Ögonbryn-utmaning
Igår var jag hemma hos min moster. Jag träffar nästan aldrig henne, trots att vi inte bor så långt ifrån varandra. Och när vi väl ses, så är det oftast under födelsedagar och andra tillställningar. Då brukar det vara så mycket människor och ljud runt omkring, så det är svårt att prata.
Igår kväll åkte jag och min assistent hem till min moster och det var jättemysigt. Min moster bjöd på mat, serbisk pitta, och vi satt och snackade i två timmar. Jag fick massvis av presenter, grejer till lägenheten. Bostadsföreningen har förresten godkänt mig nu! Det är alltså spikat att jag ska flytta.
Jag fick även nyfixade ögonbryn. Min moster har haft en skönhetssalong, så hon kan allt om att plocka ögonbryn, ge ansiktsbehandling och massage.
Jag har länge funderat på att plocka mina ögonbryn, men jag har inte vågat då alla säger att det gör ont. Men igår gjorde jag det. Jag kan hålla med om att det gjorde ont, men precis som när jag gjorde min tatuering, så var det inte riktigt så farligt som jag först trodde. Det går förstås inte att gemföra smärtorna och säga vilket som gjorde mest ont, fast andras snack fick mig att tro att jag skulle... ja, vika mig dubbel i rullstolen eller klamra mig fast vid bordet med båda händerna, men det gjorde jag inte. Både min moster och min assistent blev imponerade över att jag varken skrek eller grät. Det gjorde mer ont på vänster sida än på höger, fast det var det värt. Det blev supersnyggt! Är stolt och glad över att jag vågade. Det hade jag inte trott, faktiskt.
När jag skulle bli tatuerad, var det många som sa till mig hur fruktansvärt ont det skulle göra. Tack vare det genomled jag ångest mitt i min beslutsamhet, men när jag väl gjorde det så tänkte jag:
"Hallå! Det här var ju inte så farligt".
Ungefär så tänkte jag när jag fick ögonbrynen fixade också. I alla fall ett tag. Det gjorde som sagt ont, men jag överlevde och nu är jag bara glad att jag gjorde det.
Jag vet att andra kan skrika, gråta, rycka till och säkert en hel del andra saker också, när man fixar ögonbrynen. Jag gjorde inget av det. Min moster sa till mig:
"Du är mycket duktigare än dina kusiner, ska du veta".
Jag kunde ha svarat:
"Ja, jag är starkare än jag ser ut".
Det är jag nog. Hur många gånger har jag inte legat på sjukhus och trott att jag ska dö av smärta? Jag sa det till och med för inte så länge sen, när jag skulle göra en skit-obehaglig undersökning på sjukan. Redan innan de satte igång, brast jag ut i tårar och ylade:
"Jag kommer att dö!"
Men det gjorde jag inte. Jag fick panik, men jag dog inte.
