Hej alla! Efter ett långt uppehåll från bloggen är jag äntligen tillbaka vid tangenterna igen.

Nu ska jag berätta om en mycket händelserik helg. Helgen mellan den 16 och 18 september var det föräldrahelg med föreningen FSDB. Ni andra undrar säkert vad fan jag gjorde där, jag som inte ens har barn. Lugna er lite, så ska jag snart berätta.

Det var nämligen så att några unga hade fått lov att komma dit och berätta om sin dövblindhet och lite annat. Jag var en av dem. Alltså, jag föreläste för första gången i hela mitt snart 21-åriga liv!

Jag hade förberett mig i något som kan vara ett helt år. Jag var fruktansvärt nervös. Jag hade ju aldrig gjort det här förut. Att stå på scen och sjunga är jag van vid, men det här... Jag brukar i och för sig vara nervös när jag ska sjunga på scen också, men det är en annan sorts nervositet. Den nervositeten handlar om att jag inte vill sjunga fel, glömma texten eller göra bort mig på annat sätt. Det är inte direkt så att jag är orolig för att vara på scenen för länge. Jag är där så länge som låten pågår, helt enkelt.

Nu skulle jag inte sjunga, jag skulle prata. Jag hade övat noga, ändå var jag rädd att glömma bort något.

Jag flög till Stockholm på fredagen, tillsammans med min pappa och mina två assistenter. Vi landade på Arlanda och därifrån tog vi en taxi till Almåsa.

Under fredagen fick jag och mina assistenter göra vad vi ville, medan min pappa lyssnade på föreläsningar och umgicks med dem andra föräldrarna. Det var ju som sagt en föräldrahelg, så jag hade egentligen inte så mycket där att göra. Jag hade aldrig åkt dit, om det inte vore för min föreläsning.

Fredagen tog slut och lördagen kröp sakta fram. Jag hade trott att det skulle bli fullkomligt omöjligt att sova den natten. För att jag var nervös? Ja, det är klart, men också för att jag lider av sömnproblem annars också. Första natten på ett nytt ställe brukar oftast vara värst. Men den här natten lyckades jag undvika min sömntablett. Det betyder alltså att jag inte hade några större besvär med att somna.

Jag skulle hålla min föreläsning direkt efter lunchen. Spänt kom jag in i rummet och fram till en liten scen. Jag klev upp på den, mest för att känna hur det kändes. Fjärilarna i magen flaxade fram och tillbaka.

Nu får ni inte tro att jag ångrade att jag tackade ja till det här uppdraget. Jag ville göra det och jag såg fram emot det. Men det var ju första gången, och första gången är alltid mest pirrig.

Jag fick på mig en mikrofon på kinden. Mina assistenter fixade med mitt hår, så att det skulle hänga snyggt utanpå alla sladdar. Till slut såg jag ut som Madonna. Ja, det var i alla fall vad de sa.

Snart satt jag på scenen igen. Det är en av gångerna som jag faktiskt har varit glad att jag suttit i rullstol. Jag vågar inte ens tänka på hur mina ben kan ha betett sig, om jag hade stått upp där på scenen. De hade förmodligen skakat under mig, eller åtminstone känts ostadiga.

Han som inledde föreläsningen gav mig en klapp på axeln när han hade satt igång min mikrofon. Då kände jag paniken flaxa upp i mig. Hade publiken verkligen kommit in i rummet? Jag såg ingen mer än min pappa och mina assistenter. Jag kunde väl inte prata med luften heller? Jag såg mig nervöst omkring och vågade inte säga något, då min röst skulle eka i högtalaren. Min assistent räddade mig. Hon kom fram till scenen och förklarade, (på teckenspråk), att jag kunde börja med att fråga om alla hörde mig. Då förstod jag att alla satt där inne, bara inte på främsta raden, så jag kunde inte se dem.

Faktiskt... Föreläsningen gick bra och jag var sååå stolt över mig själv efteråt. Jag berättade om min dövblindhet, min författardröm och hur tekniken kan krångla till sig för mig som inte ser så bra. Exempelvis datorn. Ibland kan det hända något, som jag inte märker. Till exempel så vågar jag inte lägga upp inlägg på min blogg på egen hand, då markören ofta hoppar upp till rubriken, precis när jag klistrar in texten, vilket gör att hela inlägget ser ut som en enda lång rubrik. Jag berättade att jag vill bli författare och att jag vägrar att ge upp. Jag ska fortsätta att kämpa tills min dröm blir verklighet. Jag kan tvinga förlaget att ge ut min bok om det så behövs.

Jag fick mycket beröm och allt kändes bra. Jag fick fyra handdukar som tack. De ska jag spara tills jag flyttar hemifrån.

Jag känner att det här med föreläsning kan vara något som jag kan fortsätta med. Det är även ett steg mot min dröm. Många författare åker ju runt och föreläser, så det kommer jag nog också att få göra. Då är det bra att jag nu vet lite hur det är, så kanske jag inte behöver vara riktigt lika nervös nästa gång.