RÄDDA LSS!
Idag var det den årliga manifestationen, som håller till i flera städer i Sverige. Den tillställningen finns till för att rädda LSS och den personliga assistansen. Det brukar vara folk som håller tal om det här med personlig assistans, antingen assistansberoende, föräldrar till dem eller kanske några som jobbar som assistenter. Många av dem som håller tal på manifestationen är ganska upprörda och alla vet ju varför. Försäkringskassan vill minska på antalet assistenter och det bidrar till att några som behöver assistenter inte får några. Det är helt sjukt!
Jag var på manifestationen i Malmö idag, tillsammans med mina föräldrar, Sigge, Baba (mormor) och min brorson Vincent. Det var på torget vid Triangeln och det var fullt med folk. Ungdomar och vuxna med någon typ av funktionsnedsättning, föräldrar, släktingar och vänner hade kommit för att visa LSS vårt stöd. Vi är alla så upprörda och förbannade över att vi riskerar att bli av med vår personliga assistans, som vi så väl behöver för att ens kunna leva. Nej, jag överdriver inte. Det finns faktiskt människor som har dött på grund av att de har förlorat sin assistans. En kvinna ramlade på toaletten i ett varuhus och blev liggande där hela natten, tills hon till slut dog. Hon hade ju ingen som kunde hjälpa henne. Så får det bara inte gå till! Alltså, seriöst! Personlig assistans är inte bara ett jobb, det är livskvalitet! Det är ett av de viktigaste yrken som finns, just för att det handlar om att hålla andra människor i liv.
Utan min assistans hade jag aldrig kunnat flytta hemifrån. Jag hade blivit tvungen att bo hos mina föräldrar livet ut. Jag hade inte heller kunnat göra saker spontant, inte kunnat ta mig var jag vill när jag vill, och Sigge skulle mer vara mina föräldrars än min. För det är tack vare min personliga assistans som jag ens klarar av att ta hand om honom. Han är ju min hund och jag lägger inte över ansvaret på mina assistenter, men de måste hjälpa mig med mycket. Promenader, bad, hälla upp mat till honom och torka upp efter honom.
Jag vet inte ens om jag någonsin hade kunnat skaffa en hund, om jag inte hade haft assistans. Det tror jag inte. Mina föräldrar vill inte ha en egen hund, så det var först när jag flyttade hemifrån som den möjligheten öppnades för mig. Mina föräldrar hjälper mig också med Sigge, men de hade inte gått med på att skaffa honom när jag bodde hemma. De vill inte själva bli hundägare, menar jag. Som jag har skrivit förut så hade jag nog aldrig fått Sigge, om jag bara hade väntat ett litet tag. Då skulle han antingen vara såld till någon annan, eller så hade uppfödarna bestämt sig för att behålla honom, men nu är han min! Helt underbart!
Samtidigt är jag orolig att bli fråntagen min personliga assistans, eller få färre assistanstimmar, för då skulle hela mitt liv rasa ihop. Nu när jag både har flyttat hemifrån och skaffat en hund, så får det inte sabbas! Jag vill kunna vara som vilken annan snart 22-åring som helst. Jag vill kunna gå på bio när jag vill, gå ut och festa, träffa kompisar och även killar. Jag vill kunna åka till Spanien så fort jag hamnar i en sådan där höst-depression, som drabbar många. Det är bara att ta med Sigge, för jag ska skaffa ett pass till honom. Jag vill även kunna åka till andra delar av Sverige, utan att det ska bli en massa problem. Det enda problemet som ska kunna uppstå är planering av assistenter, men jag vill inte bli tvungen att stanna hemma, bara för att jag inte har några assistenter. Med andra ord så vill jag kunna leva mitt liv på samma sätt som alla andra icke funktionshindrade människor, men för att det ska vara möjligt behöver jag mina assistenter. Min personliga assistans är min frihet och det får ingen ta ifrån mig!
Jag ska inte säga att jag aldrig önskar att jag inte hade en funktionsnedsättning, för om jag sa det så skulle jag ljuga. Jag kan i vissa perioder känna mig väldigt bitter över att alltid behöva ha med mig någon assistent, så fort jag ska gå och handla, åka in till stan och träffa en kompis eller gå ut och ta en öl. Det är framför allt när det gäller saker som inte är så nödvändiga, men som jag verkligen vill göra. Till exempel träffa kompisar, åka på läger eller bara åka bort under en lite längre tid. Då kan jag tänka att om jag inte behövde assistans, så hade jag bara kunnat göra allt det där helt spontant. Jag hade inte ens behövt berätta det för någon, utan bara gjort det. Nu kan jag inte det och det är just därför assistansen är så otroligt viktig, för den gör att jag kan göra allt det, trots min funktionsnedsättning. Sen finns det vissa saker som jag känner mig osäker på. Till exempel så vet jag inte om jag skulle kunna sova över hos en kompis. Speciellt inte om hon eller han inte har någon lift hemma, förstås. Är jag den enda 21-åringen i hela världen som aldrig har övernattat hos någon polare? Ingen aning, men det känns verkligen så. Jag har ju övernattat på hemvisten när jag gick på mellanstadiet och högstadiet, men det är en helt annan sak. Visst var det roligt och spännande då, men det är knappast så mycket alls jämfört med att sova över hos en kompis eller partner. Fast det är klart, om det nu skulle vara så att jag inte kan sova över hos kompisen eller partnern, så kan hon eller han alltid sova hos mig.
Ibland får jag lust att göra som Minoo i boken "Hål i huvudet". Bara dra utomlands och stanna där så länge jag känner för det. Jo, jag kan dra utomlands, men på grund av att jag måste ha assistenter så kan jag ju inte stanna där hur länge som helst.
Hur som helst så är assistansen superviktig för mig. Jag hade aldrig funkat utan den. Jag hade varit helt paj.
Så jag säger det igen. Ingen person med funktionsnedsättning som behöver assistans ska förlora den rättigheten! Vi måste rädda LSS och se till att alla som behöver assistans har tillgång till det!