Leva och fungera
I onsdags var jag ute på ett spännande äventyr. Jag, två assistenter och några övriga Smil-medlemmar åkte buss till Göteborg. Smil är mitt assistansbolag. Vi medlemmar skulle gå på en mässa, som heter "Leva och fungera".
Allihop möttes vid bussen tidigt på morgonen. Jag hade vaknat med ett ryck. Inte för att jag hade glömt vad jag skulle göra, utan för att jag inte visste om jag hade laddat min spelare under natten. Det vore katastrof om batteriet tog slut mitt under den långa bussresan. Ingen musik eller talbok att lyssna på. Som tur var kom jag fram till att jag hade lagt den på laddning kvällen innan.
Ibland känner jag mig lite osocial i vissa sammanhang, till exempel på en buss. Speciellt när alla andra och umgås och pratar, och jag sitter bara med mina hörlurar på. Fast vad ska jag göra? På en buss är det nästan omöjligt för mig att höra. Jag hade nog inte kunnat höra nu heller, om inte en av mina assistenter hade tecknat till mig. Fast då var hon tvungen att stå framför min rullstol och där hade hon ju inget säkerhetsbälte, så det var lite farligt med tanke på att den där stora bussen gungade så mycket.
I alla fall. Vi klev på bussen och fick fika. Kaffe, te, frallor och kanelbullar. Egentligen var det meningen att vi skulle åka en bit och sen stanna och fika, fast det skulle ta så lång tid att lasta av och på alla rullstolar, så vi fika direkt. Vi körde en frågesport också, för att ha något att göra. Lagen bestod av användarna och våra assistenter. Jag och mina två assistenter var alltså ett lag. Naturligtvis skulle man ha ett lagnamn och jag är kass på sådant, men jag kom till slut på att vi skulle heta "Mikaelas Angels".
Jag kommer alltid på så fåniga namn annars. De kan låta coola i mitt huvud, men när jag hör mig själv säga dem högt ångrar jag mig alltid. Inte den här gången, förstås. Till och med på Furuboda, när vi skulle komma på något bandnamn teg jag, trots att jag faktiskt hade två förslag. Det ena var från min bok, fast det sa jag aldrig. Jag borde bli bättre på sådant. Ofta får laget värsta töntnamnet enligt mig, men eftersom jag inte har kommit med något förslag så har jag ingen rätt att klaga. Varför är jag bra på att komma på idéer när det gäller andra saker, men aldrig när det handlar om lag eller band?
Hur som helst så vann inte "Mikaelas Angels" frågesporten, fast det hade jag inte heller väntat mig. Det är väldigt, alltså, VÄLDIGT sällan jag vinner sådana tävlingar. Tur att jag inte är en lika dålig förlorare nu som när jag var liten. Sen sjöng vi lite, alla i bussen.
Väl framme i Göteborg gick vi direkt till mässan och fixade biljetter. Sen drog jag och mina två "angels" och käkade lunch. Vi hamnade på en kockskola, där eleverna lagade maten. När jag skulle beställa blev jag lite nervös, för jag var rädd att servitören inte skulle förstå min skånska. Det gjorde han, tack och lov. Jag brukar försöka prata tydligare och mindre bred skånska när jag ska snacka med någon som inte är härifrån. Inte för att jag pratar bred dialekt annars heller. Jag brukar aldrig använda ord som bara finns i skånskan. Trots det får jag ibland höra från bland annat stockholmare:
"Jag förstår inte vad du säger, för du pratar skånska".
Ett vanligt missförstånd i Stockholm är att de tror att jag har beställt en juice, när jag i själva verket har beställt en ljus öl. Som tur är så brukar det inte vara några problem att ändra. Det är bara att säga att man har fått fel. Och alla kan ju höra fel.
När jag och mina assistenter hade njutit av maten, gick vi tillbaka till mässan. Nej, förresten. Först gick vi till en mataffär och handlade fika att ha på bussen under hemfärden. Efter det drog vi till mässan.
"Leva och fungera" är en mässa som har massor av hjälpmedel samt olika assistansbolag. Tydligen ska där finnas föreläsningar också, fast det hoppade jag över. Jag gillar egentligen inte att lyssna på föreläsningar, då jag har svårt att höra. Vi gick runt och tittade på hjälpmedel istället. Vi såg en lista på allt som fanns, men det var så jävla mycket, så vi tänkte att det var bättre att kolla på egen hand.
Gissa vad jag såg. En hund, såklart. Där var en tjej med en servicehund, en stor svart vovve. Det var så kul att se på när hunden lade kopplet i sin mattes hand, för att visa att han ville gå ut. Han lade sig på golvet och när matten frågade om han hade somnat, satte han sig upp, som för att säga:
"Nej då, jag är vaken".
Jag fick information om servicehundar. Tjejen sa att det är jättebra med en dvärgpudel, som jag funderar på att skaffa. De är så lättlärda och duktiga. Hon sa att stora hundar har mer energi och måste springa omkring och hoppa, men små hundar är lugnare. Där fick jag bekräftat att det är bra med en liten hund.
Sen fick jag se en sorts cykel. Man spänner fast fötterna och sen hjälper maskinen till att röra på benen. Jag fick prova och det var faktiskt skönt. Mina ben är ju alltid stilla, men nu fick jag möjligheten att röra på dem. Det fanns ett styre, så man kunde göra samma sak med armarna. Alltså, man kom ingenstans. Det var inte som att cykla på riktigt, utan man satt kvar på sin plats. Det var häftigt, tyckte jag. Det skulle vara bra för mig att ha i min nya lägenhet. Fast jag vet inte hur mycket en sådan kostar och om det skulle finnas möjlighet för mig att ha en sådan. Jag lär ju knappast få plats med den inne i lägenheten. Kanske kan jag ha den i förrådet och ta ut den när jag ska använda den. Hur kul är det att sitta i förrådet? Jag kan visserligen lyssna på musik i mina hörlurar, men ändå.
Jag hittade även en annan häftig grej, nämligen en fönsteröppnare. Jag har ju en dörröppnare. Det är en liten fjärkontroll, som jag använder när jag ska öppna ytterdörren till huset. Jag visste inte ens att det fanns fönsteröppnare. Mina föräldrar säger ofta att jag skulle behöva en sådan, eftersom jag alltid ropar på dem och ber dem att öppna fönstret i mitt rum. Särskilt på natten. Mitt svar har blivit:
"Men, vaddå fönsteröppnare? En sådan finns inte i verkligheten. Ska vi skapa den själva eller?"
Jo, det finns! Nu vet jag att det finns.
Jag var sjukt trött när vi satt på bussen tillbaka till Skåne. Det hade varit en intensiv, men bra dag. Jag är glad att jag följde med på det här äventyret.
