Alla hjärtans dag

Alla hjärtans dag. Vad betyder det egentligen? "Att umgås med sin partner", skulle många svara. Det är klart, vad hindrar en om man har en partner? Då kan man åka ut på en romantisk utflykt eller vad fan man vill. Men om man är singel då? Ska man bara sitta hemma och deppa och känna sig eländig, eller i ren panik jaga första bästa kille eller tjej att bli tillsammans med? För är man inte tillsammans med någon på alla hjärtans dag, så är det detsamma som att vara död! Verkar det som.
 
Jag pratar förstås inte av egna erfarenheter. Jag tycker att det är hur dumt som helst att folk hakar upp sig så mycket på förhållanden den 14 februari. Liksom, hallå! Det heter "ALLA hjärtans dag", inte "Förhållande-dagen". Jag skriver "ALLA" med stora bokstäver för att förtydliga att man ska visa kärlek till alla som man bryr sig om, inte bara till en partner, om man ens har någon.
 
Jag kan bli så irriterad över att människor hakar upp sig så mycket. Om man vill vara lycklig på alla hjärtans dag, så måste man ha en pojkvän eller flickvän. Helst ska man ha någon innan, annars får man se till att skaffa en. Eller, om vi backar lite, så är det dagen då man ska berätta för den man är kär i vad man känner för honom eller henne. Antingen så nöjer man sig med att berätta det, eller så friar man också. Så dumt! Som om man inte hade kunnat göra det ändå.
 
Många som inte har någon att vara ihop med känner sig både ledsna, ensamma och oroliga idag. Det är bara onödigt. Kärlek innebär inte bara förälskelse och hångel. Man kan ju visa kärlek till sina släktingar och vänner. Det är nog det som den här dagen är till för egentligen, tror jag. Det är så många som har missförstått hela grejen. Så fort de hör ordet "Kärlek", så tänker de genast på förälskelse och förhållande. Det borde de inte göra. Familj, släkt och vänner är faktiskt viktigare. De lämnar en inte, som en partner kan göra.
 
Tänk om man är tillsammans med någon och vill göra slut, men just den 14 februari går inte det, för det är då man ska vara ihop och grovhångla i soffan och käka gelé-hjärtan, medan man kollar på någon romantisk film på TV. Så just den 14 februari spelar det ingen roll om man älskar sin partner eller inte, för man måste ändå vara kärleksfull och låtsas att man är så kär man någonsin kan bli.
 
Okej, nu överdriver jag lite. Det är inte det att jag hatar alla hjärtans dag, jag tycker bara inte att man ska slösa så mycket tid på förhållanden den dagen. Dels för att det kan bli plågsamt för alla som är singel och dels för att kärlek är så mycket mer. Kärlek betyder omtanke och godhet till alla sina nära och kära. Föräldrar och syskon, släktingar, vänner, eller varför inte ett husdjur? Alla som ligger varmt nära ens hjärta. Det är ingen panik om man råkar vara singel på alla hjärtans dag, man kan ha kul ändå.
 
Nu är det inte direkt så att det går att göra så mycket åt den där "förhållande-vanan". Varje år på alla hjärtans dag ser man par som är ute på fik, restauranger eller fester. VARJE GÅNG. Jag säger inte att det är fel. Vill man visa kärlek till sin kille eller tjej så ska man absolut göra det, men det behöver inte bara vara en dag om året. Kärlek kan man visa lite när som helst och som sagt, man dör inte om man skulle råka vara singel! Tänk på någon som är nydumpad. Den personen mår ju dåligt oavsett, för att ens partner har försvunnit. Det kan väl ändå inte vara meningen att man ska behöva må ännu sämre, bara för att en viss dag är här?
 
Jag tycker att det är en fin tanke att alla hjärtans dag finns. Jag vill bara få fram att det inte bara handlar om förhållande. Inte så mycket alls, faktiskt. Familj och vänner är ju ännu viktigare för mig, och husdjur, om man har något. Nu har jag ju inte det, fast när jag har skaffat en hund kan jag lika gärna passa på att krama och klappa den lite extra den 14 februari. Fast det gör man ju ändå. Jag menar, det behöver knappast vara ett speciellt datum för att man ska visa kärlek till sin omgivning. Samtidigt vill jag förtydliga att jag inte anser att det är fel att välja sin pojkvän eller flickvän att tillbringa dagen med, men ibland känns det nästan som om vissa tror att det är ett MÅSTE. Jag har ett vagt minne av att jag en gång hörde någon som sa:
 
"Snart är det alla hjärtans dag. Om du inte har någon partner att fira med så skynda dig att skaffa någon!"
 
Det är där min gräns går. Att vissa tycker att man MÅSTE ha någon att vara ihop med. De gör liksom en så himla stor sak av det. Varför inte fira med mamma och pappa och kanske göra det lite extra festligt? Det ska jag göra!

Känd, populär och framgångsrik

Jag undrar så vad som kommer att hända med mig när jag har blivit en författare på riktigt. Kommer min bok att bli populär? Sälja mycket, skrivas om i tidningar och cirkulera runt i bokhandeln. Skulle jag bli en bra författare? Jag kanske får åka runt på författarbesök och signera böcker. Men shit, jag kan ju inte ens skriva med penna! Eller, jag kan, men då jag inte ser vad jag skriver så blir det aldrig riktigt bra. Jag grimaserar missnöjt varje gång jag har skrivit under något papper. Fast det måste ju gå att ordna med autograf. Det kanske finns något bra material. Typ något som jag lägger på boken, som formar det jag ska skriva, så att jag bara behöver följa det. Äh, jag vet inte ens om det finns något sådant. Annars får jag använda en penna med någon stark färg, så att jag ser. Egentligen så är autografer och signeringar inte något som jag borde tänka på och oroa mig för nu. Först och främst gäller det ju att få boken utgiven. Nej, vänta! Jag missade en viktig del här. Först och främst ska jag omarbeta boken, med största möjliga allvar och entusiasm. Sen är det utgivning som gäller. Vem vet hur lång tid allt det där kan ta? Det kan dröja ett år, upp till två eller mer till och med. Jag har ju hur mycket tid som helst på mig.

Jag undrar i alla fall vad som skulle hända. Skulle jag bli en stor författare? Lika stor som Katarina von Bredow, typ. Nej, det kan jag inte begära. Hon är superkänd, faktiskt en av dem största svenska författare jag känner till. Dessutom har hon givit ut jättemånga böcker, så hon har haft massor av tid på sig att bli så berömd som hon är idag. Hennes första bok "Syskonkärlek" blev en succé. Jag vet inte om den blev det på en gång, men skit samma egentligen. Skulle min bok "Hur korkad får man bli" också bli en succé? Jag förväntar mig inte att den skulle bli superpopulär redan samma vecka som den har givits ut, för det måste i princip vara ganska omöjligt. Men sen, när den har funnits ute i några månader eller kanske ett år. Jag tror... Nej, jag vet att alla som jag känner skulle springa ut och köpa den, fast boken måste nog uppmärksammas av sådana som inte känner mig också, om den ska kunna räknas som "populär". Men vad vet jag? Det finns nog någon författare, som inte blev så känd för sin allra första bok, men den andra eller kanske tredje gick bättre och fick mer uppmärksamhet. Man måste ju börja någonstans. "Hur korkad får man bli" ska bli min första utgivna bok. Märk väl att jag skriver "FÖRSTA". Den första av flera. Inte en chans att jag bara tänker ge ut den och sen är det bra med det. Nej, nej, nej! Fler ska det bli. Men som sagt, någon måste bli den första. Jag kan inte ge ut flera på en gång. Hur skulle det se ut? Förresten tror jag inte ens att man får göra det. En i taget får det bli.

Jag ska nog faktiskt skicka iväg min bok till ett par förlag, när jag har jobbat klart med den. Som jag skrev i förra inlägget så finns det en lite, men bara lite, större chans att de antar den sen när den är så bra den överhuvudtaget kan bli. Jag tänker inte ge upp, utan fortsätter att skicka in, tills de ger upp. Det är ju så man ska göra. Om andra kan, varför skulle då inte jag kunna?

Nej, nu lämnar vi det. Jag satte mig här för att skriva om mina tankar kring framtiden. Vad som händer efter utgivningen. Skit samma just nu om den blir utgiven av Vulkan eller något vanligt förlag. Min dröm är att bli en känd, stor och populär författare. Någon som det står om i tidningar, någon som får vara med på TV och kanske i radio. Och förstås åka runt och träffa folk som har läst min bok.

I en av mina drömmar sitter jag med en reporter och ska bli intervjuad. Jag får berätta vad som inspirerade mig till "Hur korkad får man bli" och vad som har fått mig att välja vissa saker, till exempel mobbningen av den döva Klara. Kanske skulle jag även få förklara varför titeln blev just "Hur korkad får man bli". Jag menar, det är en rätt spännande titel, eller hur? Jag skulle få svara på många frågor och samtidigt skulle det sändas på TV eller radio, eller finnas med i tidningen. Jag skulle även få åka runt på författarbesök, som Katarina von Bredow. Hon är inte bara min favoritförfattare, utan även en stor inspirationskälla för mig. Hennes böcker inspirerar mig, hennes styrka också. Jag hoppas att jag en dag blir en lika populär och framgångsrik författare som hon, även om det kan ta tid. Förutsatt att jag har skrivit i många år, närmare bestämt sen jag var 8 år, så bör jag ju kunna bli framgångsrik. Jag ska inte jämföra mig med Katarina och andra författare, men att drömma är ju inte förbjudet.

Tanken på att jag kanske kommer att kunna ge ut en bok inom ett par år, gör mig alldeles pirrig av förväntan. Naturligtvis så kommer det att innebära mycket jobb. Ska jag lyckas med någonting så duger det inte att bara sitta och drömma. Och som min bror sa till mig, så måste jag bli expert på området. Det handlar inte om hur fort jag kommer dit, det är vägen dit som är det viktigaste.

JAG SKA BLI FÖRFATTARE!!

Utgivning av "Hur korkad får man bli" är på gång. Alltså, det är inte så att utgivningen är påbörjad eller något sådant, men... Låt mig ta det från början.
Det började med att jag fick en länk på facebook av en kompis. Det var ett företag, eller annorlunda förlag kanske man ska säga. De ger i alla fall ut böcker, men de har också lektörstjänst. Jag skickade in min bok "Hur korkad får man bli" till lektörerna och fick utlåtandet i måndags.
Det var ett långt dokument och det fanns (inte så oväntat) saker som kunde och måste förbättras för att manuset ska bli så bra som möjligt. Däremot så var det betydligt mer positivt än negativt. Lektören gillade storyn och skrev minst två gånger att manuset var trovärdigt och gav en tydlig bild av karaktärerna, då framför allt huvudpersonen Ellinor och hennes kompisar.
 
 
Som sagt så fanns det en del saker som bör förbättras och det tar jag förstås till mig på stort allvar. Jag har faktiskt redan börjat omarbeta boken.
Lektörstjänst var precis vad jag behövde! Hur fan ska man kunna göra något bättre, om man inte ens vet vad det är som behöver förbättras? Jag blev väldigt stolt över att de i övrigt verkade ganska nöjda med manuset.
Hur som helst så ska jag från och med nu ägna en stor del av min uppmärksamhet och koncentration åt att göra manuset så bra som det överhuvudtaget går. Kanske ska jag beställa en så kallade tilläggstjänst också, för att försäkra mig om att det inte finns några stavfel och korrekturfel. Sen så!!
Sen ska jag använda Vulkan för att trycka och ge ut min bok! Med andra ord så ska jag förverkliga min dröm! Jag är verkligen glad att min tjejkompis hittade och tipsade mig om Vulkan. Jag hade nog aldrig hittat det själv annars. Kolla bara! Det finns sätt att ge ut böcker, utan att behöva använda sig av ett vanligt förlag.
 
Visserligen kostar det ganska mycket pengar på Vulkan, men när man tänker efter så är det faktiskt värt det. Det viktigaste är ju att jag äntligen kan uppnå min dröm.
När jag hade läst lektörsutlåtandet så fick det mig att förstå lite mer varför de vanliga förlagen bara har tackat nej hela tiden. Jag läste och tänkte: "Aha! Det är klart att man inte kan trycka en bok med dem felen".
Jag tycker fortfarande att förlagen borde upplysa en om det, istället för att bara: "Vi har tyvärr bestämt oss för att inte anta ditt manus. Ditt manus passar inte in i vår utgivning". Jag menar, jag fattar ju att de inte har möjlighet att skriva ett så långt utlåtande.
 
Det måste ha gått åt en hel del jobb för lektören att göra det här, förutsatt att de gick in på detalj. Fast de vanliga förlagen borde faktiskt ändå nämna något kort om vad det är som gör att de inte vill anta min bok. Men skit samma. Det utlåtandet jag fick kommer så småningom att leda mig fram till författarkarriären!
Jag har funderat över om jag ska ge förlaget en sista chans när jag har arbetat klart med boken. Det kan ju finnas en större chans att de tackar ja sen. Fast jag vet inte. Det tar ju så himla lång tid att få svar från dem, så det kanske är lika bra att skita i det och ge ut boken på Vulkan istället, även om det är dyrt.
Ja, oavsett hur jag gör så är detta sjukt spännande! Jag kan ärligt talat inte tänka på något annat. Min dröm är på väg att uppfyllas! En dag kommer boken "Hur korkad får man bli", skriven av Mikaela Nilsson, faktiskt att finnas ute, så att vem som helst kan köpa och läsa den.
Och då är min författar-karriär påbörjad!! Fatta, alltså!!