Man kan mer än man tror!

Ibland fattar jag knappt att jag har utvecklats så snabbt. I alla fall när det gäller teckenspråket. Tänk, för fem månader sen, när jag kom till Mogård, var jag jätteosäker och vågade knappt teckna själv alls. Jag var så himla rädd att göra fel och göra bort mig. Men jag var också rädd att de andra skulle tro att jag helt enkelt inte kunde teckenspråk och att det skulle vecka tankar som: "Vad gör hon här?"

 

Nu, fem månader senare, kör jag bara på. Jag översätter låttexter till teckenspråk, jag berättar saker med tecken och jag läser av andras tecken. Det sista är svårast. Om min samtalspartner tecknar fort eller otydligt, är det svårt att förstå vad personen försöker säga. Men jag har lärt mig att inte få panik när sådant händer, utan bara be den andra att upprepa. Det är fortfarande tufft ibland, speciellt om jag har en dålig dag, mycket annat i huvudet och är ofokuserad, fast jag försöker i alla fall. Det är inte lika ansträngande att prata teckenspråk längre. Jag går åtminstone inte till skolan med en gnagande oro för att göra fel och misslyckas. Jag har lärt mig att teckenspråkets grammatik inte är så himla viktig egentligen. Så länge andra förstår vad jag menar, så spelar det ingen stor roll om jag använder det ena eller det andra tecknet. Det finns ju rätt många tecken som betyder samma sak, men beroende på sammanhanget så kan det ena se bättre ut än det andra. På dövas teckenspråk säger man alltid "Jag" i slutet av meningen, istället för i början. Fråga mig inte varför, för jag har inte den blekaste aning. Jag är ingen grammatikexpert, framför allt inte på teckenspråk. Hur som helst så brukar jag skita i det och teckna ungefär så som jag skulle säga det. Jag sätter alltså "Jag" först och det är okej, om dem andra är med på vad jag menar. Kortfattat så är jag inte jättenoga med alla grammatiska regler, jag vill bara bli förstådd. Om det skulle vara så att den jag pratar med inte hänger med på vad jag menar, då får jag såklart upprepa eller formulera om, men det är i så fall ett senare problem. Jag brukar börja med att teckna igen, ungefär likadant som första gången, ifall det nu är så att den andra bara har råkat missa lite. Om min samtalspartner fortfarande inte fattar, då försöker jag formulera om och hitta mer tydliga tecken.

 

För inte så länge sen översatte jag låten "Jag vill inte förklara" till teckenspråk. Jag gjorde det i stort sätt själv. Bara vissa saker var jag tvungen att fråga min assistent eller min teckenspråkslärare i skolan, men det mesta fixade jag på egen hand. Jag är själv imponerad över att jag klarade det. Jag kan ju texten, så jag behövde bara hitta tecken. Om det dök upp något som jag inte kunde tecknet för, ändrade jag om det lite, tills jag hade lärt mig hur det skulle vara. Till exempel så visste jag inte ur man tecknade "Evighet", så jag ändrade det till "Lång tid", tills jag lärde mig tecknet för "Evighet".

Ja, jag är som sagt stolt. Andra har uppmanat mig att fortsätta sjunga på teckenspråk och det tänker jag göra. Teckensång är roligt! Det är så häftigt att man liksom kan sjunga, bara genom att göra rörelser med händerna. Och med läpparna, förstås. Läpprörelser är också viktigt, fast rösten behövs inte. Givetvis så kan man använda den, men det är inget måste. Hur som helst så ser det coolt ut att teckna en sångtext, tycker jag i alla fall. Därför ska jag översätta fler låtar till teckenspråk. Ibland tänker jag att jag skulle vilja lära mig engelska låtar, men jag kan inte det engelska teckenspråket. Man kanske kan teckna på svenska, fast originalet är på engelska. Jag vet inte. Jag tänker i alla fall lära mig fler svenska sånger först, innan jag går vidare.

Jag önskar att jag kunde sjunga med rösten och på teckenspråk samtidigt. Innan kunde jag det. När jag var 13 år övade jag in tecken till en låt som jag hade skrivit själv. Jag framförde den både i skolan och på ett läger och då sjöng jag också. Det är som om jag har blivit av med den förmågan, precis som jag inte längre kan läsa punktskrift, fast jag kunde det för typ tio år sen. Det kanske är att jag är så noga med att teckna rätt, som gör att det är svårt att sjunga med rösten samtidigt. Jag tappar fokus om jag ska göra båda grejerna på samma gång, men det kan man ju öva upp. Om jag kunde det för åtta år sen, varför skulle jag då inte kunna göra det igen? Jag kan om jag vill. Allt handlar om vilja. Egentligen finns det ingenting som jag inte kan, så länge jag inte vill det.

Kommentera här: