En bok som alla borde läsa

Nu vill jag tipsa alla om en fruktansvärt bra och lärorik bok, som jag läste ut innan helgen. Det är Therese Lindgrens bok "Ibland mår jag inte så bra". Den handlar om henne själv och hur hon upplever sin psykiska ohälsa. Hon har varit sjukskriven, inte en utan två gånger, på grund av kraftiga panikattacker, svår ångest och djup depression. Hon berättar rakt och ärligt om det hon varit med om. Boken ger läsaren en tydlig uppfattning om psykisk ohälsa. Therese berättar om hur det är för henne, men hon ger också läsaren tips och råd. De tips riktar sig både till den som mår dåligt själv och till den som har en vän eller familjemedlem som mår dåligt. Hon förklarar skillnaden mellan två sorters ångest. Ringlig ångest, alltså ångesten som man känner inför en arbetsintervju, inför en redovisning i skolan, ett möte eller inför en flygtur. Eller så kan det vara oro och ångest när man vet att man har gjort eller sagt något som man inte borde. Ringlig ångest finns det oftast en förklaring till, en eller flera. Och så finns det "oringlig ångest" och det är det som Therese lider av. Där kan man tänka sig ångest inför en flygresa eller något annat, fast hela tiden, dygnet runt i flera veckor, månader eller till och med ett helt år. Ångesten kan även utlösas helt utan någon som helst anledning. Det behöver inte ha hänt något, den kommer ändå.

Det fick mig att förstå att man inte kan säga "riktig" ångest, för båda sorterna är riktiga. Det är bara skillnad om någon har panikångest varje dag, utan att veta varför, medan någon annan har ångest inför ett stort prov i skolan. För den ångesten kan gå över när provet väl är slutfört, medan den dagliga panikångesten bara fortsätter.

Det fanns mycket i den boken, som fick mig att känna igen mig och tänka till. Jag har upplevt mycket av det som Therese har varit med om, men kanske inte på samma sätt. Jag har också haft panikattacker, fast inte så starka som hon. Jag har inte trott att jag är akutsjuk och döende när jag har fått panikattacker. Men att inte alltid kunna gå ut på restaurang utan att få ångest, det känner jag igen.

Boken handlar också lite om hennes uppväxt, hur hennes liv såg ut innan hon började må dåligt.

Det är underbar roman och Therese skriver rakt ut ur hjärtat, känns det som. För den sista meningen i boken är: "Var rädd om dig". Så skriver nog även Mia Törnblom och hon skriver också rakt ut ur hjärtat.

Therese Lindgren och Mia Törnblom är två kvinnor som jag verkligen beundrar. De har båda mått dåligt, ändå är de så starka idag. Båda två har haft svag självkänsla, men tränat upp det. Det betyder inte att Therese alltid mår bra idag. Hon säger själv att hon ännu inte är helt fri från ångest, panikattacker och dålig självkänsla. Däremot så har hon lärt sig att hantera det. Och det är otroligt positivt.

Jag kan verkligen se upp till henne. Inte bara för att hon har lärt sig att hantera ångest, utan också för att hon vågar berätta om det. Hon beskriver i detalj hur hennes allra första panikattack kändes. Själv vet jag inte ens om jag skulle våga skriva om min ångest på facebook. Eller, jag kan skriva att jag har ångest, och då skriver jag oftast bara ordet "Ångest" och lägger till en sådan där "Känner sig ledsen" eller "orolig". Men att bara helt öppet och i detalj berätta hur det känns. Det vet jag inte om jag skulle förmå mig att göra. Kanske någon gång i framtiden, men inte just nu.

Nu för tiden undviker jag oftast att skriva statusuppdateringar på facebook om att jag mår dåligt, av rädsla för att mina vänner ska tycka att jag är för negativ. Någon enstaka gång kan jag kanske göra det.

Jag menar självklart inte att Therese Lindgren är negativ, bara för att hon skriver sådant, tvärtom. Hon är otroligt stark och modig. Jag beundrar henne, som sagt! Det är bra att våga prata och skriva om det. Att lida i tysthet leder nästan alltid till ännu sämre mående.

Efter att ha läst "Ibland mår jag inte så bra" fick jag inspiration. Tänk om jag också skulle skriva en bok om mitt dåliga mående och hur det påverkar mig. En självbiografi, liksom. Den kanske inte bara måste handla om hur jag mår, utan också vad jag har varit med om. Jag har ju redan försökt mig på att skriva en självbiografi, som jag gett upp med. När folk frågar varför jag gav upp, så brukar jag svara att den handlade så mycket om saker som hände när jag var liten, saker som jag helst inte vill tänka på, för dessa minnen gör mig ledsen, arg och ger mig ångest. Men det handlar nog också om att jag faktiskt har problem att minnas vissa saker i detalj. Det funkar ju inte att bara skriva:

"Jag låg på sjukhus och det var jobbigt. Jag ville åka hem".

Jag måste ju berätta lite mer om vad som hände på sjukhuset också, men det kanske jag inte kommer ihåg, för jag var så liten då.

Jag har tänkt att jag kanske ska göra ett nytt försök med självbiografin, fast börja lite längre fram i mitt liv. Jag behöver inte börja från när jag gick på dagis, utan jag kan låta läsarna få följa mig när jag var lite äldre. Då låg jag visserligen också en del på sjukhus, men det var också någon gång i tonåren som jag började må psykiskt dåligt. Jag sökte bekräftelse och var inte nöjd med mig själv.

Sen har jag inte velat skriva om när jag var kär och ihop, för jag vill inte att alla ska fatta vilken kille det handlar om. Nu slår det mig att jag faktiskt kan döpa om killen i fråga, fast ge honom ett annat namn. Det är jättevanligt att författare gör så när de skriver självbiografier.

Jag blir i alla fall mer sugen på att skriva om sådant som hände när jag var typ i tonåren, än att behöva dras tillbaka till händelser som inträffade när jag var ett litet barn. Det är som att behöva leta upp en massa nycklar till dörrar, som jag vill ha låsta. Dörrar in till spökhuset. Visst, det var en del spökhus när jag var tonåring också, men jag behöver ju inte ta med allt i boken.

Äh, jag får fundera vidare på idén med att skriva en självbiografi. Det kanske vore något för framtiden.

Jag ska bli hundägare

Jag tänker nästan jämt på hur det kommer att bli när jag har en egen hund. Jag kan knappt sluta snacka om det, min mamma har till och med sagt:

"Det var ett jävla tjat om hundar".

Men det är inte så konstigt egentligen. Jag älskar ju hundar, mår bra av dem och vill ha en egen. Då är det inte konstigt att det tar allt större plats i mitt huvud nu för tiden.

Min lägenhet är världens finaste enligt mig. Jag kunde inte ha fått ett bättre hem. Trots det så är det fortfarande något som saknas. Kan ni gissa vad? Just det, en vovve! Jag är fullt medveten om att livet inte kommer att bli perfekt, bara för att jag köper en hund. Jag kan skaffa ett helt gäng vovvar, men det kommer alltid att finnas motgångar och uppförsbackar. Fast en hund skulle i alla fall underlätta för mig, det vet jag. En trogen vän, som älskar mig för den jag är och skiter fullständigt i hur jag ser ut, vad jag har för kläder eller om mitt hår är smutsigt. Någon som kan trösta mig när jag är ledsen och lugna mig när jag har ångest. Någon som alltid är min (och bara min).

Sen vet jag såklart att det där med att ha en hund inte alltid är en dans på rosor. Det kommer ohjälpligt att komma dagar då jag måste gå ut med vovven, trots att regnet pissar ner. Andra gånger kanske jag är helt orkeslös och pallar inte göra någonting, men det måste jag ju. Att ha en hund är ju som att ha en liten bebis. Det är roligt och gullit ibland, men vissa dagar är det jobbigt. Fast jag är ändå säker på min sak. Jag ska bli hundägare!

Att ta hand om Sami är ju en skitbra övning. När han är här får jag ju känna på hur det är att ha en hund och ta det ansvaret.

Igår hade jag verkligen behövt en vovve att söka tröst hos, för jag hade en riktig jävla skitdag med både ångest och tårar. Jag hade velat ha en hund i knäet, som tröstade mig och slickade bort tårarna från mina kinder.

Hundar förstår mer än de flesta människor. Ibland kan Sami titta upp på mig, som för att kolla att allt är okej. Han känner av när jag blir orolig eller stressad. Det är nog därför han stannar ibland när vi är ute och går, för att han fattar att allt inte står helt rätt till med mig.

Det allra bästa är nog när man är på väg hem och känner sig så varm inombords, för att man vet att vovven står innanför dörren och väntar och blir så glad när man kommer hem. Även om man inte känner sig på topp innan man öppnar dörren, så lär man bli det när vovven kommer rusande, ivrig och glad som ett barn på julafton. Man behöver inte vara borta i en timme ens. En gång hade jag lämnat Sami i lägenheten och gått till tvättstugan i max fem minuter, och när jag kom tillbaka blev Sami så otroligt lycklig, som om jag hade varit borta i flera timmar. Hundar har ingen tidsuppfattning. De tycker alltid att de har varit ensamma alldeles för länge, även om det bara handlar om ett par minuter. Det är så roligt att se när de blir så glada. Glädjen smittar av sig på ägaren, eller i alla fall på mig.

Så, ja, jag kan bara säga att jag verkligen vill ha en egen hund! Inte bara passa en i några dagar eller veckor, utan någon som är min egen. Någon som alltid finns här och inte behöver lämnas bort till en annan ägare, för ägaren i fråga är ju jag. Och skulle jag någon gång bli tvungen att skaffa hundvakt, så är det bara för att jag till exempel ska åka iväg under en längre tid och inte kan lämna vovven ensam så länge. Om jag bara ska åka till habiliteringen i Lund kan hunden vara ensam hemma, om det nu inte är så att någon annan har erbjudit sig frivilligt till att vara hundvakt. Ska jag däremot åka på redaktionsmöte med jobbet måste jag ha hundvakt, för då brukar jag dra hemifrån vid 8 och kommer inte hem förrän tidigast 16:00. Så länge kan nog ingen hund vara helt ensam. Men även om jag behöver hundvakt då och då, så är det ändå min hund, som alltid kommer tillbaka till mig. Det är så jag vill ha det.

Tänkte på det där jag skrev innan, att jag kan skaffa ett helt gäng hundar. Det kan ni släppa nu. Det blir nog bara en för min del. Det är ju mycket jobb med en hund också, men två skulle innebära dubbelt så mycket arbete och energi. Jag skulle inte ha tid eller ork att ta hand om mer än en hund i taget. Men en ska jag ha!