Hundkärlek

I morse sträckte jag ut handen och kände bakom mig i sängen. Förväntade mig att mina fingrar skulle möta något varmt och mjukt. Mycket riktigt. Jag behövde inte ens titta för att veta vad, eller snarare vem, som låg där. Sami!

Ja, nu är han här igen. Myshunden. Han kom i söndags och ska vara här i lite mer än två veckor. Jag är så himla glad för det. Jag mår mycket bättre av att ha honom här i min lägenhet. Nu när mina föräldrar dessutom är bortresta, känns det extra tryggt att ha Sami här. Han ger mig lugn och glädje. Varje gång jag känner mig ledsen eller har ångest, får mina assistenter slänga upp honom i mitt knä. Där får han sitta och trösta mig tills jag mår bättre.

I morse larmade jag som vanligt på min assistent, som kom och hjälpte mig upp. När Sami märkte att jag var vaken, kröp han upp till mig och slickade mig i ansiktet. Många gillar inte att bli slickade i ansiktet, men jag tycker faktiskt inte att det gör så mycket. Jag blev alldeles fylld av glädje och hundpussar. När jag hade kommit ur sängen och satt i rullstolen, satt Sami nere vid mina fötter och gnällde. Han gör så ibland när han vill komma upp till mig. Efter att ha myst en stund till med honom i min famn, medan assistenten fixade mitt hår, gick jag som vanligt och satte på mitt morgonkaffe, innan jag tog ut Sami på en promenad. Det är samma varje morgon. Jag sätter först på kaffet, för att det ska vara klart när jag kommer in igen efter en promenad med Sami.

I morse när vi var på väg hem igen snabbade han sig. Han kanske visste att jag ville ha frukost och därför skyndade han sig hem, för att jag inte skulle svälta. Han är för underbar!

Det känns redan som om jag har haft honom väldigt länge, trots att han bara har varit här i tre dagar. Han kommer igen i slutet av augusti och ska vara här till början av september. Jag är hans extramatte! Han trivs jättebra här hos mig. Ibland bär han sig åt som en trotsig tonåring, för han känner sig som hemma och tror att han kan göra hur han vill. Men för det mesta är han hur snäll och gullig som helst.

Nu känner jag att jag snart kan skaffa en egen hund. Jag är redo för det, känner jag, och många andra håller med om det. Jag tar ansvar för Sami och ser alltid till att gå ut med honom minst fyra gånger om dagen. Dessutom har jag koll på hur mycket han äter. Så ni ser. Jag kan snart skaffa mig en egen liten vovve.

Jag har tänkt att jag kan leta upp den rasen som Sami är rätt snart. Det är den sortens hund jag vill ha. Sen kanske jag kan bli en hundägare redan nästa år.

Mina föräldrar sa att jag nog skulle vänta lite med att skaffa mig en hund. De tyckte att jag skulle landa i att jag har fått en egen lägenhet och komma i ordning med mina assistenter först. Okej, att avvakta lite kan vara smart. Det är därför jag säger att jag kan skaffa en vovve nästa år och inte nu direkt. Men å andra sidan så har jag ju faktiskt fått bekräftat att jag mår mycket bättre med en hund till sällskap. Ända sen Sami åkte hem nu sist, gick jag omkring och kände mig deppig, stressad och ångestladdad. På kvällen efter att han åkte, fick jag en riktig ångestattack. Sen tänkte jag att Sami hade kunnat lugna mig om han fortfarande var här, vilket gjorde mig ledsen och fylld av saknad.

Det är också en anledning till att jag vill ha en egen hund, som alltid finns här. Jag behöver inte lämna bort vovven. Jo, jag kommer nog att behöva hundvakt ibland, när jag ska åka bort och inte kan ta med mig vovven, men då vet jag ju att han kommer tillbaka. Dessutom ska jag skaffa pass till min hund, så att jag kan ta med honom till lägenheten i Spanien. Då får jag förstås åka till Spanien på hösten, vintern eller våren. På sommaren är det alldeles för varmt och det skulle varken hunden eller jag palla. Jag gillar när det är varmt, men det finns en gräns. Det får inte vara så kokhett att man inte kan vara ute, utan att bada i svett.

Sami är en blandning mellan Shitzu och Yorkshireterrier och det är en sådan jag vill ha. Det finns många anledningar till det. De har världens mjukaste päls. Jag älskar att klia och klappa Sami och känna hans obeskrivligt lena päls under mina händer. Ibland gräver jag in fingrarna i pälsen. Dessutom är de allergivänliga och det är förstås jättebra. Men framför allt så är Sami i perfekt storlek och lätt att ha i knäet. Det blir inte trångt när vi ligger i min säng båda två. Han brukar ligga vid fotändan eller bredvid mig på kanten. Han är världens bästa sällskap och tröstare också. Till och med när jag sitter vid min dator och gör andra saker, sitter han för det mesta på mattan eller ligger på sängen, som för att visa att han finns där när jag har tid. Han brukar även vakta min lägenhet. Så fort han ser eller hör att någon går förbi utanför fönstret, börjar han skälla och morra. Det är precis som om han säger:

"Våga inte komma in till Mimmi och göra något dumt, jag vaktar henne!"

En annan sak som är bra är att de hundarna alltid ser ut som valpar, hur gamla de än är. Sami är cirka 5 år, men han ser fortfarande ut som en liten bebis. Han är min lilla bebis.

Ja, det är en sådan hund jag vill ha. Det har jag kommit underfund med.

Tänk så underbart att alltid ha en mjuk, mysig och levande hund till sällskap. Då skulle jag aldrig behöva vara ensam. Inte ens när livet suger och jag mår allmänt skit, behöver jag vara ensam. Vovven finns alltid där för mig. Jag behöver verkligen en vovve!

Jag är inte så beroende som det verkar

Jag är beroende av assistans, det vet ju alla. Utan mina assistenter skulle mitt liv vara ett rent helvete. Faktum är att jag aldrig hade kunnat flytta hemifrån utan att ha personlig assistans dygnet runt. Visst, det finns hemtjänst och servicepersonal och allt vad det nu heter, men det är inget för mig. Jag skulle aldrig palla att ta hjälp av helt okända människor varje dag och bli tvungen att begränsa och schemalägga hela mitt liv. Jag tänker alltid fortsätta med personlig assistans, för jag vill känna dem som ska hjälpa mig dagligen.  Inte bara kunna deras namn, veta hur gamla de är och var de bor, utan verkligen känna dem som personer. Något annat funkar inte för mig.

Något som jag har tänkt på allt oftare den senaste tiden, och ibland också blivit upprörd och arg över, är att folk verkar tro att jag är mer beroende än jag faktiskt är. Vissa verkar tro att jag inte är en egen människa och inte har några andra än assistenterna. Så är det inte! Jag är jag, en helt vanlig 21-årig tjej. Hade det inte varit för min funktionsnedsättning, så hade jag inte behövt några assistenter alls. Då hade jag suttit alldeles ensam i min lägenhet. Okej, det kanske låter lite deprimerande när jag skriver så, men det hade varit skönt också. Att kunna vara var jag vill i lägenheten, utan att höra assistenten gå omkring och pyssla med sina saker. Nu måste jag till och med sätta upp en gräns att assistenterna ska vara så tysta som möjligt när jag ligger i massagestolen. Den står ju i vardagsrummet och där finns det inte direkt någon dörr att stänga. Jag kan visserligen ta på mig hörlurarna, men risken är ändå rätt stor att jag märker när assistenten går över golvet, spolar vatten i kranen i köket, eller känner vinddraget när de går förbi mig. Även om de inte är högljudda, så känner jag ändå vibrationerna i golvet när de går omkring. Mina assistenter anpassar sig ju efter mig, det är klart. Fast jag kan ju inte direkt tvinga dem att sitta helt stilla och tyst, ända tills jag ropar och vill komma upp i rullstolen igen, efter att ha njutit i massagefåtöljen. Vem vet hur länge jag ligger där? Någon gång måste man smyga till toaletten och tömma blåsan. Fast jag kan ändå säga till dem att till exempel inte städa, stöka i köket eller springa in och ut, medan jag vilar och får massage. Jag menar, det gör jag ju för att koppla av. Hur lätt är det att koppla av när någon springer runt?

Men nu till saken. Det är så oerhört viktigt att folk ser mig som en egen person och assistenterna som mitt verktyg. Det är också viktigt att förstå att assistenterna inte bor i min lägenhet, bara för att de är här varje dag. De jobbar här, inget annat. Ingen skulle ju påstå att min mamma bor på skolan där hon är skolsköterska, så varför skulle assistenterna bo här hos mig? Det här är bara min lägenhet. Det var jag som fick den, ingen annan. Sen är det klart att vi letade efter en tillräckligt stor lägenhet, just för att jag alltid skulle ha assistenter här. Jag hade aldrig kunnat bo i en liten etta. Jag skulle känna mig som ett instängt djur, om jag bodde i en etta. Och det här är inte vilken trea som helst, det är det perfekta hemmet för mig. Jag hade verkligen tur som fick lägenheten.

Oj, vad jag babblar! Nu ska jag försöka hålla mig till det jag egentligen satte mig här för att skriva.

Jag kan störa mig på att vissa alltid, (eller i alla fall ofta), använder sig av orden: "Tillsammans med din assistent", när de pratar om något som jag ska göra. Jag vet att jag inte kan åka iväg utan mina assistenter. Jag vet det så väl, utan att någon behöver påpeka det. Dessutom gör jag faktiskt inte precis allt med dem. Lagar mat, städar och handlar gör jag såklart alltid med dem. Men större delar av dagarna spenderar jag åt att göra helt egna saker. Chatta på facebook, skriva böcker, sitta i massagefåtöljen och lyssna på musik. Ibland känns det som om folk har uppfattat det som om jag aldrig umgås med någon annan än mina assistenter. Det är där problemet är. Så fort jag hör någon som säger att jag brukar kolla på film, spela spel eller lyssna på musik "tillsammans med assistenterna", känner jag genast att irritationen blåser upp i mig. Jo, visst. Allt det där kan jag göra med dem om jag känner för det, men det betyder inte att de "alltid" är med när jag gör det. Tänk om jag vill se en film med en kompis, eller varför inte en släkting? Då måste assistenterna inte vara med. Jag kan till och med sätta på en film och sitta helt själv och kolla. Det går jättebra.

Jag gillar inte ens att påstå att assistenterna är mina armar och ben, som vissa andra gör, för det är inte sant. Jo, om någon är förlamad och verkligen behöver hjälp med allt, då kan man säga så. Men jag behöver inte hjälp med "allt". Okej, jag behöver hjälp med mycket. Lite för mycket, kan jag tycka, men inte allt. Och även om det nu skulle vara på det sättet, så är assistenterna fortfarande här för att hjälpa mig. Och jag är fortfarande en egen person med en egen kropp och en egen vilja.

Det känns faktiskt som om jag umgås mest med mina assistenter. Jag ska försöka ändra på det. Dra ut och träffa polare, nya som gamla. Då får assistenterna sitta ner en bit ifrån mig och bara ingripa när det behövs. Det har hänt många gånger att jag tycker att assistenten tar för mycket plats. De är med i samma rum och pratar nästan mer än jag. Med andra, alltså. Människor som egentligen jag borde snacka och umgås mest med. För ett par år sen var det till och med en av mina vänner som taggade min assistent i ett inlägg på facebook, och det är verkligen inte okej! Assistenten var ju där för att hjälpa mig! Hon var inte någon deltagare på lägret vi var på. Fast just det där kan jag inte skylla på assistenten. Det var ju faktiskt den andra personen som gick för långt.

Jag vill inte vara orättvis mot någon, men jag tycker att andra borde fatta att jag faktiskt också har ett eget liv och sluta plussa ihop mig med mina assistenter hela tiden. Tänk om jag skulle träffa en partner och åka hem till honom. Då skulle väl folk inte kunna låta bli att säga:

"Mikaela ska träffa sin pojkvän, tillsammans med sin assistent".

Samma sak om jag skulle åka hem till en kompis. Hallå! Det är jag som ska träffa min kompis eller pojkvän, inte assistenten. Eller, assistenten kommer ju att träffa personen i fråga ändå. Jag säger absolut inte att de inte får lov att hälsa på varandra, för det är klart att de får. Men det är ändå mitt val att åka dit och det är JAG som ska umgås med min kompis.

Förstår ni hur jag menar? Jag menar inte att verka hård eller orättvis. Allt jag vill är att bli behandlad som en vanlig människa och att folk ska ta mig i första hand, se mig som en egen människa, som står på egna ben.

Jag tänker ofta på hur mitt liv skulle se ut om jag inte hade behövt assistenter. Då kanske jag hade varit en riktig festmänniska. Vem vet? Jag kanske hade börjat festa redan i tonåren, liksom många andra ungdomar. Eller, i alla fall ungdomarna i mina böcker. Jag hade i alla fall kunnat dra hemifrån lite när som helst på dygnet, eftersom jag inte hade någon assistent, som slutade jobba klockan 22 på kvällen. Jag kanske hade varit den typen av ungdom, som nästan aldrig var hemma på kvällarna, eftersom jag hade fullt upp med kompisar.

Jag vet att det inte är lönt att älta sig i det förflutna och tänka: "Om jag bara hade varit sådan, om jag bara hade gjort det". Det hjälper ju inte. Det är som det är. Men jag vill fortfarande att andra ska förstå att jag är en egen människa och att mitt liv består av så mycket andra grejer än assistenter. Sen är det klart att assistenterna är viktiga. Jag menar, om flera av dem jag har idag skulle sluta, så skulle både jag och mina föräldrar bli stressade och börja leta efter nya. Jag måste ha ett visst antal assistenter för att mitt liv ska fungera. Men jag är ändå jag, en 21-åring som snart ska få min första bok tryckt. Det är klart att assistenterna gör mitt liv så mycket lättare, men det är inte de som borde fånga människors uppmärksamhet i första taget, det är JAG!

Älskar min lägenhet!

Jag älskar verkligen min lägenhet. Den är perfekt på alla tänkbara och otänkbara sätt. Vardagsrummet är världens bästa att ha myskvällar i. Det är liksom upplagt för mysiga fredagskvällar med tända ljus och en bra film. I fredags hade jag filmkväll med en assistent. Både hon och jag älskar "High school musical" och har sett alla tre filmerna. Ettan och tvåan såg vi när jag bodde hemma hos mina föräldrar, trean såg vi i min lägenhet. I alla fall, i fredags kollade vi på den fjärde filmen, den som många missar. "High school musical, the Concert". Jo, jag vet att det finns en "High school musical 4" också, men det är helt andra skådisar i den, så jag vet faktiskt inte om jag har någon jättestor lust att se den. Om det är andra skådespelare, så känns det som om serien tappar sitt sammanhang. Troy ska ju spelas av Zac Efron, Gabriella ska spelas av Vanessa Hudgens och Charpay av Ashley Tisdale. Det är som om inga andra skådisar passar in i den bilden.

Vi kollade i alla fall på Concert-filmen i fredags. Det kändes lite som om vi var med i publiken, trots att vi i själva verket satt i mitt vardagsrum, flera år efter live-konserten. Jag vet inte vilket år filmen är inspelad, men det är i alla fall länge sen. Fast det är ju en live-film, så det känns verkligt.

Vi hade tänt levande ljus på det runda soffbordet och dukat fram chips, godis, choklad och läsk. Även om filmkvällen började med att jag tappade hela skålen med chips och även chokladasken på golvet, så lyckades vi göra det väldigt mysigt. Det stora hjärtat på väggen var också tänt, liksom de två små lamporna på byrån i hallen. Jag hade som vanligt tagit plats i massagefåtöljen och min assistent satt i soffan. Det var jättemysigt. Så mysigt blev det minsann aldrig när vi såg film i mitt gamla rum på Kalkstensvägen. Det är så här en äkta myskväll ska vara. Det enda som saknas är en liten vovve, som ligger i mitt knä och myser med mig. Men det kommer. Jag ska ju skaffa en hund, det har varit bestämt sedan länge. Jag måste bara hitta rätt sort först.

Jag har haft film-mys-kvällar fler gånger också. Förra helgen gjorde jag och en annan assistent en ostbricka och tittade på filmen "Min lilla syster". I onsdags såg jag och en tredje assistent på "High school musical 3".

Jag sitter i min massagestol typ varje dag. Ibland flera gånger om dagen. Jag älskar den! Fast ibland gör det lite ont med ryggmassagen, då jag säkert har knutor i ryggen. Jag brukar lyssna på musik från YouTube, talböcker från spelaren eller kolla på film, medan jag sitter i fåtöljen och njuter. Massagestolen är min favoritplats!

Om det är fint väder rullar jag ut på uteplatsen. De har höjt upp trädäcket, så att allting är i samma höjd. Innan var det ett trappsteg från den delen som har tak över sig ner till själva uteplatsen, men det har de tack och lov ändrat på nu. Det är väldigt skönt, för då kan jag själv komma ut. Förut var jag tvungen att ta hjälp av assistenterna varje gång jag skulle ut. Sen kan det inte hjälpas att jag blev lite nervös varje gång de skulle hjälpa mig ner för trappsteget. Jag fick en hissnande känsla och tänkte:

"Tänk om något går fel och de tappar rullstolen".

Jag tror att den tanken slog dem också, även om de inte sa det högt. Nu slipper jag den rädslan. Nu är det bara att köra rakt ut och sen lika enkelt rakt in igen. Smidigt va?

I torsdags fick jag besök av min moster och mina två kusiner Alexandra och Filip. De hade med sig två inslagna inflyttningspresenter. Det ena paketet innehöll en brödrost och det andra var en sådan som man har till att göra chokladfondue. Jag har redan använt brödrosten. Två dagar i rad åt jag rostat bröd till frukost.

Det är alltid lika kul att få besök och visa runt i lägenheten. Alla blir helt chockade över hur fint jag har det i mitt nya hem. Min moster sa:

"Jag trodde inte att här skulle vara så fint".

När folk blir så där chockade och förtjusta och tittar sig omkring med stora ögon, känns det nästan lite som om jag bor på ett slott. Alla älskar ju min lägenhet, jag också.

Nu har jag äntligen bakat i lägenheten också. Det blev kanelbullar. Jag gillar kanelbullar, tycker det är så gott. Det blev inte "lite" bullar heller, det kan jag lova. 60 stycken fick jag till. Goda blev de också. Nu kan jag bjuda mina gäster på nybakat också, inte bara färdiga chokladbollar i ask eller kanelbullar från Ikea. Det finns gott om nybakade bullar i min frys nu. Jag har tänkt att jag ska baka scones någon dag också. Vi får se när det blir.

Jag får även lite olika saker av min mamma, varje gång hon kommer hit. Ja, nu känner jag mig hemma i mitt nya hem.

Mina föräldrar har gjort om mitt gamla rum till ett gästrum. Där är verkligen förändrat nu. När jag var där inne, innan dem nya möblerna kom på plats, kände jag inte igen mig. Inte bara för att rummet var alldeles tomt, för det visste jag ju att det skulle vara. Jag tänkte:

"Shit vad litet mitt gamla rum är!"

Ja, jämfört med sovrummet i lägenheten är det litet. Mitt sovrum är bra mycket större än det gamla rummet hos föräldrarna på Kalkstensvägen, där jag har bott sen jag var 11 år gammal. Ja, jag var 11 år när vi flyttade dit. Jag har till och med en klädkammare i sovrummet i lägenheten på Knutsborg 16A. Det passar bra, eftersom jag har så himla mycket kläder.