Mimmi Delux

Vi åkte till Sjöbo på förmiddagen, jag och mina föräldrar. Sigge kom och tog emot oss redan i dörren. Min egen lilla goding.

Vi stannade en stund, för att prata lite och få en påse med hundmat. Sen gick vi ut med Sigge, för att han skulle få kissa innan vi åkte. De som hade honom först såg lite ledsna ut. Sigge var uppenbarligen deras favorit bland alla valparna. Det kan jag förstå. Jag skulle fan ha bölat, om det var jag som skulle sälja en så underbar hund. Ja, vad vet jag? Uppfödarna kanske också fällde några tårar, efter att dörren hade stängts efter oss. Sigge var ju som sagt deras favorit. De frågade till och med om jag hade ångrat mig och ville lämna kvar honom, men jag skakade bestämt på huvudet och sa:

"Glöm det, han är min!"

Väl inne i bilen stoppade min mamma ner Sigge i hans hundväska och satte den i mitt knä. Vi lade på tyglocket på väskan, för att han inte skulle hoppa ut, men lämnade ändå kvar en öppning, så att jag kunde sticka ner handen till honom. Man kan även öppna den på sidan, så kan han krypa in själv. Under bilfärden låg han så fint i väskan. Han kröp visserligen omkring lite och försökte hitta något skönt ställe att ligga på, men han gnällde inte och gjorde inget som helst försök att hoppa ut.

Han var förstås lite rädd när vi kom hem, vilket är fullt förståligt. Alla hundar, (och säkert de flesta djur), är rädda och osäkra när de kommer till ett nytt hem och nya ägare. Det tar tid för honom att anpassa sig, men med tiden kommer han att förstå att han har hamnat helt rätt.

Hemma fick jag sätta mig i saccosäcken och ha honom i famnen. Han tuggade, luktade och slickade jättemycket på mig. Det är hans sätt att lära känna sin nya familj. Han ville känna min smak och min doft. Jag lät honom hållas. Jag lät honom tugga på mina fingrar, så länge han gjorde det försiktigt, vilket han ofta gjorde.

Eftersom han var rädd vågade han inte gå runt i lägenheten på egen hand. Han vågade inte ens gå ner på golvet, utan låg hellre i min trygga famn. Men nu, efter att han tagit en tupplur i sin väska, har han fått nytt mod och nya krafter. Nu springer han omkring på upptäcktsfärd och busar runt i soffan. Han försökte hoppa upp i soffan, men han är för liten, så min mamma tog upp honom. När jag kom och satte rullstolen bredvid soffan, försökte han hoppa över till mig, vilket gjorde så att han nästan ramlade ner. Min pappa fick rädda honom och jag sa åt bebisen att han inte får klättra upp själv nu. Han får vänta tills han blir lite större. Vi satte en kudde mellan soffan och rullstolen, så att han inte kunde ramla. När han var uppe i soffan, kunde han inte bestämma sig för var han skulle vara, utan kröp omkring och undersökte nyfiket allting. Tur att han är så liten, att han har friheten att göra det. Efter att han hade fått fnatt och busat omkring en stund, blev han trött igen. Då körde han in sitt lilla huvud under en av soffkuddarna och somnade. Ibland önskar jag nästan att jag också kunde göra så. Borra in mitt huvud under något och sova. Det kan jag ju inte. Mitt huvud är för stort för att det ska vara möjligt.

Några har sagt till mig att man inte vet hur stor en valp kan bli. Nej, det kan man inte veta exakt, men man kan gissa, genom att titta på föräldrarna. Jag har ju träffat Sigges mamma Alice och skulle tro att Sigge blir ungefär så stor som hon. Hon kan ändå också sitta i knäet. Men jag tror att om Sigge nu skulle bli lite större än jag räknat med, så kommer det inte att göra så mycket. Jag har ju redan fäst mig så mycket vid honom och älskar honom om hela mitt hjärta. Då spelar storleken ingen större roll, för det bandet som redan har börjat bildas mellan mig och Sigge kan bara bli större och starkare för varje dag.

Det är inte bara jag som älskar Sigge. Min mormor och morfar har varit här ikväll. De älskar honom också. Jag har till och med fixat så att de ska komma hem till mig och passa Sigge på onsdag kväll, medan jag och min mamma är på kören. Min pappa kan inte på onsdag. Först tänkte jag att jag kanske måste stanna hemma från kören, fast sen kom jag på att jag skulle fråga mina morföräldrar om de ville ställa upp som hundvakter och det ville de.

Imorgon och alla andra mornar flera år framöver, kommer Sigge att vara här när jag vaknar. Han kanske kommer att börja vifta på svansen av glädje, så fort han ser att jag har vaknat. Jag får se om jag kan sova någonting inatt, eller om han kommer att ligga och pipa hela natten. Han har inte gnällt hittills, men det kommer säkert ikväll. Men han lär sig. Han kanske kommer att pipa några nätter, för att han saknar mamma Alice och alla sina syskon, fast så småningom kommer han till rätta och inser att det är jag som är hans mamma och att det är här han bor.

Välkommen till familjen, älskade lilla Sigge! <3