Vilken värld passar jag in i?

Den 2 januari 2016 lade jag upp ett inlägg med rubriken "Var passar jag in?" Jag skrev om hur svårt det är för mig att kunna umgås med andra människor som också har en funktionsnedsättning, eftersom de flesta är så otroligt olika och har så annorlunda svårigheter än vad jag har. Det kan vara allt från talsvårigheter, utvecklingsstörningar eller förlamningar. Jag satt precis och läste det inlägget och nu tänker jag göra en liten uppföljning.

Först av allt vill jag förtydliga att detta inte är riktat mot någon speciell person, utan jag skriver utifrån mina egna tankar. Jag vill även vara tydlig med att jag inte syftar på alla människor som har en funktionsnedsättning, för då skulle jag ju dra in mig själv också och det vill jag inte. Jag vill inte heller att någon av mina rullstolsburna vänner ska känna sig träffade på något sätt. Som sagt, jag riktar inte det här mot någon person.

Okej, nu börjar jag, så att ni fattar vad jag babblar om.

Jag har alltid tyckt att det är så himla fel att vissa människor tar förgivet att en person i rullstol inte kan prata, eller har svårt att prata, samt har ett handikapp i hjärnan. Det finns ju dem som faktiskt har allt det där och inte kan göra någonting alls själva, men det är långt ifrån alla. Det beror helt enkelt på vilken typ av funktionsnedsättning man har.

Jag blir så jäkla arg på folk som tänker: "Jaha, här har vi någon som inte kan prata", så fort de ser en person i rullstol. Det är då jag får lust att vara väldigt tuff och ironisk, spänna ögonen i människan och säga: "Nej, jag kan inte prata, utan rösten som du hör nu är inspelad på en bandspelare, som är inbyggd i min hals.". Fatta vad alla skulle bli förvånade om jag sa så.

Men det är i min ensamhet som jag kommer på sådana kaxiga repliker. När jag väl är i situationen själv, då glömmer jag bort replikerna och håller min ilska och frustration för mig själv. Så är det ganska ofta, faktiskt. Jag önskar att jag kunde slappna av mer och säga:

"Hörru, jag kan visst prata. Kan du eller?"

I gymnasiet fick min klass en uppgift, som jag inte var med på, eftersom jag inte var i skolan den dagen. Uppgiften gick ut på att eleverna skulle gå ut på stan och säga "Hej" till alla som passerade, för att se vad de fick för reaktioner. Min kompis, som själv sitter i rullstol, berättade att hon fick konstiga blickar från folk, som om de tänkte:

"Va! Kan du prata?" bara för att hon inte kunde gå.

Jag minns att jag blev riktigt arg när jag fick höra det. Så jävla oförskämt! Att inte ens heja tillbaka och tycka:

"Vilken godhjärtad tjej, som hälsar fast vi inte ens känner varandra".

Istället måste de haka upp sig på att hon verkar kunna prata, trots att hon sitter i en rullstol. Ibland förstår jag mig inte på den här världen!

Trots allt så finns det ju faktiskt rätt många i rullstol som har problem med talet, och det är just därför jag skriver detta inlägget. För jag vet inte riktigt var jag hör hemma. Det är så svårt för mig att kommunicera med folk som har svårt att prata, eftersom jag får problem att höra vad de säger då. Jag säger inte att jag inte kan tänka mig att snacka med någon som har talsvårigheter, men det kräver allt för ofta att jag måste ha någon med mig, som upprepar vad personen säger, vilket känns väldigt störande. Tänk om jag och personen i fråga skulle komma jättebra överens och bli kompisar, fortsätta att ses och ha skitkul tillsammans. Skulle jag då bli tvungen att ha någon med mig varje gång, som lyssnar på vårt samtal och upprepar? NEJ TACK! Vissa saker vill man inte att andra ska behöva lyssna på. Man måste liksom få ha lite privata saker med sina polare.

Sen beror det såklart på hur stora talsvårigheter personen har. Om man kanske inte kan prata riktigt lika tydligt som jag, men inte allt för mumlande heller, då kan det finnas en chans att jag lyckas uppfatta orden. Så jag säger inte att jag absolut inte kan prata med människor med talsvårigheter, fast det är mycket begränsat. Problemet ligger inte hos dem, utan hos mig. Eller, inte hos mig personligt, men på grund av min hörselnedsättning kan jag inte alltid uppfatta vad folk säger. Alltså, så här. Om jag inte hör vad någon säger så vill jag att personen ska prata tydligare, men om personen inte kan säga saker tydligare än den redan gör, då blir det problem.

Så därför undrar jag om jag egentligen borde umgås med människor som också har en funktionsnedsättning, eller med icke funktionshindrade, med tanke på mitt sociala sammanhang. Jag skulle såklart aldrig överge dem vänner med funktionsnedsättning som jag redan har, men jag kanske skulle försöka skaffa fler icke funktionsnedsatta kompisar. För det verkar faktiskt ganska svårt för mig att hitta nya vänner som har en funktionsnedsättning, men ändå pratar så att jag hör vad de säger. Det är där problemet är. Allt är den där förbannade hörselskadans fel. Hade det inte varit för den, så hade jag kunnat umgås med funktionsnedsatta personer och höra vad de säger, även om de snackar sluddrigt. Nu kan jag inte det. Det är så jävla störigt! Om jag inte hade varit hörselskadad, så hade jag inte ens behövt ha någon assistent eller tolk med mig, för jag hade fixat kommunikationen alldeles själv. Jag hade till och med kunnat sitta på en stökig krog och snacka med folk, utan problem. Nu kan jag knappt ens kommunicera med mina assistenter, om det är för mycket ljud runt omkring.

Så, jag funderar som sagt på om jag borde skaffa fler icke funktionshindrade vänner, för min egen skull. Jag menar, om någon som är 100 procent talande snackar för fort eller tyst, så går det alltid att lära dem hur de ska prata med mig, men det går inte när det handlar om någon som snackar otydligt på grund av talproblem. De kanske försöker vara tydligare, men det funkar inte, för de kan inte prata på något annat sätt. Är ni med på vad jag menar? Gud, jag hoppas verkligen inte att någon känner sig krängt. Det är absolut inte meningen. Jag berättar bara om min sociala situation, men ingenting jag skriver är menat för att såra eller uppröra någon annan. Jag vet bara inte vilken värld jag passar in i. Funktionshinder-världen, eller icke funktionshinder-världen?

Nu till frågan. Hur skaffar man icke funktionshindrade vänner? Det kryllar ju av dem överallt, men hur kan jag veta att någon faktiskt vill vara med mig för vänskapens skull och inte på grund av sympati? Att vara med någon som bara umgås med mig för att hon eller han tycker synd om mig, det är min värsta mardröm. Tyvärr kan man inte alltid veta om det är så eller inte. Om någon skulle dalta med mig och vidhålla att jag är på ett visst sätt, bara för att jag har en funktionsnedsättning, då skulle jag lämna personen direkt. Sådana vänner kan jag klara mig utan.

Men hur och var träffar man egentligen vänner? Att gå med i en rullstolsförening eller så tror jag att ni har fattat att jag inte vill, eftersom det är icke funktionshindrade vänner jag är ute efter. Jag vill inte heller umgås med en fördomsfull person, men fördomar finns det överallt. Folk kan till och med påstå att de inte har några fördomar, men sen framstår det klart och tydligt att de faktiskt har det. Jag har själv varit med om det.

Jag gillar att chatta på facebook, men jag skulle väldigt gärna vilja ha kompisar som jag träffar också. Alltså, inte sådana som jag gör långa resor och träffar typ en gång om året, utan någon som bor i närheten och som jag kan se oftare. Hur ska jag göra för att träffa dem människorna? Jag kan inte direkt gå ut och festa på krogen och gå fram till varenda människa jag ser, eller göra likadant på något café. Det vore såklart alltid kul att träffa en ny vän på något fik eller så, men det händer typ aldrig mig. Jag tror att det kan bero på att jag aldrig får ögonkontakt med någon runt omkring, om jag inte pratar med personen, på grund av min synnedsättning. Vissa säger ju att de möter någons blick, innan de går fram och börjar snacka. För ögonkontakt kan vara ett tecken på att personen vill ha mer kontakt. Jag ser ju inte om folk tittar på mig och därför kan jag inte titta tillbaka.

Jag kan inte sitta i ett hörn och vänta på att någon ska komma fram till mig. Jag måste själv göra något också, men vad?

Två veckor med världens bästa hund

 
 
 

Jag kan knappt fatta att tiden har gått så fort. Imorgon har Sigge varit här i två veckor, men det känns som mycket längre. Två månader, kanske.

Det är fortfarande superkul att ha honom här. Jag tror faktiskt på riktigt att jag har mitt livs bästa tid framför mig. Sigge trivs väldigt bra här hos mig, det märks. Inte nog med att han kan lägga sig och sova var som helst, till och med mitt på golvet, eller mitt i högljudheten som uppstår när jag och en assistent sjunger karaoke. Ibland är han som en trotsig tonåring och biter på allt och alla. Han kan få fnatt och då är han en riktig stirr-Pelle, eller stör-Pelle, som jag kallar honom ibland. Men han är ändå världens bästa och finaste hund. Det spelar ingen roll vad för bus han hittar på, för han är ändå min favorit över allt annat.

Han är otroligt duktig och har lärt sig att sitta när jag säger till. Fast det är lättast att få honom att sitta när han är relativt lugn. Han håller på att lära sig att gå i koppel och han kommer på inkallning, (ibland i alla fall). Utomhus kommer han på inkallning, men inne tror han att han får göra som han vill.

Vet ni vad det bästa är? Sigge har redan lärt sig att trösta mig när jag är ledsen eller har ångest.

I onsdags fick jag ångest och då ropade jag på honom och satte honom i knäet. Först var han stirrig och skulle bitas, men efter att jag sa: "Mamma är orolig", låg han så fint i mitt knä, tittade på mig med forskande ögon och slickade mig i ansiktet. Jag fick en tår i ena ögat och då slickade han mig precis där.

Igår kväll när vi låg i min säng, brast jag ut i gråt efter att ha haft en skitdag med mycket ångest. Sigge märkte det. Vem skulle inte ha märkt det? Jag grät ganska högt. Då började han slicka mig i ansiktet och på händerna, för han ville trösta mig. Jag borrade in ansiktet i hans päls, som blev blöt av mina tårar. Han slickade mig tills jag hade slutat böla och det var precis som om han ville säga:

"Mikaela, var inte ledsen, jag är ju här".

Varje gång jag snörvlade till, kröp han intill mig och pussade mig.

Nu i efterhand kan jag nästan svära på att jag hade mått mycket sämre, om jag inte hade haft ett fluffigt sällskap i sängen. Utan honom hade jag säkert gråtit mig till sömns den kvällen, eller kanske bölat så mycket att jag inte kunde sova, som jag gjorde i somras när Sami hade åkt hem. Vilken tur att jag lät Sigge få sova hos mig och inte i buren. Han hade ju inte kunnat vara något stöd om han låg i buren, eftersom han inte hade kommit åt att slicka och trösta mig.

Jag har börjat vänja honom vid att sova i min säng. Oftast går det bra, men en kväll var han så stirrig, vägrade att ligga still och ville bitas, så jag lade till slut in honom i buren. Men inatt sov han hos mig hela natten. Det var så himla mysigt. Han låg ovanför mitt huvud och tryckte sig emot mig. Det kändes som om han verkligen ville vara så nära som möjligt. Efter gråtattacken kanske han pressade sig ännu närmare, för att visa att han hela tiden fanns där om jag behövde mer tröst.

Jag vet att jag förra året bloggade om att min längtad efter en egen hund var extra stark, eftersom jag inte mådde bra under en period. Nu har jag ju en egen hund och det känns väldigt tryggt. Jag har någon att söka tröst hos när jag mår pissigt, någon som inte kräver en förklaring och inte har chansen att slänga ur sig kommentarer som kan trigga igång ännu mer ångest. För det är en anledning till att jag ibland undviker att prata med andra människor när jag mår dåligt. Det är så lätt hänt att personen i fråga säger något, som stressar mig eller ger mig ännu mer ångest.

Det finns visserligen en del saker som jag inte var förberedd på när jag skaffade Sigge. Jag trodde till exempel inte att han skulle bitas så mycket. Ibland när han är som allra vildast, kan jag bli stressad och frustrerad över att jag inte lyckas få honom att lugna ner sig. Då slås jag av tanken:

"Tänk om han kommer att vara så här hela livet".

Fast det vet jag egentligen att han inte kommer. Om en månad eller två kommel han att vara mycket gosigare och inte så stirrig. Nu är det självklart inte så att jag är rädd för honom eller något. Jo, lite nervös blir jag nog ibland, men det är som sagt när jag inte vet hur jag ska få honom att lugna sig. Jag vet liksom inte vad som förväntas av mig, vet inte vad jag ska göra. Allt är fortfarande så nytt, både för mig och för honom. Här vill jag förtydliga att jag inte blir rädd för honom, utan det är situationen som gör mig nervös. Men han kommer att lägga av med bitandet, det säger alla. Han är bara en bebis. Hundar är väldigt lika oss människor. Som valpar är de helvilda och springer omkring, precis som små barn. När de blir äldre, lär de sig vad ägaren tycker om eller inte, och vad de får och inte får göra.

Nästa vecka ska jag träffa en tjej, som tränar hundar. Det ska bli väldigt spännande. Kanske kan hon ge mig något tips på hur jag tydligt ska signalera till Sigge att jag inte mår bra och därför bara vill mysa. För ibland vet jag inte om han känner av mitt mående, eller om han ligger så lugnt och fint i min famn, bara för att han är trött. I morse, när Sigge busade omkring i min säng och bet mig, sa jag:

"Sigge, lyssna på mig. Du ska bli en servicehund och sådana hundar bits INTE!"

När han sen började gå iväg från mig, sa jag med en suck:

"Men det skiter du i".

Egentligen trodde jag inte på riktigt att han skulle förstå vad jag sa. Han är ju bara en bebis, så han vet nog inte vad servicehundar är för något. Jag bara sa det, för att snacka med honom.

Jag måste även lära mig hur jag ska leka med honom. Ibland känner jag mig så himla kass, för att jag inte vet hur jag ska leka med min egen vovve. Visst, man kan ju kasta bollar, som han ska hämta, men jag tror inte att han klarar av det just nu. Det kan bli för mycket spring för en liten valp, som jag har läst på internet, plus att jag inte tror att han skulle kunna få in bollen i sin lilla mun. Han får nog vänta tills han blir lite större.

Han kommer att utvecklas. Det gör han ju redan. Jag har börjat göra lite ensamträning med honom. Den längsta stunden han har varit ensam hemma är 40 minuter. Det var väldigt duktigt av honom och jag hade köpt en ny sorts hundgodis på Dollar store, som jag belönade honom med när jag kom hem. Jag köpte bara ett paket godis, eftersom jag inte visste om han skulle gilla den sorten, men det gjorde han verkligen. Han blir så jäkla glad, varje gång jag plockar fram den påsen. Svansen viftar för fullt på honom då.

En annan bra sak är att Sigge inte har något emot att åka bil. I början var jag rädd att han skulle gnälla när han satt i sin så kallade "bilväska", precis som Sami gjorde när han åkte i buren, men Sigge gnäller inte alls. Det är därför det är så bra att börja vänja honom i god tid, alltså redan nu. Om jag bara hade väntat ett litet tag till, innan jag började åka bil med honom, så hade han säkert panik-gnällt precis som Sami gjorde. Jag har dessutom alltid Sigges väska i mitt knä i bilen, med en liten öppning, så att jag kan sticka ner handen till honom. Jag brukar alltid sticka ner handen, bara för att känna hans päls under mina fingrar. Jag älskar att låta fingrarna snudda vid hans obeskrivligt mjuka päls. Jag brukar även gömma ansiktet mot pälsen, eller luta kinden mot den. Den är inte alls sträv, som pälsen på vissa andra hundar är. Sigge är bara mjuk och mysig att röra. Han är ju fluffig också.

 

Vad hade jag gjort utan den här lilla skiten? :)

 
 

Min ljuspunkt i livet

På söndag har Sigge varit här i exakt en vecka. Jag kan knappt tro att tiden har gått så fort. På ett sätt känns det som om han precis kom. Samtidigt är det som om han har funnits här hur länge som helst och jag skulle aldrig, verkligen ALDRIG vilja vara utan honom! Han fyller mina dagar med så mycket glädje och ljus. Idag blev jag tvungen att gå ut med honom när det regnade, men inte ens det gjorde så mycket. Särskilt inte när jag såg att han kissade på gräsmattan. Då blev jag bara glad, för ibland vill han inte ens kissa när vi går ut.

Den här dagen började inte så bra. Jag kände mig ledsen och hade ångest. Och vem var det som hjälpte mig att släppa alla negativa tankar? Jo, Sigge! Det räckte med att assistenten lyfte upp honom i min säng och han blev så översvallande glad att se mig, för att jag skulle känna mig bättre till mods.

Jag har aldrig någonsin träffat en mer morgonpigg hund. Sigge är hur glad och pigg som helst på morgonen. Så fort han får komma upp till mig i sängen, börjar han slicka mig och busa omkring. Han blir helt tokig. Ni andra tänker säkert att hans glada morgonhumör står i kontrast mot mitt, eftersom jag själv är väldigt morgontrött, men sanningen är att han gör mig pigg och glad. Jag har aldrig varit så glad på morgonen, som jag är nu när jag har Sigge.

Igår kväll när jag fick ångest, låg han så fint i min famn. Först fick han fnatt och var allt annat än lugn, men så småningom kom han till ro och låg stilla i mitt knä. Han kanske kände på sig att jag mådde dåligt. Djur har en magisk effekt på oss människor. De känner när det är något som inte står rätt till med oss.

Jag ska träna Sigge ordentligt till att lugna mig när jag har ångest. Hur jag ska göra det vet jag inte, men jag ska gå en kurs. Jag och Sigge ska gå en kurs, både enskilt och med andra valpar. Det tror jag blir jättebra. Jag gissar att vi får lära oss mer vanliga saker i sällskap med dem andra valparna, sådant som "sitt" och "ligg" och så vidare, medan jag ensam får lära honom sådana saker som jag personligen vill att han ska kunna. Till exempel att trösta mig när jag mår dåligt.

Jag tror faktiskt att mitt liv kommer att bli så mycket bättre nu när jag har en hund. Världens sötaste och bästa hund dessutom. Ångesten kommer inte att försvinna helt, men den kanske inte blir lika grov och påtaglig nu. Ingen människa kan trösta en som hundar. Även när jag får riktigt tuffa panikattacker, så kommer Sigge att finnas här och hjälpa mig att ta mig igenom allt det svåra. Han behöver förresten inte göra något speciellt egentligen, det räcker att han finns här, att han existerar och är MIN HUND!

Bara det, att kunna säga att han är "min hund", betyder så oerhört mycket. När jag passade Sami var jag tvungen att säga: "Hunden som jag tar hand om". Jag kunde inte säga att han var min hund, för då kändes det som om jag ljög. Nu är jag hundra procent ärlig. Sigge är MIN, BARA MIN! Även om det kommer att finnas många andra som gullar med honom, så är han ändå min. Han har en speciell plats i mitt hjärta, som ingen annan kan ta. Det räcker att han tittar på mig med sina svarta hundögon, för att hela jag ska fyllas av kärlek.

Jag har längtat så mycket efter det här. Att kunna säga att jag har en egen hund. Framför allt så har jag längtat efter att alltid veta att jag har min vovve här. Det är här han bor. På Knutsborg 16 A. Även om jag kommer att behöva hundvakt då och då, kanske under en längre tid någon gång, så vet jag ju att han alltid kommer tillbaka.

Om man myser med en väns vovve, vet man liksom inte hur länge det varar. Jag menar, om man fäster sig mycket vid en kompis hund och vänskapen slutligen upphör helt och hållet, så kommer man antagligen inte att träffa hunden mer. Med Sigge behöver jag inte oroa mig för något sådant, för han är som sagt alltid här.

Idag hade jag disco med honom i vardagsrummet. Jag och en assistent hade satt på musik på YouTube. Jag höll Sigge intill mitt bröst och vaggade honom i takt med popplåtarna, samtidigt som jag sjöng. Jag övade till några låtar på kören. Roligast var det när jag sjöng "Ain't no mountain". När jag kom till den sista meningen i refrängen: "To keep me from getting to you", kramade jag om Sigge lite extra, liksom för att visa att det var honom jag sjöng om. Ja, visst är det ironiskt? Sångerskan som har sjungit in låten från början sjunger den till en kille, medan jag sjunger till min hund. Men visst är det fint också? Kärlek behöver ju inte alltid vara till en partner, det kan vara till ett husdjur också. Och eftersom jag inte ens har någon partner, får jag rikta all min kärlek mot Sigge, samt sjunga alla kärlekslåtar till honom. Han är min egen lilla mysvovve! <3 <3 <3