Behärskning
Det där med behärskning är en sjukt svår grej. Särskilt när det kommer till att behärska sin ilska. Det är så lätt att det går ut över helt oskyldiga människor. Man menar inte det, men det händer ändå. Ilskan blir liksom för stor för att få plats inuti en. Visst kan man försöka att inte visa för oskyldiga människor hur arg man är, men det går ofta åt helvete. Raseriet behöver någonstans att ta vägen. Det kan också hända att man redan tidigare har försökt att hålla in med det och under tiden har ilskan växt och blivit så himla stor, att den helt enkelt inte får plats inuti en längre. Ungefär som om man skulle hälla vatten i ett glas. Man häller och häller och till slut är glaset fullt, ändå slutar man inte hälla. Och vad händer då? Vattnet rinner ut. Så kan det vara med ilska också. Man måste ändå släppa ut det förr eller senare. Är det inte bättre att släppa ut lite i taget, än att samla på sig en massa och slutligen få världens utbrott?
När jag är arg brukar jag försöka hitta andra sätt att släppa ut det, än att börja skälla på folk som inte alls har med det att göra. Till exempel lyssna på musik. Jag har vissa låtar, som är speciellt bra att lyssna på när jag är förbannad. Eller så sätter jag mig vid datorn och skriver, lyssnar på en bra bok, pratar med någon som jag känner mig trygg med, eller helt enkelt försöker tänka på något som gör mig på bättre humör. Ibland spelar jag på min keyboard också. Jag har lärt mig att spela refrängen till "Fuck you". Den spelar jag ibland när jag är förbannad. Visserligen kan jag spela den även om jag är på bra humör, bara för att det känns så bra att jag kan den. Det är skönt att låta fingrarna röra sig över tangenterna och höra hur grymt det låter.
Men det är inte alltid jag har möjlighet att göra något av det där, plus att jag gärna vill vara ensam när jag kör mina raseriknep. Eller, okej, ensam med den jag väljer att prata med. Jag menar, det är ju lite svårt att bara gå iväg när jag är borta någonstans. Det är då det är värst. Hemma kan jag bara försvinna in på mitt rum, stänga dörren och inte umgås med en enda jäkla människa. När jag är iväg kan jag inte dra hem, bara för att mitt humör råkar bli lite lågt. Om jag skulle råka bli arg i skolan, kan jag inte direkt skita i lektionen och åka hem. Det funkar liksom inte. Och i skolan kan jag inte heller sätta på musik i mina hörlurar, eller gå in på facebook och tillbringa resten av lektionen åt att chatta med en förstående person. Jag tror med all säkerhet inte att lärarna skulle ha uppskattat det.
Allt för ofta går mitt raseri ut över dem som är närmast mig, vilket för det mesta betyder mina assistenter. Det är inte meningen, men jag kan inte kontrollera det. Det är något som ingen mår bra av, varken jag eller assistenterna. Jag får fruktansvärt dåligt samvete efteråt, ändå har jag inte kraft nog att prata med dem och förklara att det inte är dem jag är arg på. Åh! Det där jävla dåliga samvetet, som gärna talar om för mig hur dålig jag är. Och sen blir jag förbannad på mig själv istället.
Kom på en grej. Det som kan göra det extra svårt för mig att hålla masken kan vara att jag alltid har en eller två assistenter med mig. Jag kan bli så trött på att jämt bli tvungen att ha dem med mig. Vad jag än ska göra, så måste jag alltid ha assistans. Jag försöker köra åt sidan på egen hand, men då följer assistenten efter mig och frågar vart jag ska och vad jag ska göra. Då blir det bara ännu värre. Jag vill bara skrika:
"Men kan du lämna mig i fred i max tjugo sekunder?!"
Det gör jag förstås inte. Däremot kan jag skrika andra saker. Och sen, en stund senare, kommer ångesten och det dåliga samvetet, när jag börjar tänka på hur illa jag kan ha gjort min assistent, hur ledsen hon kanske är nu. Den känslan infinner sig även om min ilska har gått ut över någon annan, men eftersom det för det mesta är mina assistenter som befinner sig närmast mig, är det oftast de som råkar ut för mitt utbrott.
Det är inte fel att bli arg, det vet jag. Ibland är det till och med bra att bli förbannad. Man rensar luften då och det kan i sin tur göra att man är på bättre humör resten av dagen. Fast just det här, att det går lut över någon som är helt oskyldig... Seriöst, det känns verkligen inte bra. Inte efteråt heller. Därför försöker jag att undvika det, men ibland går det bara inte.
Lyckligtvis har jag musiken och skrivandet. Jag kan sätta på mig hörlurarna, drämma igång en arg låt och bara begrava mig i höga röster och hårda ord. Jag kan sätta igång datorn och försvinna in i en annan värld, där ingen annan än jag bestämmer.
Här är några raserilåtar, som jag lyssnar på när jag är på dåligt humör.
"Fuck the pain away" med Peaches. "Fuck you" med Lily Allen. "Scream and shout" med Britney Spears. "Kicking and screaming" med Miley Cyrus. "Jag saknar dig" med AiluCrash.
De låtarna är till stor hjälp för mig när jag är på skithumör.
Jag har tänkt rätt mycket på hur mina assistenter känner det när mitt dåliga humör går ut över dem. De måste tro att det är de som har gjort fel. Det är det inte, för det mesta. Det är mitt ursinne, som bryter fram och gör att jag börjar skälla på dem, trots att de inte har gjort ett skit.
Jag funderar på att skriva ett brev till alla mina assistenter och förklara allt det här. Att det ofta inte är deras fel att jag blir förbannad, men att det går ut över dem i alla fall, vare sig jag vill det eller inte. Det kan gå ut över mina föräldrar också, eller någon kompis. Det beror på vem som är närmast. Jag kan berätta i brevet att jag egentligen tycker om assistenterna, men att jag har en störig förmåga att bli mest förbannad på någon som jag tycker om, eller som jag umgås mycket med. Jag vill att de ska veta att det som gör mig så himla arg är en kombination av flera saker, men att det inte har med dem att göra. Jag kanske har en dålig dag, eller så är jag arg på någon helt annan eller något annat. Eller så är det för att jag är stressad. Jag tål inte stress, det gör mig bara irriterad. Och jag är en person som har ganska lätt för att bli stressad. Det kan räcka med att någon säger:
"Mikaela, nu måste du nog skynda dig lite grand".
Personen som säger det kan låta lugn på rösten, men orden är fan inte lugna, för det enda jag hör är:
"Mikaela, det är jättebråttom. SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA, SKYNDA!!!"
Så nog kan man väl fatta att jag blir irriterad av det. Mer eller mindre, beroende på vilket humör jag är på från början, men ändå. Jag kan inte hjälpa det. Den som får ta emot det slutliga utbrottet, som i det här fallet är min assistent, är i princip oskyldig. Jag är åtminstone glad att jag inte slåss, annars kunde jag ha smällt till personen på käften. Det skulle jag aldrig göra, hur förbannad jag än är!