Min favoritförfattare och inspirationskälla

Katarina von Bredow, en svensk författare, har varit min idol så länge jag kan minnas. Ända sen jag läste "Hur kär får man bli", har jag beundrat henne djupt.

Jag minns att jag var 12 år och hade precis slutat femman. Efter skolavslutningen åkte jag med mina föräldrar till stan. Jag köpte "Hur kär får man bli" på ljudbok. Alltså, ingen talbok som jag laddar ner från MTM och lyssnar på i min spelare, utan en CD-bok med en skådis som inläsare.

Från och med den dagen lyssnade jag på den boken, och från och med den dagen har Katarina von Bredow varit min stora favoritförfattare. Hon skriver om kärlek som ingen annan och är helt jävla asgrym på att uttrycka blickar, känslor, karaktärer och drama. Hon är otrolig!

Jag kan utan tvekan rekommendera alla att läsa hennes böcker! Idag, faktiskt alldeles nyss, läste jag ut "Släppa taget", som är en av hennes senaste. Det finns en fristående fortsättning också, "Tappa greppet". Den ska jag börja läsa redan ikväll. Jag måste bara. Allting är så verkligt i hennes romaner. Det är sådant som mycket väl skulle kunna hända på riktigt, eller kanske till och med har hänt.

Så är det i mina böcker också. Det är saker som kan inträffa i verkligheten. Någonstans i världen kanske det sitter någon och längtar intensivt efter sin systers pojkvän. Samtidigt blir någon mobbad och trakasserad för sin dövhet. Ja, sådana saker.

Kort presentation om boken "Släppa taget".

Stella och Elsa är enäggstvillingar. De är lika på utsidan, men mer olika på insidan. Stella är utåtriktad, social och går lätt framåt, medan Elsa är mer försiktig och tillbakadragen. Man får följa hennes hemliga förälskelse i Elliot.

Det är något med Katarinas böcker som gör att man inte kan sluta läsa. Jag började på "Släppa taget" i lördags och nu har jag alltså redan läst ut den. Okej, inte direkt något världsrekord i läsning, men det var omöjligt att sluta. Redan från första sidan fångades jag av ungdomarnas värld, alla fantastiska beskrivningar och det lättbegripliga och äkta språket, som gör att man kan hänga med utan problem.

Katarina är min inspirationskälla. Hon inspirerar mig i mitt eget skrivande. Jag menar inte att jag härmar henne, för jag har ju min egen stil när jag skriver, men jag kan hämta inspiration från hennes böcker. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli en lika bra författare som hon. Det kan bli tufft. Hennes romaner är så perfekta, liksom!

Ja, som sagt så är jag ett stort fan av henne. Jag har sällan blivit så imponerad av någon annan författare som av henne. Visst har det hänt att jag har tyckt om en annan författare, men Katarinas böcker går rakt in i mitt hjärta.

Hennes första bok heter "Syskonkärlek" och kom ut år 1991. Första gången jag hörde den titeln, förstod jag inte att det helt enkelt handlade om två syskon som blev kära i varandra. Jag menar, de flesta syskon tycker ju om varandra, men inte på samma sätt som Ludvig och Amanda. Så är det med i stort sätt alla hennes boktitlar. De avslöjar ingenting om innehållet. Man får läsa ett tag, innan man förstår varför boken heter som den gör.

Det är ytterligare en grej som vi har gemensam, hon och jag. Jag brukar också försöka döpa mina böcker till något, som inte avslöjar vad de handlar om. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att döpa en bok till "Ellinors förbjudna kärlek". Då fattar man ju vad det handlar om, redan innan man slår upp första sidan. Okej, man vet inte vad som är förbjudet, men det blir klart att det handlar om Ellinor och hennes kärlek. Någon gång har jag skrivit på facebook och bett om tips på boktitel. Jag har kortfattat berättat vad den ska handla om, eftersom jag trott att det ska göra det lättare, men förslagen jag har fått har varit på tok för avslöjande. Jag vill att titeln ska vara lite mystisk, något som väcker intresse och får läsaren att undra vad det handlar om. Om man inte gillar kärlekshistorier, kan man lägga ifrån sig boken då det visar sig att den handlar om kärlek, men om ämnet står med i titeln och man är en sådan som inte gillar kärleksberättelser, slår man inte ens upp första sidan. Fattar ni hur jag menar?

Här är några andra favoriter av Katarina von Bredow.

"Knappt lovlig". "Hur kär får man bli". "Som jag vill vara" och "Flyga högt".

Alltså, jag menar inte att någon är dålig eller så, men jag älskar alla hennes böcker och det här är mina favoriter. Och så "Släppa taget" då.

Ni som inte har läst Katarinas böcker, vad väntar ni på? Gå ner till biblioteket och låna en bok. Eller, som jag gör, ladda ner någon talbok från MTM. Sätt eller lägg er sedan bekvämt, öppna boken och börja läsa! Jag lovar att ni kommer att bli grymt imponerade!

Leva och fungera

I onsdags var jag ute på ett spännande äventyr. Jag, två assistenter och några övriga Smil-medlemmar åkte buss till Göteborg. Smil är mitt assistansbolag. Vi medlemmar skulle gå på en mässa, som heter "Leva och fungera".

Allihop möttes vid bussen tidigt på morgonen. Jag hade vaknat med ett ryck. Inte för att jag hade glömt vad jag skulle göra, utan för att jag inte visste om jag hade laddat min spelare under natten. Det vore katastrof om batteriet tog slut mitt under den långa bussresan. Ingen musik eller talbok att lyssna på. Som tur var kom jag fram till att jag hade lagt den på laddning kvällen innan.

Ibland känner jag mig lite osocial i vissa sammanhang, till exempel på en buss. Speciellt när alla andra och umgås och pratar, och jag sitter bara med mina hörlurar på. Fast vad ska jag göra? På en buss är det nästan omöjligt för mig att höra. Jag hade nog inte kunnat höra nu heller, om inte en av mina assistenter hade tecknat till mig. Fast då var hon tvungen att stå framför min rullstol och där hade hon ju inget säkerhetsbälte, så det var lite farligt med tanke på att den där stora bussen gungade så mycket.

I alla fall. Vi klev på bussen och fick fika. Kaffe, te, frallor och kanelbullar. Egentligen var det meningen att vi skulle åka en bit och sen stanna och fika, fast det skulle ta så lång tid att lasta av och på alla rullstolar, så vi fika direkt. Vi körde en frågesport också, för att ha något att göra. Lagen bestod av användarna och våra assistenter. Jag och mina två assistenter var alltså ett lag. Naturligtvis skulle man ha ett lagnamn och jag är kass på sådant, men jag kom till slut på att vi skulle heta "Mikaelas Angels".

Jag kommer alltid på så fåniga namn annars. De kan låta coola i mitt huvud, men när jag hör mig själv säga dem högt ångrar jag mig alltid. Inte den här gången, förstås. Till och med på Furuboda, när vi skulle komma på något bandnamn teg jag, trots att jag faktiskt hade två förslag. Det ena var från min bok, fast det sa jag aldrig. Jag borde bli bättre på sådant. Ofta får laget värsta töntnamnet enligt mig, men eftersom jag inte har kommit med något förslag så har jag ingen rätt att klaga. Varför är jag bra på att komma på idéer när det gäller andra saker, men aldrig när det handlar om lag eller band?

Hur som helst så vann inte "Mikaelas Angels" frågesporten, fast det hade jag inte heller väntat mig. Det är väldigt, alltså, VÄLDIGT sällan jag vinner sådana tävlingar. Tur att jag inte är en lika dålig förlorare nu som när jag var liten. Sen sjöng vi lite, alla i bussen.

Väl framme i Göteborg gick vi direkt till mässan och fixade biljetter. Sen drog jag och mina två "angels" och käkade lunch. Vi hamnade på en kockskola, där eleverna lagade maten. När jag skulle beställa blev jag lite nervös, för jag var rädd att servitören inte skulle förstå min skånska. Det gjorde han, tack och lov. Jag brukar försöka prata tydligare och mindre bred skånska när jag ska snacka med någon som inte är härifrån. Inte för att jag pratar bred dialekt annars heller. Jag brukar aldrig använda ord som bara finns i skånskan. Trots det får jag ibland höra från bland annat stockholmare:

"Jag förstår inte vad du säger, för du pratar skånska".

Ett vanligt missförstånd i Stockholm är att de tror att jag har beställt en juice, när jag i själva verket har beställt en ljus öl. Som tur är så brukar det inte vara några problem att ändra. Det är bara att säga att man har fått fel. Och alla kan ju höra fel.

När jag och mina assistenter hade njutit av maten, gick vi tillbaka till mässan. Nej, förresten. Först gick vi till en mataffär och handlade fika att ha på bussen under hemfärden. Efter det drog vi till mässan.

"Leva och fungera" är en mässa som har massor av hjälpmedel samt olika assistansbolag. Tydligen ska där finnas föreläsningar också, fast det hoppade jag över. Jag gillar egentligen inte att lyssna på föreläsningar, då jag har svårt att höra. Vi gick runt och tittade på hjälpmedel istället. Vi såg en lista på allt som fanns, men det var så jävla mycket, så vi tänkte att det var bättre att kolla på egen hand.

Gissa vad jag såg. En hund, såklart. Där var en tjej med en servicehund, en stor svart vovve. Det var så kul att se på när hunden lade kopplet i sin mattes hand, för att visa att han ville gå ut. Han lade sig på golvet och när matten frågade om han hade somnat, satte han sig upp, som för att säga:

"Nej då, jag är vaken".

Jag fick information om servicehundar. Tjejen sa att det är jättebra med en dvärgpudel, som jag funderar på att skaffa. De är så lättlärda och duktiga. Hon sa att stora hundar har mer energi och måste springa omkring och hoppa, men små hundar är lugnare. Där fick jag bekräftat att det är bra med en liten hund.

Sen fick jag se en sorts cykel. Man spänner fast fötterna och sen hjälper maskinen till att röra på benen. Jag fick prova och det var faktiskt skönt. Mina ben är ju alltid stilla, men nu fick jag möjligheten att röra på dem. Det fanns ett styre, så man kunde göra samma sak med armarna. Alltså, man kom ingenstans. Det var inte som att cykla på riktigt, utan man satt kvar på sin plats. Det var häftigt, tyckte jag. Det skulle vara bra för mig att ha i min nya lägenhet. Fast jag vet inte hur mycket en sådan kostar och om det skulle finnas möjlighet för mig att ha en sådan. Jag lär ju knappast få plats med den inne i lägenheten. Kanske kan jag ha den i förrådet och ta ut den när jag ska använda den. Hur kul är det att sitta i förrådet? Jag kan visserligen lyssna på musik i mina hörlurar, men ändå.

Jag hittade även en annan häftig grej, nämligen en fönsteröppnare. Jag har ju en dörröppnare. Det är en liten fjärkontroll, som jag använder när jag ska öppna ytterdörren till huset. Jag visste inte ens att det fanns fönsteröppnare. Mina föräldrar säger ofta att jag skulle behöva en sådan, eftersom jag alltid ropar på dem och ber dem att öppna fönstret i mitt rum. Särskilt på natten. Mitt svar har blivit:

"Men, vaddå fönsteröppnare? En sådan finns inte i verkligheten. Ska vi skapa den själva eller?"

Jo, det finns! Nu vet jag att det finns.

Jag var sjukt trött när vi satt på bussen tillbaka till Skåne. Det hade varit en intensiv, men bra dag. Jag är glad att jag följde med på det här äventyret.

 

Piano

På mitt rum har jag en keyboard, som jag spelar på ibland. Jag är inte säker, men jag tror att jag fyllde 13 år när jag fick den. Eller, 12 kanske. Äh, jag vet inte. I alla fall så stod den på mitt rum ett bra tag, fram tills jag fick en ny byrå. Då var jag tvungen att ställa ut min keyboard i förrådet, eftersom den inte fick plats här inne. Jag spelade nästan aldrig på den längre, så det gjorde inte så mycket. Den stod i vårt förråd i flera år. Efter ett tag fick jag för mig att jag ville börja spela igen, så då tog jag in den. Nu står den vid mitt sminkskåp, intill dörren. Någon bättre plats har jag inte just nu, men i lägenheten ska jag ha den i vardagsrummet. Visst, jag kommer nog att ha plats i det stora sovrummet också, fast jag vill ha den i vardagsrummet. Tänk så skönt, att inte behöva gå in i sovrummet så fort jag vill spela. Det kommer nog att bli mycket mysigare att kunna sitta i vardagsrummet och klinka på alla de där svarta och vita tangenterna.

När jag var liten gick jag på pianolektioner. Jag gick till en pianolärare när jag bodde i Bara. Då var jag kanske 5 eller 6 år. Jag vill gärna tillägga att jag inte hade blivit hörselskadad då. Sen gick jag till en pianolärare i Staffanstorp när jag var 12-13 år. Nu är jag min egen pianolärare. Jag spelar bara när jag själv känner för det och bestämmer vilka låtar jag vill lära mig. Det jobbiga är att min hörsel ställer till det. Jag tror att jag spelar rätt, fast jag inte gör det. Ibland hör jag att det blir fel och ibland inte.

Jag minns så tydligt i vintras, då jag fick för mig att jag hade lärt mig "Nu tändas tusen juleljus" på piano. Jag kände mig så duktig och stolt över att ha lärt mig den själv. Det var min mamma som upplyste mig om att jag tryckte på fel tangenter. Sen dess har jag aldrig försökt spela den sången igen.

Det brukar vara så, att jag hör den rätta melodin i huvudet och tror att det låter bra, men så gör det inte det.

Ibland blir jag så himla frustrerad över att jag tydligen inte spelar lika bra som när jag var liten. När jag märker att det blir fel, försöker jag hitta rätt tangenter, men ibland känns det som om det låter lika illa var jag än plasserar fingrarna. Det kan sluta med att jag i ren besvikelse tänker:

"Fan, jag kan ingenting!!"

Eller så väljer jag en annan låt, som jag vet att jag kan. Kanske "Fuck you" med Lily Allen. Den är bra att klinka på när jag känner mig frustrerad eller arg. Faktum är att jag faktiskt var arg första gången jag spelade den. Jag hade inte ens försökt köra den innan och jag minns inte vad som hade hänt, men jag kokade av ilska och dunkade fingrarna mot tangenterna, och vilken melodi kom fram om inte "Fuck you". Vilket sammanträffande!

Jag vet att det är fel av mig att säga att jag inte kan någonting, men jag har så himla höga krav på mig själv. Jag vill kunna en massa saker och det räcker inte med det jag faktiskt kan.

Jag brukar aldrig öva melodi till mina egna låtar på keyboarden. Det är ingen idé, jag orkar knappt ens försöka. Däremot har jag faktiskt hittat på en kort melodi själv. Det är ett soundtrack till ett kapitel från en av mina böcker. Jag spelar det inte så jätteofta nu för tiden, men det känns häftigt att det faktiskt är jag som har hittat på det. Just nu spelar jag mest låtar från filmen "Prinsessan och tiggarflickan". De kan jag i alla fall ordentligt, hoppas jag.

Det är så synd att min hörsel skulle bli så pass dålig, att jag ibland knappt hör vad jag spelar. Men man kan ju spela bara för att det är kul och det gör jag. Egentligen är det roligare att sjunga, fast kul att kunna piano. Det är roligare att göra det om man kan det.