När är det min tur?

En liten, söt och alldeles levande varelse i famnen. En mjuk päls att dra fingrarna igenom. Någon som alltid blir lika glad av att se mig. Eller, ja, nästan alltid. Jag är inte så rolig att ha med att göra när jag är på dåligt humör.

Många av er vet säkert precis vad jag pratar om. Hundar, såklart. Det är helt sjukt. Så fort jag ser en hund, drabbas jag av en intensiv längtan efter en egen. Som idag, när jag och min assistent promenerade i det härliga vädret och såg jättemånga hundar. Vi gick faktiskt fram till en äldre dam, som satt med en pytteliten chihuahua i knäet. Jag fick klappa vovven. När jag satt och strök med handen över den svarta pälsen, slogs jag åter igen av längtan. Ibland kommer jag på mig själv att bli avundsjuk på alla hundägare, fast sen kommer jag på att jag förmodligen inte hade fått mysa så mycket med dem små och underbara djuren, om jag inte kände dem som äger dem. Damen på bänken känner jag i och för sig inte, men jag fick ändå lov att klappa hennes hund, fast det är enklare om man känner ägaren. För att umgås med en speciell hund, måste en viss relation till ägaren uppstå.

Från och med den dagen då jag har en egen vovve kan ingen och inget skilja oss åt, det är bara min. Vovven kan sova i min säng, hålla mig sällskap, trösta mig när jag är ledsen och lugna mig när jag har ångest. Sen är det såklart mycket jobb och ansvar, jag vet. Det är nog speciellt mycket jobb när hunden bara är en liten valp. Valpar är som bebisar. De vet inte vad som är rätt och fel, så vi måste lära dem det. Men inte ens det kan få mig att ångra mig, jag ska ha en vovve! Kanske inte innan 2017 tar slut, men i framtiden.

Jag kan bli lite trött på andras tjat om att jag måste gå ut med min hund i alla väder. Som om jag inte visste det. Det låter så "tillrättavisande" på något sätt, som om de försöker få mig att ändra mig. Jag gillar inte att vara ute när det är kallt, regnigt och blåsigt, men med en hund så blir det ju en annan sak. Det är inte det att jag tror att jag helt plötsligt skulle älska att gå upp tidigt och gå ut med vovven i regnet, men jag har ju inget annat val. Alla hundar måste ju ut. Det finns dem som inte behöver lika mycket motion, fast de måste ändå gå ut.

Sen gäller det att hitta rätt ras också. Även om jag tycker att alla hundar, åtminstone de som jag har träffat, är helt underbara, så betyder det inte att alla passar lika bra med mig. Därför måste jag kolla in olika raser och fundera på om det är någon för mig, annars får jag leta vidare. Jag kan inte skaffa vilken hund som helst och sen upptäcka att det är fel sort. Det bästa vore förstås om jag fick träffa en speciell hund innan jag köper den, men jag vet inte hur stor den möjligheten är. Jag har ju träffat olika hundar som jag har tänkt att jag skulle vilja ha, men de har redan haft ägare och är inte till salu.

Jag tänker ofta: "När är det min tur? När har jag en egen vovve?"

Det är ingen lätt fråga att besvara. Det är mycket som måste planeras först. Jag måste vara helt säker på att jag har tid och råd, samt att det alltid finns någon som kan ta hand om min vovve när jag är upptagen. Men så småningom, längre fram. Då ska jag ha skaffat en underbar liten vovve!

Ögonbryn-utmaning

Igår var jag hemma hos min moster. Jag träffar nästan aldrig henne, trots att vi inte bor så långt ifrån varandra. Och när vi väl ses, så är det oftast under födelsedagar och andra tillställningar. Då brukar det vara så mycket människor och ljud runt omkring, så det är svårt att prata.

Igår kväll åkte jag och min assistent hem till min moster och det var jättemysigt. Min moster bjöd på mat, serbisk pitta, och vi satt och snackade i två timmar. Jag fick massvis av presenter, grejer till lägenheten. Bostadsföreningen har förresten godkänt mig nu! Det är alltså spikat att jag ska flytta.

Jag fick även nyfixade ögonbryn. Min moster har haft en skönhetssalong, så hon kan allt om att plocka ögonbryn, ge ansiktsbehandling och massage.

Jag har länge funderat på att plocka mina ögonbryn, men jag har inte vågat då alla säger att det gör ont. Men igår gjorde jag det. Jag kan hålla med om att det gjorde ont, men precis som när jag gjorde min tatuering, så var det inte riktigt så farligt som jag först trodde. Det går förstås inte att gemföra smärtorna och säga vilket som gjorde mest ont, fast andras snack fick mig att tro att jag skulle... ja, vika mig dubbel i rullstolen eller klamra mig fast vid bordet med båda händerna, men det gjorde jag inte. Både min moster och min assistent blev imponerade över att jag varken skrek eller grät. Det gjorde mer ont på vänster sida än på höger, fast det var det värt. Det blev supersnyggt! Är stolt och glad över att jag vågade. Det hade jag inte trott, faktiskt.

När jag skulle bli tatuerad, var det många som sa till mig hur fruktansvärt ont det skulle göra. Tack vare det genomled jag ångest mitt i min beslutsamhet, men när jag väl gjorde det så tänkte jag:

"Hallå! Det här var ju inte så farligt".

Ungefär så tänkte jag när jag fick ögonbrynen fixade också. I alla fall ett tag. Det gjorde som sagt ont, men jag överlevde och nu är jag bara glad att jag gjorde det.

Jag vet att andra kan skrika, gråta, rycka till och säkert en hel del andra saker också, när man fixar ögonbrynen. Jag gjorde inget av det. Min moster sa till mig:

"Du är mycket duktigare än dina kusiner, ska du veta".

Jag kunde ha svarat:

"Ja, jag är starkare än jag ser ut".

Det är jag nog. Hur många gånger har jag inte legat på sjukhus och trott att jag ska dö av smärta? Jag sa det till och med för inte så länge sen, när jag skulle göra en skit-obehaglig undersökning på sjukan. Redan innan de satte igång, brast jag ut i tårar och ylade:

"Jag kommer att dö!"

Men det gjorde jag inte. Jag fick panik, men jag dog inte.

 

Hunden är min bästa vän!

Just nu är min längtan efter en egen hund extra stark. Varför? Jo, för just nu mår jag inte så bra. Tänk, en liten mjuk varelse i min famn, som lugnar mig och dämpar ångesten. Någon som tröstar mig, utan att kräva någon förklaring. Vovven säger inte:

"Äh, vaddå? Klart att du vet varför du har ångest. Man gråter väl inte utan anledning".

Vissa människor verkar ha svårt att fatta det där. Att man faktiskt kan vara ledsen och ha ångest, helt utan orsak. Eller så vet man bara inte vad det finns för orsak, man mår bara dåligt. Och nej, man måste inte ha någon form av depression eller ångestsyndrom för att det ska vara möjligt. Det har jag skrivit tidigare. Alla människor mår dåligt ibland, mer eller mindre. Det är inte alls självklart att det finns en anledning varje gång. När någon frågar varför man mår dåligt och den andra personen svarar att den inte vet, så kan det betyda: "Jag vill inte prata om det". IBLAND, INTE ALLTID! Andra gånger vet man verkligen inte, och det blir bara värre om man måste tvinga sig själv att fundera ut något skäl till sitt lidande, för att kunna ange något bra svar när man får frågan. Jag kan tvinga mig själv att hitta på en bra ursäkt. Jag gräver frenetiskt i huvudet efter något hemskt, så att jag kan använda det för att slippa säga att jag inte vet och få höra:

"Det är klart att du vet!"

Folk borde acceptera att man inte alltid vet varför man inte mår bra. Att inte ha någon anledning är alltid värst, för då kan man inte göra något åt det heller, men man vill inte ljuga och säga:

"Jag har ångest för det..." Fast det inte är sant.

Hundar kräver inga förklaringar. I alla fall så säger de det inte högt. Däremot så är de mästare på att känna av hur man mår och ge en sitt stöd. Okej, kanske inte alla, men de flesta. Vem vet? De kanske använder sina sinnen för att ta reda på bakgrunden till måendet, så de kanske faktiskt vet vad som rör sig i ens huvud. Men de skvallrar aldrig. Det kan vara ett skäl till att jag ibland känner större förtroende för djur än människor. Jag kan berätta hur jag känner, utan att vara rädd för att någon utomstående ska få veta det. Men jag kan också låta bli att säga något. Hunden accepterar det. Hundar kräver ingenting. Eller, det gör de ju, men i alla fall inget jag inte kan ge. Mat, promenader och uppmärksamhet. Absolut, det kan jag fixa! Faktum är att jag inte bara gör det för att jag måste, jag gör det även av kärlek. Dessutom är det bäst för bådas skull. Om vovven inte får komma ut så kissar den inomhus, och det är inte så trevligt. Om jag inte ger vovven mat så kan den dö, och det vore sannerligen inte alls bra för någon av oss.

När jag mår riktigt dåligt får jag ibland lust att åka och köpa en hund direkt, fast jag drar mig för det. Man måste tänka efter innan man skaffar djur. Man måste veta att man har tid, ork och lust. Ja, lust vet jag att jag har, och ork med för den delen. Det kommer säkert att komma dagar då jag får tvinga mig att göra det som krävs, fast jag egentligen bara skulle vilja ligga och sova. Det går inte att undvika. Det kan bli väldigt jobbigt i början, tills jag är van vid det. Även när jag har vant mig, så är det inte kul jämt, men om man verkligen vill ha en hund så kan man stå ut med det.

Sen måste man se till att man har hundvakt vid akutlägen. Jag kan inte ha en hund med mig när jag ska på redaktionsmöten. Den kan inte vara ensam hemma heller, det är för många timmar. Det vet jag, för en hund kan ju inte vara helt själv från klockan 8 på morgonen till 16 eller 16:30. Sen kan det ju komma fler lägen, då jag bara inte kan stanna hemma eller ta med mig vovven. När jag blir känd författare, så kommer jag nog att få åka runt på föreläsningar och signera min bok, och säkert också bli intervjuad i radio och TV.

Jag är medveten om konsekvenserna, men jag vill bli hundägare i alla fall. Nej, jag vill inte', jag ska! Om ett eller två år, kanske tre eller mer, då jävlar!