Piano

På mitt rum har jag en keyboard, som jag spelar på ibland. Jag är inte säker, men jag tror att jag fyllde 13 år när jag fick den. Eller, 12 kanske. Äh, jag vet inte. I alla fall så stod den på mitt rum ett bra tag, fram tills jag fick en ny byrå. Då var jag tvungen att ställa ut min keyboard i förrådet, eftersom den inte fick plats här inne. Jag spelade nästan aldrig på den längre, så det gjorde inte så mycket. Den stod i vårt förråd i flera år. Efter ett tag fick jag för mig att jag ville börja spela igen, så då tog jag in den. Nu står den vid mitt sminkskåp, intill dörren. Någon bättre plats har jag inte just nu, men i lägenheten ska jag ha den i vardagsrummet. Visst, jag kommer nog att ha plats i det stora sovrummet också, fast jag vill ha den i vardagsrummet. Tänk så skönt, att inte behöva gå in i sovrummet så fort jag vill spela. Det kommer nog att bli mycket mysigare att kunna sitta i vardagsrummet och klinka på alla de där svarta och vita tangenterna.

När jag var liten gick jag på pianolektioner. Jag gick till en pianolärare när jag bodde i Bara. Då var jag kanske 5 eller 6 år. Jag vill gärna tillägga att jag inte hade blivit hörselskadad då. Sen gick jag till en pianolärare i Staffanstorp när jag var 12-13 år. Nu är jag min egen pianolärare. Jag spelar bara när jag själv känner för det och bestämmer vilka låtar jag vill lära mig. Det jobbiga är att min hörsel ställer till det. Jag tror att jag spelar rätt, fast jag inte gör det. Ibland hör jag att det blir fel och ibland inte.

Jag minns så tydligt i vintras, då jag fick för mig att jag hade lärt mig "Nu tändas tusen juleljus" på piano. Jag kände mig så duktig och stolt över att ha lärt mig den själv. Det var min mamma som upplyste mig om att jag tryckte på fel tangenter. Sen dess har jag aldrig försökt spela den sången igen.

Det brukar vara så, att jag hör den rätta melodin i huvudet och tror att det låter bra, men så gör det inte det.

Ibland blir jag så himla frustrerad över att jag tydligen inte spelar lika bra som när jag var liten. När jag märker att det blir fel, försöker jag hitta rätt tangenter, men ibland känns det som om det låter lika illa var jag än plasserar fingrarna. Det kan sluta med att jag i ren besvikelse tänker:

"Fan, jag kan ingenting!!"

Eller så väljer jag en annan låt, som jag vet att jag kan. Kanske "Fuck you" med Lily Allen. Den är bra att klinka på när jag känner mig frustrerad eller arg. Faktum är att jag faktiskt var arg första gången jag spelade den. Jag hade inte ens försökt köra den innan och jag minns inte vad som hade hänt, men jag kokade av ilska och dunkade fingrarna mot tangenterna, och vilken melodi kom fram om inte "Fuck you". Vilket sammanträffande!

Jag vet att det är fel av mig att säga att jag inte kan någonting, men jag har så himla höga krav på mig själv. Jag vill kunna en massa saker och det räcker inte med det jag faktiskt kan.

Jag brukar aldrig öva melodi till mina egna låtar på keyboarden. Det är ingen idé, jag orkar knappt ens försöka. Däremot har jag faktiskt hittat på en kort melodi själv. Det är ett soundtrack till ett kapitel från en av mina böcker. Jag spelar det inte så jätteofta nu för tiden, men det känns häftigt att det faktiskt är jag som har hittat på det. Just nu spelar jag mest låtar från filmen "Prinsessan och tiggarflickan". De kan jag i alla fall ordentligt, hoppas jag.

Det är så synd att min hörsel skulle bli så pass dålig, att jag ibland knappt hör vad jag spelar. Men man kan ju spela bara för att det är kul och det gör jag. Egentligen är det roligare att sjunga, fast kul att kunna piano. Det är roligare att göra det om man kan det.

 

Kommentera här: