Mimmi Delux

Musik verkar vara en sorts livskraft för många. Det är nästan läskigt hur många som lever av dem vackra tonerna. Nästan alla jag träffar, (det vill säga dem som kan höra), säger att de lyssnar på musik i princip varje dag och att de inte kan leva utan det. Men, vad jag har märkt är att till och med döva kan lyssna på musik. Otroligt! De har hörapparater som hjälper dem, eller så lyssnar dem på tung och dunkande musik, som vibrerar i kroppen. Vad vet jag? Faktum är att jag en gång fick ett musiktips av en döv polare och idag använder jag den som "pepp-låt". Precis som att man inte överlever utan mat, dryck, syre och sömn, så klarar jag mig inte utan musik.

Egentligen är det inte så konstigt att många lever på musik. Jag menar, utan musik skulle livet vara något helt annat. Inga glada låtar som gör en på humör, inga knäppa låtar att få fnissattacker till, inga arga låtar att rasa av sig till, inga sorgliga låtar att gråta till och inga romantiska sånger att lyssna på när man är kär. Jag kan inte tänka mig ett liv utan denna gåva.

Musiken är mitt allt! Min styrka, uppmuntran, glädje och ägodel. Man kan säga att musik är som min vän ibland. När jag inte har någon annan, så kan jag begrava mig i tonerna och glömma allt annat. Det känns som att musiken förstår mig på ett sätt som ingen annan gör. Vissa låtar går bara rakt in i hjärtat, från första stund. Andra behöver lite mer tid på sig. Ungefär som kärleken. Ibland behöver man tid på sig att lära känna varandra, innan man kan utveckla en kärleksrelation. Äh, det kanske var en konstig jämförelse, men så är det faktiskt. Första gången jag hör en låt, kan jag tycka att den är sådär, men sen börjar jag förstå budskapet och då blir låten bara bättre och bättre. Det kan också hända att jag inte tycker att en låt är bra på allvar, förrän jag kan känna igen mig i texten. Då blir sången plötsligt hur kanonbra som helst och jag kan lyssna på den i timmar.

Musiken och skrivandet är mitt liv. Jag har fått frågan om jag tycker bättre om att skriva än att lyssna på musik. Sanningen är att det inte går att jämföra. Musikvärlden och skrivarvärlden har liksom smält samman till en gemensam värld. Jag använder musiken i skrivandet. Inte nog med att jag skriver låtar, jag använder ju vissa i mina böcker. Ni kommer att förstå det när jag har givit ut en bok. Helt plötsligt läser ni ett citat från en låt.

En viktig grej som jag har insett, är att jag fortfarande kan göra komp till mina egna låtar och det är tack vare min keyboard. Den kan ju låta som många olika instrument. Trummor, till exempel. Här om dagen satt jag vid keyboarden och sjöng en egen låt, samtidigt som jag trummade takten och det blev riktigt bra. Efteråt tänkte jag:

"Jag kan ju faktiskt göra mitt eget komp, även om det inte är på samma sätt som när jag spelade in låtar på gymnasiet".

Jag har alltid sagt att jag inte kan kompa mig själv. Alltså, sjunga och spela samtidigt. Det kan jag ju visst, åtminstone när det gäller trummor.

Tillbaka till det där med att vissa låtar åker rakt in i hjärtat. I förrgår hörde jag en sådan låt. Jag vet inte riktigt vad det var som slog sig in hos mig. Kanske den vackra melodin, eller dem två tjejernas underbara röster. Jag vet inte ens vad låten handlar om, eftersom jag inte hör texten, så det kan inte vara det. Hur som helst så har jag inte kunnat sluta lyssna sen jag hörde den första gången. Det är helt enkelt omöjligt att sluta älska den!