Mitt första jobb

Livet är som en berg och dal bana. Ibland går det upp, ibland ner och ibland bara runt, runt, runt. Ibland kommer möjligheterna som serverade, ibland får man ta tag i dem själv. När man ser något som man tycker om, är det bara att slänga ut en arm och grabba dag i det. Om man bara sitter och väntar, så händer det ingenting.

Jag snackar om mitt nya jobb. Nej, jag skojar inte och ja, jag är 100 procent allvarlig. Jag, Mikaela Nilsson, har fått jobb på funkar.skane.se. Där jag var på anställningsintervju i tisdags. De hade lovat att komma med besked idag och när jag kom hem från badet tillsammans med mina två assistenter, (simmar på habiliteringen i Lund på fredagar), kollade jag min mail och såg att där låg ett mail från Funkaredaktionen. Jag öppnade det med bankande hjärta och vågade inte riktigt hoppas på någonting. Eller, jag hoppades såklart att beskedet var positivt, fast jag kunde inte riktigt tillåta mig själv att tro någonting. Men så var meningen där...

"Vi tycker att du passar in i vår redaktion för funkar.skane.se och vill gärna ha dig med".

Alltså, dröm om den totala glädjen! Jag höll på att börja skrika rakt ut, så glad blev jag. I slutet av mailet hade de skrivit:

"Är du fortfarande intresserad av att vara skribent på funkar.skane.se?"

Vilken fråga! Precis som om man skulle fråga om jag fortfarande vill träffa Gabriel Alvarez. Okej, jag fattar. De måste ju fråga så. Det hade varit synd om de hade anställt mig om jag hade ändrat mig. Men nej, jag har absolut inte ändrat mig. Jag har fått mitt allra första jobb! Hurra!!!

Egentligen är det helt sjukt. Jag har hela tiden trott att det inte skulle bli lätt för mig att hitta något jobb. Ja, faktiskt, jag trodde till och med att det skulle bli svårt. Att jag skulle få besöka arbetsförmedlingen, kolla upp många olika saker och genomlida en massa ångest. Aldrig hade jag kunnat tro att jag skulle hitta jobbet själv, bara genom att se en annons på anslagstavlan på habiliteringen i Malmö. Men så blev det. Ingen arbetsförmedling inblandad, jag tog saken i egna händer. Ibland måste man faktiskt ta för sig själv. Det duger inte att bara sitta och vänta på att bli upptäckt. Ser man ett jobb som man verkligen vill ha, så får man söka det på en gång. Chansen är inte så stor att de kontaktar en och säger:

"Vill du jobba hos oss?"

Okej, det kan kanske hända, men det är en mycket liten chans. De på funkar.skane.se hade säkert inte gjort det, om jag inte hade mailat. Jag är mycket stolt över mig själv!

Jag har till och med redan hittat två kolleger. Två tjejer, som jag är vän med på facebook. Elin, som bodde på samma elevhem som jag och också gick på riksgymnasiet. Hon går där fortfarande, fast jag har ju slutat där. Jag visste inte ens att hon hade sökt jobbet, förrän hon kommenterade min status. Den andra tjejen jobbar där redan. Vi känner varandra inte så bra, men det lär vi göra när vi har jobbat tillsammans ett tag. Man jobbar för det mesta hemifrån, men de har sex redaktionsmöten per år. Min anställning startar den 1 november och jag ska åka till Kristianstad på redaktionsmöte den 2 november. Jag är provanställd i sex månader, sen får vi se hur det blir.

Det här är så stort, att jag knappt kan smälta det. Ett jobb som är gjort för mig! De vet vad de gjorde när de anställde mig. Jag satt där på intervjun och ansträngde mig till det yttersta för att visa mina absolut bästa sidor, så att de skulle förstå att jag var något för det här. Jag lyckades! Nu är jag en av dem anställda!

Jag lade upp en status om det på facebook. Jag har fått 30 gilla och över 20 kommentarer. Helt sjukt! Så mycket uppmärksamhet har jag inte fått sen typ när jag hade gjort min första tatuering. Haha!

Jag ser verkligen fram emot den här hösten. Ny skola, skrivarkurs, jobb, ny tatuering och föreläsning i Stockholm. Och på söndag åker vi på kryssning, jag och min familj. Hela jag är full av aktivitet och förväntan.

1 Sofia:

skriven

Hej Mikaela!

Jag hoppas att det är okej för dig att jag läser din blogg. Säg till annars. Du känner inte mig än vi har bara typ presenterat oss för varann på skolan i Åkarp.
Jag älskar att läsa, både böcker och bloggar. Och så är jag väldigt nyfiken av mig och brukar söka på folks namn på internet och det var så jag hittade dig.
Vad gäller böcker tycker jag mest om att läsa självbiografier, men även romaner om jag hittar rätt bok som fångar mitt intresse direkt.

Ett annat intresse är musik men bara på amatörnivå, jag sjunger typ jämt men bara hemma, men min familj går i alla fall inte runt med öronproppar så det låter nog inte jätte illa haha.

Grattis till jobbet! ville jag egentligen bara säga :)

/Sofia

2 Mikaela:

skriven

Hej Sofia! Självklart att det är okej att du läser min blogg, absolut inga problem. Jag tycker bara att det är kul att så många som möjligt läser min blogg. Åh vad kul, då har vi en del gemensamma intressen! Jag älskar också att läsa. Läser mest ungdomsböcker, men självbiografier brukar också vara spännande, har läst några stycken. Jag har till och med försökt mig på att skriva en egen självbiografi. Musik är också ett av mina största intressen. Vilka dagar är du i skolan i Åkarp? Vi kan ju snacka mer nästa gång vi ses. Alltid kul att träffa nya vänner. Var inte rädd för att teckna taktilt, det gör ingenting om det råkar bli fel och det är nog faktiskt inte så svårt som man tror. Så tveka aldrig att ta mina händer och teckna taktilt till mig, jag kommer inte att äta upp dig om det blir fel haha. Ser fram emot att prata mer med dig i skolan! Mikaela

3 Sofia:

skriven

Hej igen!
Vad bra då vet jag att jag kan fortsätta läsa din blogg. Tycker att du skriver bra och det känns som om det du skriver är äkta och fullt av energi.

Har du någon favoritförfattare?
När jag var yngre tyckte jag mycket om Mats Wahl och Peter Pohl, men nu de senaste typ tio åren (fast jag läser mycket bara i perioder) så har jag fastnat för boken mer än författaren. Den senaste väldigt spännande boken jag sträckläste heter "Istvillingar" blandning mellan deckare och roman tror jag man skulle kunna kalla den.

Vad gäller musik lyssnar jag verkligen på det mesta förutom opera (fast opera blandat med rock/hårdrock är ganska fint) och sen är jag inte jätteförtjust i dansband. Kanske på festival och om jag skulle råka vara berusad haha men annars så nja, inte min grej.

Vad lyssnar du på för musik?

Jag är i skolan i Åkarp på förmiddagar alla dagar utom torsdag är det tänkt. Ibland om jag har energi nog att stanna på eftermiddagarna så gör jag det men jag brukar må bättre om jag inte kör slut på energin helt innan det är eftermiddag så ska föröka hålla mig till planeringen den här terminen :)

Jag ser också fram emot att prata mer i skolan! och jag håller med det är roligt med nya vänner, jag har inte så många vänner utan är mycket av en ensamvarg, trivs med det men ibland saknar jag vänner.

Ha det gott så ses vi i skolan!
/Sofia

4 Mikaela:

skriven

Hej! Tack så jättemycket, vad roligt att du är intresserad av det jag skriver här! Jag harl nog rätt många favoritförfattare, men en av dem är Katarina von Bredow. Hon skriver ungdomsböcker om bland annat kärlek och det är även mycket hon som är inspirationskällan till böckerna jag skriver. Annars gillar jag en författare som heter Jenny Jägerfäld, hon har hittills givit ut tre böcker och alla är bra. Jag lyssnar mest på popp och lite rock, inte hårdrock utan mer popprock eller vad man ska kalla det. Jag älskar en svensk sångare som heter Gabriel Alares, han är min största idol och jag har träffat honom två gånger, det kommer du nog att se om du läser mina tidigare blogginlägg. Jag har faktiskt inte hellerr så där jättemånga vänner just nu, inte sådana som jag träffar i alla fall. Men jag saknar vänner och vill gärna ha fler, både på Mogård och på andra ställen. Vad gäller vänskap så tycker jag att det är viktigt att kunna känna sig bekväm med dem man umgås med. Man måste kunna vara sig själv. Har du facebook? Om det är okej för dig så kan vi bli vänner där och ha lite kontakt även när vi inte ses i skolan. Jag är bortrest nästa vecka, så vi ses först om två veckor. Ha det fint! Mikaela

5 Sofia:

skriven

Hej!

Okej det är inga namn jag känner till någon av dem, men ska googla för jag är så dålig på att minnas namn.

Är det den Gabriel som var med i Idol för några år sedan? Minns inte när men har ett litet minne av någon Gabriel som var med i Idol och tyckte även när jag såg bilden i din blogg att han var lik, men å andra sidan tycker jag mig ofta se ansikten jag känner igen.
Jag håller verkligen med dig om med att kunna känna sig bekväm med sina vänner. Har kämpat med i många år att försöka hålla kvar vänskapen med några av de vännerna som jag gått i högstadiet med och även gymnasiet, för att jag minns hur roligt vi hade när vi var yngre och för att jag tycker det är sorgligt om jag skulle tappa kontakten helt med dem men jag känner mig väldigt olik dem så det är svårt.
Som tur är kan jag ändå vara mig själv med dem men det är mycket olika åsikter och hur tolerant man än är så är det svårt om man tycker olika om precis allt men men...

Tyvärr så har jag inte Facebook, eller någon annan som jag kallar det "nymodighet", är lite anti-internet i allmänhet. Många har tjatat på mig men jag är så himla envis haha. Jag hade Lunarstorm när det fanns och sen försökte jag mig på Facebook vi något tillfälle precis när det blivit poppis men är så himla paranoid vad gäller internet. Men jag har en mailadress, samma som jag skriver in när jag skickar kommentarer i din blogg här men den kanske bara är till för att moderatorerna ska kunna hålla ordning så den kanske inte syns. Men annars kan du få min mailaddress när vi ses i skolan, vill inte så gärna skriva den här så att vem som helst kan se den.

Du får ha så trevligt på din resa så ses vi i skolan när du är tillbaks!
/Sofia

6 Mikaela:

skriven

Hej igenm! Jag försstår precis vad du menarl vad gäller vänner. Det är jättesorgligt om man skulle tappa kontakten med varandra, jag har själv burit på den rädslan många gånger. Och det där med att känna sig mycket olik sina vänner är svårt. Jag är ofta rädd att mina kompisar ska tycka att jag är konstig, knäpp eller inte passa in. Det är lite det som är orsaken till att jag inte träffar dem vänner jag har så ofta. För mig betyder "att kunna vara sig själv" bland annat att inte så ofta behöva vara rädd för vad andra ska tycka om en. Ja, Gabriel var med i IDOL 2013. Han är en fantastisk sångarre och jag har träffat honom två gånger. Han finns på YouTube om du känner dig sugen på att lyssna. Det svenska rockbandet AiluCrash älskar jag också, fast de har lagt ner AiluCrash och startat ett nytt band. Nej, precis, din mailadresss syns inte här. Men vi kan byta mailadresser med varandra sen. Hur gammal är du? Ha det fint så ses vi i skolan när jag kommer hem från min resa! Mikaela

7 Sofia:

skriven

Hej!
Ja precis, att inte vara rädd för att ens vänner ska döma en för (nu tar jag som exempel bara; om man berättar om sin bakgrund, eller någon diagnos man har eller sina åsikter eller ja vad som. Jag föredrar vänner som bemöter mig för hur jag behandlar dem och ifall jag är rolig/trevlig/spännande att prata med eller whatever det nu skulle kunna vara.
Tycker att samhället är helt upp och ner när det gäller så mycket och att människor dömer så lätt.
Själv är jag väldigt känslig som person när det gäller många saker och jag känner mig väldigt annorlunda andra människor. De jag har träffat hittills i alla fall. Men världen är stor, det är min tröst just nu.
Jag är förresten snart 34 år. Ibland känner jag mig som 16-20 år någonting och ibland som ännu mindre men ibland känner jag mig som 70 år ca eller något sånt. Jag vet inte om det finns fler människor som känner så.
Hur gammal är du? (Förlåt för mitt dåliga minne, tror jag läst det här i bloggen men känner mig lite senil emellanåt.)

Jag ska förresten kolla in Gabriel på Youtube för att se om jag minns honom bättre när jag hör rösten.
Namnet AiluCrash känner jag igen men vet faktiskt inte varifrån.

Vi ses, Ha det gott!
/Sofia

8 Mikaela :

skriven

Jag hålller helt med dig, man måste kunna känna sig trygg med sina vänner. Samtidigt ska man kunna känna att man passar ihop med dem, även om man har olika bakgrunder eller funktionshindehr. Ja, samhället är stenhårt och folk dömmer alldeles för fort ibland. Jag tänkte mycket på det när vi läste om identitet på gymnasiet och läraren ifrågasatte precis allt jag sa och ville att jag skulle göra en "samhällstrappa" och plassera den jag trodde hade störst värde högst upp och så vidare. Jag kände mig inte alls bekväm med det och satt hela tiden och tänkte typ: "Snart kommer hon att säga att jag ska plassera dövblinda längst ner som sämst i samhället, men det tänker jag inte göra". Och sen ville hon veta hur jag gör när jag dömmer andra människor, men då sa jag bara: "Jag tar folk som de är, jag skiter i hur de ser ut". Snacka om hur lättad jag var när den delen i samhällskunnskapen äntligen var över. Samhället är så orättvist, tycker jag! Särskilt mot oss dövblinda eller rullstolsburna eller liknande. Jag är 20 år. Ibland känner jag mig faktiskt också yngre, kan knappt fatta att jag fyller 21 nästa år. Om du har sett den svenska filmen "Jag saknar dig" så är det nog därifrån du har hört talas om AiluCrash. Ha det så bra! Mikaela

9 Sofia:

skriven

Ja absolut det är ju det bästa, att personkemin stämmer på något sätt, då flyter nog det mesta på ganska bra.

Förstår hur du tänker där tror jag, angående "samhällstrappan", om alla människor fortsätter sätta folk i någon sån slags mall så förändras ju inget. Liksom varför lägga fokus på hur det ÄR, och inte på hur man istället skulle VILJA att samhället ser ut.
På tal om lärare så själv minns jag min psykologi och filosofilärare från gymnasiet och ryser. Hon var absolut helt ointresserad av våra tankar utan ville bara mala på i helt monoton röst om allt som ingick i de ämnenas läroplan. Tur att hon inte dödade mitt intresse för psykologi för all framtid haha.

Ja, den filmen har jag sett. Den om tvillingsystrarna väl, där den ena blev påkörd av en bil och dog? Jag har den filmen men det var längesen jag såg den så minns inte den helt tydligt.

Vi ses, ha det bra!
/Sofia

Kommentera här: