När dagen vänder.

Idag har det varit ren katastrof. Det började med att jag vaknade på morgonen, eller snarare på natten, då det var så tidigt att det var alldeles kolsvart ute, med en hopplös känsla inom mig. Jag kände direkt att jag inte var så sugen på att uppleva den här dagen. Efter att ha legat kvar i sängen och gråtit lite och förgäves försökt somna om, utan någon större framgång, gav jag upp och klev upp.

Och det var då jag fick veta det. Lägenheten på Nämndemansgården i Staffanstorp kommer aldrig att bli min! Bostadsföreningen godkänner inte mig i bostadsrätten. Fatta! Jag som både skrivit på alla papper, börjat planera inflyttningsfest och köpt massvis av grejer till lägenheten. Jag blev skit-arg! Och ledsen, förstås. Den fina lägenheten, som jag så otroligt gärna ville bo i och som jag firat med champagne och grejer. Jag hade köpt både köksbord och stolar, skaffat tekanna, tekoppar, kaffemaskin, kaffekokare, vattenkokare och matlagningsgrejer. Jag hade börjat planera var jag skulle ha alla mina saker, tänkt ut att ha min keyboard i vardagsrummet, planerat vilka jag skulle bjuda på inflyttningsfesten och i min ensamhet funderat på var jag kunde ha sängen någonstans, så att den inte skulle hamna precis bredvid fönstret, som den är här hemma. Allt det har föreningen tagit ifrån mig. Okej, det är inte som att de har lämnat mig ute på gatan. Jag kommer att bo kvar hos mina föräldrar tills jag hittar någon annan lägenhet, men det är ändå för jävligt. Föreningen verkar inte fatta att det faktiskt inte bara handlar om pengar. Det är ett HEM det handlar om! Jag menar, det är inte som att köpa ett par nya trosor i fel storlek.

"Hoppsan! Det blev lite fel. Äh, skit samma!"

Det är inte som att råka ta sönder en prydnadssak.

"Fan! Nu gick den sönder. Ja ja, skit samma, det är bara att köpa en ny".

Nej, så är det faktiskt inte. En lägenhet är inte ett par trosor eller en prydnadsfigur i fönstret, det är ett HEM! Jag kan inte och vill inte hamna i vilken jävla lägenhet som helst, bara för att flytta hemifrån överhuvudtaget. Jag vill trivas i mitt hem, ha en bra anpassning och känna mig hemma!

Ja, som ni säkert förstår så är jag fruktansvärt arg, ledsen och besviken! Men jag är beredd att börja om någon annanstans, i en annan lägenhet, med en normal bostadsförening!

På eftermiddagen åkte jag med mina föräldrar till en familj, som vi inte har träffat på hundra år. De har en son i min ålder och sist vi träffades var vi nog typ 9 eller 10 år. Dessutom hade de sex hundar, fem stora och en liten. Den lilla var en liten svart pudel, som hette Chloe. Hon var helt underbar! Hon och jag klickade direkt. Först kunde hon inte sitta stilla i mitt knä, utan hoppade hela tiden ner på golvet. Men sen lade hon sig ner i mitt knä och låg så stilla, att det verkade som om hon hade somnat. Hon kände att jag tyckte om henne och jag kände att hon tyckte om mig. När hon hade varit på något ärende i någon annan del av huset och kom inspringande i köket igen, hoppade hon direkt upp till mig, utan att tveka en sekund. Jag blev alldeles varm och lugn av henne. När jag satt där med den svarta hunden i famnen, glömde jag bort att jag var ledsen över lägenheten. Sådana småsaker skiter jag i när jag kommer i kontakt med en hund. Chloe var det enda jag brydde mig om.

Gud vad jag längtar efter att skaffa en egen vovve! Jag förstår inte varför vissa klagar på att man inte kan prata med hundar på samma sätt som med människor. Nej, det kan man inte, men vad spelar det för roll? Jag tror att hundar är så kloka och förstående, just för att de inte kan prata. De använder sina sinnen och känner hur man mår, samt om man tycker om dem eller inte. Det är ju därför alla hundar gillar mig, för att de känner på sig att jag tycker om dem. Hade jag inte gillat dem, så hade jag inte fått kärlek och uppskattning av dem.

Jag tänker ofta på att jag skulle vilja ha en liten hund bredvid mig i sängen när jag är ledsen eller inte kan sova, samt en vovve sittande i knäet på mig. Den kan ju sitta i mitt knä medan jag lyssnar på musik eller talbok, eller kollar på film. Vovven kan sitta och mysa med mig under tiden.

Ja, som sagt, Chloe räddade mitt humör och min dag. Hon gjorde mig lugn och glad i själen. Tänk vad en hund kan göra!

 
1 Anonym:

skriven

Det är ju ren diskriminering! Det dem gjorde mot dej. Det hade jag anmält. Hoppas du hittar ett bättre snart! Och vilken söt hund! Ja djur kan göra mycket. Dem värmer ens hjärta. Ha det bäst och lycka till! Massa kramar till dej♡ Bra blogg du har. Hoppas du kan skaffa en liten vovve också.

2 Mikaela:

skriven

Ja, det är verkligen helt sjukt! När jag hade skrivit kontrakt och betalt och allt! En anmälan ska det definitivt bli. Ja, hundar värmer verkligen ens hjärta! Tack för din kommentar! Kram

Kommentera här: