När är det min tur?

En liten, söt och alldeles levande varelse i famnen. En mjuk päls att dra fingrarna igenom. Någon som alltid blir lika glad av att se mig. Eller, ja, nästan alltid. Jag är inte så rolig att ha med att göra när jag är på dåligt humör.

Många av er vet säkert precis vad jag pratar om. Hundar, såklart. Det är helt sjukt. Så fort jag ser en hund, drabbas jag av en intensiv längtan efter en egen. Som idag, när jag och min assistent promenerade i det härliga vädret och såg jättemånga hundar. Vi gick faktiskt fram till en äldre dam, som satt med en pytteliten chihuahua i knäet. Jag fick klappa vovven. När jag satt och strök med handen över den svarta pälsen, slogs jag åter igen av längtan. Ibland kommer jag på mig själv att bli avundsjuk på alla hundägare, fast sen kommer jag på att jag förmodligen inte hade fått mysa så mycket med dem små och underbara djuren, om jag inte kände dem som äger dem. Damen på bänken känner jag i och för sig inte, men jag fick ändå lov att klappa hennes hund, fast det är enklare om man känner ägaren. För att umgås med en speciell hund, måste en viss relation till ägaren uppstå.

Från och med den dagen då jag har en egen vovve kan ingen och inget skilja oss åt, det är bara min. Vovven kan sova i min säng, hålla mig sällskap, trösta mig när jag är ledsen och lugna mig när jag har ångest. Sen är det såklart mycket jobb och ansvar, jag vet. Det är nog speciellt mycket jobb när hunden bara är en liten valp. Valpar är som bebisar. De vet inte vad som är rätt och fel, så vi måste lära dem det. Men inte ens det kan få mig att ångra mig, jag ska ha en vovve! Kanske inte innan 2017 tar slut, men i framtiden.

Jag kan bli lite trött på andras tjat om att jag måste gå ut med min hund i alla väder. Som om jag inte visste det. Det låter så "tillrättavisande" på något sätt, som om de försöker få mig att ändra mig. Jag gillar inte att vara ute när det är kallt, regnigt och blåsigt, men med en hund så blir det ju en annan sak. Det är inte det att jag tror att jag helt plötsligt skulle älska att gå upp tidigt och gå ut med vovven i regnet, men jag har ju inget annat val. Alla hundar måste ju ut. Det finns dem som inte behöver lika mycket motion, fast de måste ändå gå ut.

Sen gäller det att hitta rätt ras också. Även om jag tycker att alla hundar, åtminstone de som jag har träffat, är helt underbara, så betyder det inte att alla passar lika bra med mig. Därför måste jag kolla in olika raser och fundera på om det är någon för mig, annars får jag leta vidare. Jag kan inte skaffa vilken hund som helst och sen upptäcka att det är fel sort. Det bästa vore förstås om jag fick träffa en speciell hund innan jag köper den, men jag vet inte hur stor den möjligheten är. Jag har ju träffat olika hundar som jag har tänkt att jag skulle vilja ha, men de har redan haft ägare och är inte till salu.

Jag tänker ofta: "När är det min tur? När har jag en egen vovve?"

Det är ingen lätt fråga att besvara. Det är mycket som måste planeras först. Jag måste vara helt säker på att jag har tid och råd, samt att det alltid finns någon som kan ta hand om min vovve när jag är upptagen. Men så småningom, längre fram. Då ska jag ha skaffat en underbar liten vovve!

Kommentera här: