Lite desperat

Det finns nästan ingenting som jag vill hellre än att ge ut min bok. Ibland är det som om hela min kropp skriker:

"Men snälla förlag! Vad är problemet? Inse att den här boken är precis rätt att trycka och ge ut!"

Jag menar, jag jobbar och sliter för fullt för att göra den så bra som den överhuvudtaget kan bli. Snart kan den knappt bli bättre och ändå har inget förlag tackat ja. FATTAR INGET! Fast egentligen vet jag att problemet är att det är så sjukt hård konkurrens. Förlagen måste få in miljoner manus varje vecka, kanske till och med varje dag. Om det kommer något manus som är bättre än mitt, då blir jag refuserad. Så är det bara. Dessutom har jag hört att väldigt få nya författare får ge ut sina böcker på förlag. Det är sorgligt och störigt, men tyvärr sant.

Men jag ska INTE låta något sådant hindra mig!! Jag ska fortsätta att kämpa, tills det fungerar! Jag ska skicka in min bok till några förlag ett par gånger till. Om ingen av dem antar den så kör jag med Vulkan. Alltså, det där andra som jag har snackat om, där jag fick lektörstjänst. Problemet är bara att det inte blir samma sak. Boken kommer liksom inte ut i bokhandeln och på biblioteket, utan den som vill läsa måste själv beställa den. Om den ska stå på hyllan i bokhandeln, så måste den först ha sålt jättemycket. Det är det som håller mig tillbaka. Jag vet inte om jag vågar ta den vägen. Jag vill ju kunna kalla mig för "riktig" författare när boken äntligen är utgiven, samtidigt som den måste synas och bli ordentligt uppmärksammad. Visst, jag kan alltid tjata på folk att de ska köpa och läsa, men det är ändå bra om de ser den själva också.

Nej, nu ska jag inte vara för hård här. Det kan ju faktiskt bli bra. Jag blir bara så desperat. Ibland får jag lust att börja lipa av desperation. Jag MÅSTE få min bok utgiven någon gång!! Det är absolut nödvändigt!!

Jag undrar så vad som kommer att hända när boken är utgiven. Kommer jag att bli en bra författare? Kommer tidningarna att vilja skriva om mig? Skulle jag få många fans?

Något annat som är skitstörigt, är att jag känner mig jättenöjd med boken först, men när det väl är dags att skicka in den till något förlag så börjar jag tvivla. Jag vet inte riktigt varför. Det är som om jag plötsligt ser en hel mängd av misstag, när det liksom är för sent att göra något åt det. Oftast måste jag panikrätta i sista stunden och ändå blir jag inte riktigt nöjd. Det är nog bara nervositet och hjärnspöken som ställer till det. Kanske även förlagens otroligt hårda konkurrens, som ger mig beslutsångest. Manuset måste ju vara helt 110 procent perfekt om de ska anta den. På det sättet har lektörstjänsten på Vulkan hjälpt mig mycket. De påpekade misstag, som jag inte ens hade tänkt på. Om något förlag antar boken, så ska jag skriva ett långt tack-mail till Vulkan för den fantastiska lektörstjänsten. Den var ju även betydligt mer positiv än negativ.

I slutet av detta inlägg så vill jag bara säga en sista sak. Om det nu inte blir något med förlagen, utan jag ger ut boken på Vulkan, så måste alla ni andra hjälpa mig. KÖP, KÖP, KÖP!! Och framför allt, sprid vidare till alla ni känner att det finns en bok som heter "Hur korkad får man bli", som alla MÅSTE läsa!

Det var allt för mig. Nu ska jag snart gå och lägga mig och försöka att inte tänka så mycket, så att jag kan sova.

Teckenspråkets dag.

Idag är det teckenspråkets dag. Den dagen finns till för att uppmärksamma teckenspråket och dövas rätt att använda sitt eget språk.

På det senaste redaktionsmötet med Funkarredaktionen, fick vi skribenter dela upp oss i tre grupper. Vi fick en lång lista på alla temadagar och skulle välja minst en att skriva om. Jag valde att skriva om bland annat teckenspråkets dag. Den senaste veckan har jag typ inte gjort så mycket annat än att leta upp fakta om teckenspråkets dag och skrivit. Artikeln publicerades i fredags och ja, nu är dagen här.

Jag tycker att det är bra att teckenspråkets dag finns. Det är viktigt att uppmärksamma teckenspråket och försöka ha mer förståelse för dövas situation. Men jag önskar att fler hörande också kunde se till att lära sig teckenspråk. Tänk om man hade haft teckenspråk som ett obligatoriskt skolämne, ungefär som engelska är obligatoriskt. Då skulle alla lära sig teckenspråk. Jag vet att man kan välja tecken som ett ämne i skolan, men om det vore obligatoriskt skulle alla kunna det. Engelska är ju ett måste. Varför kan inte teckenspråk också vara det? Kanske för att engelska är internationellt.

Teckenspråk är inte internationellt. Vi i Sverige använder svenskt teckenspråk, medan andra länder har sina nationella teckenspråk. Det fungerar på samma sätt som talspråk. I Sverige pratar vi alltså svenskt teckenspråk, medan de i till exempel England och USA använder engelskt teckenspråk. Och så fortsätter det.

Ni kan läsa mer om teckenspråket på funkar.skane.se

http://funkar.skane.se/teckensprak-ar-ocksa-ett-sprak-ett-tyst-sprak/

Gå gärna in och gilla Funkarsidans facebook-sida!

https://www.facebook.com/funkar.skane.se/?fref=ts 

 

Flytten närmar sig

Idag har jag varit på stan med mina föräldrar. Vi skulle kolla på möbler till min lägenhet. Först var vi i en möbelaffär, som heter Wegot. Där hittade vi en bäddsoffa till vardagsrummet. Jag har bestämt att jag ska ha en bäddsoffa. Det är perfekt, ifall jag skulle få nattgäster någon gång. Assistenterna har sitt rum och sin säng, men det ska absolut inte få hindra mig från att låta en kompis sova över då och då. Om jag till exempel skulle få hem en kompis från Stockholm, som inte vet var hon eller han ska sova någonstans, kan jag bara säga:

"Du kan få sova hos mig, inga problem!"

Vi tittade även på ett runt soffbord, ett vitt på hjul. Efter att ha gått runt i affären en stund, drog vi till Ikea. Där kollade vi på skrivbord och lite andra saker. Sen käkade vi på restaurangen. Jag tog som vanligt panerad spätta. Jag älskar spätta, så jag väljer nästan alltid det när jag äter på Ikea.

Efter det åkte vi och köpte ett skitsnyggt begagnat hörnskåp, som jag ska ha i vardagsrummet. Skåpet är träfärgat nu, men vi ska måla det vitt. Min pappa fick klämma in det bredvid mig i bilen. Eller, om jag ska vara ärlig, så klämde han in mig bredvid skåpet. Det var ganska trångt, men det gick.

I skåpet kan jag till exempel ha mina vinglas. Tänk, EGNA vinglas, som absolut ingen annan än JAG bestämmer när jag ska duka fram! Och eget vin! Underbart!

Jag längtar mer och mer till flytten, allt eftersom den närmar sig. Om cirka en månad är det dags. Då smäller det!!

Och inflyttningsfesten... Eller, inflyttningsfesterna, rättare sagt. Jag ska ha en fest med kompisar och en med släkten. Det finns flera anledningar till det. Dels för att det inte ska bli för trångt och högljutt. Flera kompisar som jag har tänkt bjuda sitter också i rullstol, och om fyra eller fem rullstolar ska få plats i lägenheten, kan det inte vara så där jättemånga andra. Då kan man ju inte röra sig. Dessutom finns det saker som man vill kunna prata om med sina kompisar, utan att föräldrar, mormor och morfar och kusiner lyssnar. Nej, två fester får det bli.

Jag har redan skrivit upp vilka jag ska bjuda. Det blev ingen kort lista, det kan jag lova. Så fort jag har hittat ett datum till festen, ska jag ta fram listan och skicka inbjudningar till alla som jag har skrivit upp. Några av dem har jag redan informerat och alla verkar riktigt angelägna. Det är klart, inflyttningsfester går man inte på så ofta. Då får man passa på när det väl dyker upp en.

Men först ska jag se till att få alla möbler på plats och även skaffa en del små prylar. Jag vill ju inte att mina polare ska behöva komma till en stökig lägenhet. Det är mycket man måste tänka på när man flyttar. Det är så mycket man behöver, sådant som man inte tänker på i vanliga fall.

Som sagt, jag längtar till den dagen då jag får flytta in i min lägenhet! Det närmar sig med stormsteg!