Egen lägenhet

Idag har jag varit och kollat på en lägenhet här i Staffanstorp. Den var fin, men det negativa var att toaletten var för liten. Annars verkade det vara en mysig och trevlig lägenhet. Där fanns en trädgård, som man kunde gå ut i både från vardagsrummet och det som kan vara sovrummet.

Jag funderar faktiskt på att flytta till en egen lägenhet. Eller, jag ska såklart flytta, men har inte bestämt exakt när. Kanske om ett halvår, eller ett år. Men då blir det ju mycket att tänka på. Framför allt med assistansen. Jag måste ju ha assistans dygnet runt. Här hemma har jag ju mina föräldrar, som kan hjälpa mig så länge jag inte har någon assistent, men när jag flyttar hemifrån kan inte mina föräldrar komma rusande när som helst på dygnet. Det kan de i och för sig inte nu heller. De jobbar ju.

En sak som jag funderade på var om jag skulle ha min dator i vardagsrummet. Det känns trevligare än att ha den i sovrummet. Samtidigt slipper jag aldrig ifrån mina assistenter då. Om jag till exempel ska bo i en tvåa, då har jag ju inget extra rum till mina assistenter, som jag har här hemma i villan. Här finns ett litet rum, där mina assistenter ofta sitter när de inte är med mig. Men i en tvåa finns det inget extra rum. Så om mina assistenter vill titta på TV, så får de göra det i vardagsrummet, och där sitter jag vid datorn. Inte för att vara sådan nu, men jag vill inte umgås med min assistent precis hela tiden. Visserligen kan vi vara i samma rum, utan att umgås, fast det känns ändå omständigt. Ibland vill jag vara helt för mig själv. Att sitta vid datorn är mitt sätt att "vara för mig själv".

Det är samma sak om jag och en assistent bor på hotell och delar rum. Det blir svårare för mig att komma till ro, om assistenten springer runt omkring mig hela tiden. Då känns det inte lämpligt att skriva något hemligt och privat på datorn, för tänk om min assistent skulle gå förbi och råka snegla på skärmen och se vad det står. Även om hon inte tittar, så är det lätt att hon hör talsyntesen.

När jag var i Stockholm och var på rummet med en assistent, satt jag vid datorn och höll på med något, som i mitt fall kändes ganska personligt. Min assistent satt i andra änden av rummet och jag hade hörlurar på mig, ändå blev jag rädd att talsyntesens entoniga och osympatiska röst skulle sippra ut. Därför vände jag mig till min assistent och sa:

"Läs inte vad jag skriver nu och lyssna inte på talsyntessen".

Då satte hon på sig sina egna hörlurar, för att inte av misstag råka höra datorn.

Visst, det kan hon göra i min lägenhet också, men det känns ändå inte riktigt tryggt att ha henne och övriga assistenter i samma rum när jag till exempel skriver dagbok, eller chattar med en kompis om något jättehemligt. Då vill jag vara i fred, så att jag kan känna mig säker på att inget av det som pågår på skärmen blir läst av någon utomstående. Därför kanske det ändå vore bättre att ha skrivbordet och datorn i sovrummet.

Visst, man kan skaffa sig en trea, men det är ganska dyrt. Lägenheten jag kollade på idag kostade säkert två miljoner. What the fuck?! Men den var fin i alla fall, bortsett från den för trånga toan. Det var som ett radhus med flera lägenheter bredvid varandra, så det är bara att gå rakt in i hallen utifrån friska luften. Dessutom fanns det en trädgård, eller vad man vill kalla det. Man kan alltså sitta ute, både på framsidan och baksidan.

Det som är skönt är att jag nog inte behöver skaffa så mycket nya möbler. Okej, matbord och stolar behövs såklart, men annars har jag det mesta. Skrivbord, sängbord, byrå, säng och så vidare. Soffan kan jag ta från assistentrummet här hemma. Sen är det såklart en hel del prylar som behöver köpas. Till exempel köksgrejer och lite annat. Jag har redan några vinglas, som jag fick i studentpresent, men hallå! Jag kan ju inte dricka ur vinglas hela dagarna. Hur knäppt skulle det inte kännas att dricka vatten ur ett glas, som helst ska fyllas med vin?

Det kan väl hända att jag förut har tänkt mig något alldeles eget, när jag har tänkt på en egen lägenhet. Jo, allting är ju mitt eget, fast jag har assistans hela tiden, så det blir liksom inte så himla självständigt om jag säger så. Fast allting är ändå mitt eget. Mina möbler, min mat, min TV. Visserligen tittar jag inte på TV så ofta, men kom igen! I vardagsrummet ingår TV, så är det bara. Och jag vill ju kunna titta på IDOL och melodifestivalen, utan att behöva gå in till grannen och be att få låna deras TV. Nej, en TV ska jag absolut ha. DVD-spelaren kan jag nog ta med hemifrån, om den inte får för sig att sluta fungera.

Jag vill gärna vänta med att flytta tills jag känner att jag har allting under kontroll. Assistans, sysselsättningar och sådant. Jag måste ha något att göra på dagarna, så att jag inte vankar av och ann i lägenheten från morgon till kväll. Det är klart, när jag skaffar en hund så får jag automatiskt mycket att göra, men det kanske inte är jättesmart att skaffa en vovve det första jag gör när jag har flyttat hemifrån. Det bästa är nog att vänta tills man har kommit i ordning med allt och känner sig trygg i sitt nya hem.

På tala om det jag skrev förut, att jag inte vill ha datorn i vardagsrummet om mina assistenter ska titta på TV där. Nu får ni inte tro att jag är för mycket mot tvåsamheten. Tänk om jag skaffar en pojkvän och han vill att vi ska flytta ihop.

"Sorry, men det går inte, för jag behöver tid för mig själv då och då".

Ja, det kanske var en konstig jämförelse. Assistenter är något som jag bara måste ha, men killar kan jag klara mig utan. Ifall jag väljer att flytta ihop med en kille, så gör jag det för att jag älskar honom och helt enkelt vill dela framtiden med honom. Men även om man bor ihop, så kan man behöva lite egen tid ibland, så att man inte tröttnar på varandra. Det är lite det jag menar. Om assistenterna ska hänga mig i röven hela tiden, så blir jag till slut galen. Det räcker att jag måste ha hjälp av dem och släpa med dem var jag än går. Jag behöver inte sitta i samma rum som dem hela dagarna också.

Hur som helst så vill jag gärna kolla på fler lägenheter och bestämma när jag ska flytta.

Självklart ska jag ha en inflyttningsfest. Kanske inte direkt, för det kan vara bra att komma i ordning först. Jag har läst en bok, där huvudpersonen har inflyttningsfest samma dag som hon flyttar in, så det blir helt stressigt med att göra lägenheten lite mindre stökig, innan gästerna kommer. Men det är klart att jag ska ha fest! Jag ska bjuda in lite kompisar och kanske några släktingar. Men det får bli ett senare problem. Först gäller det att hitta rätt lägenhet, fixa allt med assistenter, sysselsättningar och så vidare, skaffa grejer till hemmet och flytta in. Sen kan jag börja tänka på fest och husdjur.

Behärskning

Det där med behärskning är en sjukt svår grej. Särskilt när det kommer till att behärska sin ilska. Det är så lätt att det går ut över helt oskyldiga människor. Man menar inte det, men det händer ändå. Ilskan blir liksom för stor för att få plats inuti en. Visst kan man försöka att inte visa för oskyldiga människor hur arg man är, men det går ofta åt helvete. Raseriet behöver någonstans att ta vägen. Det kan också hända att man redan tidigare har försökt att hålla in med det och under tiden har ilskan växt och blivit så himla stor, att den helt enkelt inte får plats inuti en längre. Ungefär som om man skulle hälla vatten i ett glas. Man häller och häller och till slut är glaset fullt, ändå slutar man inte hälla. Och vad händer då? Vattnet rinner ut. Så kan det vara med ilska också. Man måste ändå släppa ut det förr eller senare. Är det inte bättre att släppa ut lite i taget, än att samla på sig en massa och slutligen få världens utbrott?

När jag är arg brukar jag försöka hitta andra sätt att släppa ut det, än att börja skälla på folk som inte alls har med det att göra. Till exempel lyssna på musik. Jag har vissa låtar, som är speciellt bra att lyssna på när jag är förbannad. Eller så sätter jag mig vid datorn och skriver, lyssnar på en bra bok, pratar med någon som jag känner mig trygg med, eller helt enkelt försöker tänka på något som gör mig på bättre humör. Ibland spelar jag på min keyboard också. Jag har lärt mig att spela refrängen till "Fuck you". Den spelar jag ibland när jag är förbannad. Visserligen kan jag spela den även om jag är på bra humör, bara för att det känns så bra att jag kan den. Det är skönt att låta fingrarna röra sig över tangenterna och höra hur grymt det låter.

Men det är inte alltid jag har möjlighet att göra något av det där, plus att jag gärna vill vara ensam när jag kör mina raseriknep. Eller, okej, ensam med den jag väljer att prata med. Jag menar, det är ju lite svårt att bara gå iväg när jag är borta någonstans. Det är då det är värst. Hemma kan jag bara försvinna in på mitt rum, stänga dörren och inte umgås med en enda jäkla människa. När jag är iväg kan jag inte dra hem, bara för att mitt humör råkar bli lite lågt. Om jag skulle råka bli arg i skolan, kan jag inte direkt skita i lektionen och åka hem. Det funkar liksom inte. Och i skolan kan jag inte heller sätta på musik i mina hörlurar, eller gå in på facebook och tillbringa resten av lektionen åt att chatta med en förstående person. Jag tror med all säkerhet inte att lärarna skulle ha uppskattat det.

Allt för ofta går mitt raseri ut över dem som är närmast mig, vilket för det mesta betyder mina assistenter. Det är inte meningen, men jag kan inte kontrollera det. Det är något som ingen mår bra av, varken jag eller assistenterna. Jag får fruktansvärt dåligt samvete efteråt, ändå har jag inte kraft nog att prata med dem och förklara att det inte är dem jag är arg på. Åh! Det där jävla dåliga samvetet, som gärna talar om för mig hur dålig jag är. Och sen blir jag förbannad på mig själv istället.

Kom på en grej. Det som kan göra det extra svårt för mig att hålla masken kan vara att jag alltid har en eller två assistenter med mig. Jag kan bli så trött på att jämt bli tvungen att ha dem med mig. Vad jag än ska göra, så måste jag alltid ha assistans. Jag försöker köra åt sidan på egen hand, men då följer assistenten efter mig och frågar vart jag ska och vad jag ska göra. Då blir det bara ännu värre. Jag vill bara skrika:

"Men kan du lämna mig i fred i max tjugo sekunder?!"

Det gör jag förstås inte. Däremot kan jag skrika andra saker. Och sen, en stund senare, kommer ångesten och det dåliga samvetet, när jag börjar tänka på hur illa jag kan ha gjort min assistent, hur ledsen hon kanske är nu. Den känslan infinner sig även om min ilska har gått ut över någon annan, men eftersom det för det mesta är mina assistenter som befinner sig närmast mig, är det oftast de som råkar ut för mitt utbrott.

Det är inte fel att bli arg, det vet jag. Ibland är det till och med bra att bli förbannad. Man rensar luften då och det kan i sin tur göra att man är på bättre humör resten av dagen. Fast just det här, att det går lut över någon som är helt oskyldig... Seriöst, det känns verkligen inte bra. Inte efteråt heller. Därför försöker jag att undvika det, men ibland går det bara inte.

Lyckligtvis har jag musiken och skrivandet. Jag kan sätta på mig hörlurarna, drämma igång en arg låt och bara begrava mig i höga röster och hårda ord. Jag kan sätta igång datorn och försvinna in i en annan värld, där ingen annan än jag bestämmer.

Här är några raserilåtar, som jag lyssnar på när jag är på dåligt humör.

"Fuck the pain away" med Peaches. "Fuck you" med Lily Allen. "Scream and shout" med Britney Spears. "Kicking and screaming" med Miley Cyrus. "Jag saknar dig" med AiluCrash.

De låtarna är till stor hjälp för mig när jag är på skithumör.

Jag har tänkt rätt mycket på hur mina assistenter känner det när mitt dåliga humör går ut över dem. De måste tro att det är de som har gjort fel. Det är det inte, för det mesta. Det är mitt ursinne, som bryter fram och gör att jag börjar skälla på dem, trots att de inte har gjort ett skit.

Jag funderar på att skriva ett brev till alla mina assistenter och förklara allt det här. Att det ofta inte är deras fel att jag blir förbannad, men att det går ut över dem i alla fall, vare sig jag vill det eller inte. Det kan gå ut över mina föräldrar också, eller någon kompis. Det beror på vem som är närmast. Jag kan berätta i brevet att jag egentligen tycker om assistenterna, men att jag har en störig förmåga att bli mest förbannad på någon som jag tycker om, eller som jag umgås mycket med. Jag vill att de ska veta att det som gör mig så himla arg är en kombination av flera saker, men att det inte har med dem att göra. Jag kanske har en dålig dag, eller så är jag arg på någon helt annan eller något annat. Eller så är det för att jag är stressad. Jag tål inte stress, det gör mig bara irriterad. Och jag är en person som har ganska lätt för att bli stressad. Det kan räcka med att någon säger:

"Mikaela, nu måste du nog skynda dig lite grand".

Personen som säger det kan låta lugn på rösten, men orden är fan inte lugna, för det enda jag hör är:

"Mikaela, det är jättebråttom. SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA!!!"

Så nog kan man väl fatta att jag blir irriterad av det. Mer eller mindre, beroende på vilket humör jag är på från början, men ändå. Jag kan inte hjälpa det. Den som får ta emot det slutliga utbrottet, som i det här fallet är min assistent, är i princip oskyldig. Jag är åtminstone glad att jag inte slåss, annars kunde jag ha smällt till personen på käften. Det skulle jag aldrig göra, hur förbannad jag än är!

Döv borde inte användas som skällsord

Ordet döv borde inte få användas som skällsord, eller kanske snarare irritationsord. Jag menar, om man blir irriterad för att någon inte svarar på tilltal, då kan man säga: "Alltså, är du döv eller vad är det med dig?"

Jag har själv gjort så flera gånger. Jag minns en gång, när jag var iväg med en gammal assistent och hade sagt samma sak till henne tre gånger, utan att få någon reaktion. Till slut vände jag mig om i rullstolen och sa: "Men är du döv eller?!" Så här i efterhand kan jag tycka att det var fel av mig att säga så. Inte bara för hennes skull. Jag är en person med ett stort hjärta och jag vill verkligen inte såra andra. Jo, visst, det är en anledning till att jag inte tycker att jag borde ha sagt så. Men en annan orsak är att det känns lite hänsynslöst mot dem som faktiskt är döva på riktigt. För dem är det ju något självklart, något man bara är. De kanske också skojar om det ibland, trots att de är det. Vad vet jag? Men ändå...

"Döv" är inget fult ord. Nästan tvärtom, faktiskt. Det är bara det att det känns lite taskigt mot dem som är döva att skoja om det, eller utnyttja ordet på något annat sätt. Ungefär som CP. Det är fult och kränkande att använda CP som skällsord. Ja, det borde nästan vara förbjudet enligt min åsikt.

Kanske är det nya erfarenheter som gör att jag inte tycker att man ska utnyttja ordet "döv" heller. Nu går jag ju på Mogård och umgås med döva hela tiden när jag är där. Jag vet inte hur de ser på saken, men jag skulle nog inte längre kunna fråga en hörande person om den är döv, bara för att den inte hör just då, utan att tänka på dem som är döva på riktigt. Det känns fel. Nästan lite som att anklaga eller reta dem, för att de inte hör. Äh, det där blev kanske lite överdrivet. Det är som sagt nya erfarenheter som gör att jag tycker så nu.

Kanske skriver jag också allt det här, för att uttrycka att jag absolut inte har någonting emot döva människor. Om jag hade haft det, vad fan skulle jag då göra på Mogård? Jag vill bli kompis med deltagarna, oavsett om de hör lite grand eller är helt döva. Det är faktiskt mitt högsta mål på Mogård, att få kompisar. Vem vet? En vacker dag kanske jag går ut med en döv polare och så stöter vi på någon, som inte vet att min vän inte hör någonting, utan börjar snacka en massa. Då är det jag som får hjälpa min vän och antingen förklara för den andra människan att min kompis faktiskt inte hör något alls, eller så får jag försöka tolka och översätta orden till teckenspråk.

En gång när jag gick i fyran, satt jag i skolan och skrev en berättelse på datorn. Två killar från sexan kom in och kollade när jag skrev. Min assistent var inte i rummet just då, så jag blev jättenervös när jag inte hörde vad killarna sa till mig. På den tiden var jag inte bra på att säga ifrån, särskilt inte till folk jag inte kände. Ofta ville jag knappt att dem i min ålder skulle få veta att jag hörde dåligt. De kunde säga att de inte kunde prata tydligt och sen vända sig bort. En av killarna försökte prata med mig, men fick slutligen ett utbrott och sa till sin kompis:

"Men oooh! Hon är helt döv!"

Det hörde jag och självklart blev jag sårad, men jag satt tyst och fortsatte att skriva. Och vet ni vad? På den tiden hörde jag mycket sämre än jag gör nu. Jag hade inget CI-implantat och ingen vanlig hörapparat. Eller, jo, jag hade två hörapparater, fast de ville jag aldrig använda. De hjälpte inte ens speciellt bra och jag kände mig bara konstig och annorlunda när jag hade dem på mig.

Jag har kommit över händelsen i fyran nu, fast jag tror ändå att den har något att göra med att jag inte längre tycker att döv borde användas som skällsord. Det är ett ord som man ska spara tills man behöver det.

Vissa säger att jag är "gravt hörselskadad". Tekniskt sätt så är jag nog just det, men ordvalet stör mig. "GRAVT". Det låter ju som om jag hör så dåligt, så att jag lika gärna kunde ligga i graven. Ja, jag vet att det låter hårt, fast det känns verkligen så. Själv säger jag aldrig att jag är gravt hörselskadad. Jag nöjer mig med att förklara att jag är hörselskadad, eller möjligtvis att jag hör dåligt, och att jag inte kan beskriva på en skala hur mycket jag hör. Så säger jag. Det där med "gravt" känns inte bra. Jag använder bara det ordet när jag absolut måste, eller när jag själv tycker att jag borde. Om jag vill framstå som professionell och mogen, då kanske jag använder det, men inte annars. Förresten kan jag vara mogen även om jag inte snackar med världens vuxnaste och proffsigaste språk, så skit samma. Jag säger det som passar in i min mun, helt enkelt.