Min tuffa tid på lågstadiet.

Jag har gått på fyra olika skolor. Värbyskolan, Munkhätteskolan, Söderportgymnasiet och Mogårds folkhögskola. Det är inget konstigt att ha gått på flera skolor. Det kan mycket väl bli fler. Grejen är bara att olika berättelser har utspelat sig på skolorna. Det är den första ni ska få höra nu... På Värbyskolan gick jag från förskoleklassen upp till trean. Jag var alltså 6 år när jag började där och 10 när jag slutade. På den tiden var jag en väldigt ensam flicka. Jag hade inte många kompisar. Ofta kände jag mig utnyttjad av mina klasskamrater och andra som gick på skolan. De testade mig för att jag var synskadad, samtidigt som min synnedsättning bidrog till att de behandlade mig annorlunda och inte ville vara med mig. Jag upplevde det också som att de tyckte synd om mig och därför kunde tänka sig att umgås med mig ibland. Lärarna gjorde ingenting. De vägrade att se hur illa berörd detta gjorde mig. De förstod inte heller. I klassrummet hade jag min dator, eftersom jag inte kunde skriva på ett papper eller läsa i böckerna. Störigt nog råkade jag ha en talsyntes på datorn. Oj, oj, oj! Vad skulle man göra åt det? Tvinga mig att stänga av talet, det var tydligen det enda alltenativet som fanns. Ibland fick jag lov att köra med hörlurar, men inte ofta, för även om jag hade hörlurar, så hörde de andra den mekaniska rösten. Nu var jag ju så van vid att skriva på mitt specialtangentbord, att jag knappast behövde talsyntes för att kunna skriva rätt. Enligt de vuxna. En lektion kom läraren fram till mig flera gånger och sa: "Mikaela, skriv nu". "Jag gör ju det", sa jag olyckligt. "Nej, det är helt tomt på skärmen". Det kunde jag ju inte se, eftersom min förbannade talsyntes var avstängd! Så fort läraren hade lämnat mig, fortsatte jag med det jag höll på med. Jag kunde förstås inte lita på att det blev bra, eftersom jag varken såg eller hörde. Jag utgick ifrån att bokstäverna rann fram på skärmen, då mina fingrar tryckte ner tangenterna. "Men Mikaela! Varför har du inte skrivit något?" Sa läraren irriterat, nästa gång hon gick till min arbetsplats. "Vaddå? Det är ju det jag gör". "Nej Mikaela. Jag ser att skärmen är tom. Du har inte skrivit någonting alls". Naturligtvis så rörde det sig av datafel, men det kunde jag i min förtvivlan inte komma på. Slutligen blev både läraren och min assistent arga på mig. I deras ögon satt jag där och ljög om att jag jobbade, men i själva verket gjorde jag absolut ingenting. Jag kommer inte ihåg om jag till slut lyckades övertyga dem om att jag skrev, men datorn ville inte följa med. Jag vet faktiskt inte om de någonsin fick veta hur det egentligen var. Jag minns bara känslan av att de var säkra på att jag ljög och den heta blandningen av irritation, ilska och förtvivlan. När klassen var ute på sin obligatoriska gårunda, fick jag alltid gå längst fram i ledet, mitt emellan min lärare och min assistent och hålla båda i handen. Om jag släppte en av dem, grälade de på mig. Som om det inte var nog med att jag tvingades gå där fram med dem, istället för med mina klasskamrater. Jag var som sagt mycket ensam också. Ingen ville leka med mig. De ansåg att det var "tråkigt" att leka med en synskadad. När jag dessutom hamnade i rullstol i 9-årsåldern, blev det ännu värre. De vuxna gjorde ingenting för att få med mig i gemenskapen. Jag kommer ihåg en gympalektion, när jag skulle jaga dem andra och försöka fånga in dem. Det här hände alltså innan jag hamnade i rullstol för gott. När jag nästan var ifatt en kille, stannade han och stod stilla, medan han flinade retsamt mot mig. När jag tog ett steg fram och sträckte ut en hand mot honom, backade han retsamt. När jag klagade för dem vuxna, fick jag höra: "Men det är ju meningen att de ska springa ifrån dig". Visst, det var det, men det var väl ändå inte meningen att de skulle reta mig så som de gjorde? När jag ramlade vid en ribbstol, tyckte jag mig höra ett fniss. Jag fick en ytterst obehaglig känsla av att det var mig de skrattade åt, men det vägrade dem vuxna att förstå. Trots allt detta så fanns det tillfällen då jag faktiskt gillade den skolan. Till exempel när jag sjöng en duett med en kille på klassfesten. För många betyder klassfest säkert disko, men så var det inte hos oss. Våra klassfester innebar mer underhållning. Vi fick bjuda in familjer och släktingar och uppträda för dem. Vi fick sjunga, dansa, berätta roliga historier eller trolla. Jag valde alltid att sjunga. Vilken chock va?! ;) Men jag var så trött på att alltid få uppträda ensam, medan alla andra var i par eller klungor. Det gjorde utanförskapen mer tydlig på något sätt. Så, en kille i min klass, som var en av dem få i klassen som jag faktiskt tyckte om, erbjöd sig att köra en duett med mig. Vi sjöng låten "Varför jag" och det blev riktigt lyckat. Förutom att vår lärare påpekade att vi både hade glömt att se glada ut och at dansa. Jag fattar fortfarande inte hur hon kunde klaga på att vi inte dansade. Vi hade ju bara en mikrofon. Hur lätt är det att överhuvudtaget röra på sig, samtidigt som man delar en enda mikrofon? Fast skit samma. Det kändes bra och det är det som räknas. På den tiden kände jag igen mig i texten till den låten. Jag var den ensamma, utfrysta och eländiga flickan som de sjunger om i sången. Kanske var det just därför det var min favoritlåt. Musiken var som en vän för mig och det är den fortfarande ibland. Ett annat sådant tillfälle var när jag sjöng solo i "lekhallen", där vi hade våra så kallade "sångstunder". Jag hade blivit tillfrågad att sjunga för hela skolan, efter att jag gjorde det för klassen på "Roliga timmen". Jag hade först tvekat och musikläraren, eller vad man ska kalla honom, gav mig en uppmuntrande klapp på axeln och sa: "Du känner alla, så du behöver inte vara nervös". Jag var inte nervös. Jag tog varje chans jag fick att uppträda. Det var bara det att jag inte visste om jag ville bjuda dem på det. Alla de som var taskiga mot mig och inte ens ville förstå mina behov och önskningar. Trots allt så gjorde jag det. Jag sjöng "What's in it for me" och "Welcome to the city". Hela skolan stod upp och klappade takten och jag kände mig som en poppstjärna. Idag har jag kommit över det som hände på grundskolan, men minnena finns fortfarande kvar och sårar och gör ont. På något sätt är det som att den förtvivlade och ensamma tjejen finns kvar inom mig. Hon kommer fram ibland, just mär jag känner mig förtvivlad och ensam, som ett skavande minne. Men jag försöker att bara titta framåt och fokusera på det jag faktiskt kan. Många ser upp till mig och jag har bra egenskaper, som jag är beundrad för. Det är precis som Molly Sandén sjunger i sången "Det finaste någon kan få". "Alla har vi nåt bra, nåt som andra vill ha, även om det inte känns så var dag". Det som hände mig på lågstadiet är bara en del av det förflutna. Inga negativa minnen eller energier ska få knäcka mig. Visst, jag tänker på det ibland, men jag har gått vidare. Och längre ska jag komma!