Mimmi Delux

Jag har skrivit i cirka tretton år. Ända sen jag som 8-åring satt framför min dator och skrev min första novell på Malmövägen i Bara, där vi bodde då, har jag skapat egna böcker och berättelser. Tretton år? Det är många år! Jag har inte ens tänkt på det förrän nu, när jag räknade ut hur många år det är.

Jag vet inte vad som hände i mitt huvud, men en dag när jag var 8 år fick jag plötsligt för mig att jag skulle skriva en saga. Sagt och gjort! Jag kommer till och med ihåg vad den hette. "Fredda i stallet". Den handlade om en tjej som hette Fredda, som flyttade till landet med sina föräldrar och fick kompisar där. Jag har inte kvar berättelsen, men mitt goda minne räcker långt.

Nu var jag ju som sagt bara 8 år när jag började skriva. Många tycker säkert att det är imponerande och duktigt av mig att börja så tidigt. Visst, jag förnekar inte att jag stolt, men det innebar också en hel del grammatikfel. Då hade jag inte fattat grejen med skiljetecken. Den där första sagan var helt utan punkter och komman. Inte konstigt att alla som fick i uppdrag att läsa den högt verkade ha mer eller mindre problem med det och nu förstår jag varför. Det är några av mina vänner på facebook, som inte använder skiljetecken i sina uppdateringar. Det kan störa mig ibland, särskilt om det är en lång status. Om inte annat så för att det blir tröttsamt att lyssna på min talsyntes, när den läser upp hela texten i ett enda långt sträck. Det låter ju som om den inte ens andas mellan orden.

Hoppsan! Klart att den inte andas, det skulle faktiskt vara väldigt konstigt om den gjorde det. Haha! Nej, men ni fattar nog vad jag menar. Det både låter och ser bättre ut om det är lite luft i texten, så att läsaren vet när man ska stanna upp och hämta andan. Och jag lade aldrig in en enda punkt i mina texter när jag var 8-9 år, fast det kan man nog inte heller förvänta sig av ett barn. Jag visste inte ens vad punkter skulle vara bra för, jag ville bara skriva av mig.

Nu för tiden är jag väldigt noga med skiljetecken. Det kanske märks? Fast å andra sidan så behöver jag inte tänka så mycket på det längre. Det är självklart för mig att det ska vara ett frågetecken efter en fråga och en punkt efter meningens slut, så det kommer liksom automatiskt. Jag vill att mina texter ska vara lättlästa och välformulerade.

Tillbaka till 8-åringen. Eftersom jag var så liten så hade jag knappt lärt mig att skriva. Jag minns att jag flera gånger, med jämna och ojämna mellanrum, kom ut till mina föräldrar och frågade: "Hur stavar man till det? Hur ska man stava till detta ordet? Ska det vara ett eller två M?" Jag tyckte även att det var kul att ta med något som jag hade skrivit till skolan, så att läraren fick läsa upp det för klassen. Jag kände mig så stolt! Redan då sa jag att jag ville bli författare.

Det var noveller, eller sagor, som jag kallade det. Jag var 10 eller 11 år när jag började skriva kapitelböcker. Jag kommer faktiskt inte ihåg hur många kapitel den första hade. Kanske 15, kanske 20.

Sammanfattningsvis så var jag 8 år när jag började skriva korta berättelser och 10 när jag började skapa långa böcker. Det är säkert mycket tack vare att jag började så tidigt som mitt skrivande har utvecklats så mycket. Ibland kan jag sitta och läsa något som jag skrev när jag var 13-14 år och tycka att det inte ser klokt ut. Det är slarvigt skrivet, alla skiljetecken är på fel ställen och berättelsen är inte ett dugg trovärdig. Samtidigt så är det kul att läsa sådant som jag skrev för länge sen, för då kan jag tydligt se hur mycket jag har utvecklats under åren som gått.

Nu är jag 21 och håller på att uppnå min författardröm, som jag har haft så länge jag kan minnas. Jag skickar in till förlag, har fått en professionell lektörbedömning och jag tänker INTE ge upp!! Det är inte en kul grej längre, det är på riktigt. Missförstå mig inte. Jag tycker att det är jättekul att skriva, faktiskt bland det roligaste som finns. Jag menar bara att jag inte skriver för skojs skull längre. Jag skriver för att så småningom kunna ge ut en bok. Och då har jag nått min dröm!