Joyvoice

Kören som jag och min mamma är med i heter Joyvoice. Det är väldigt roligt att gå dit och sjunga på onsdagskvällar. Vi sjunger mest engelska låtar, men även två svenska.

Min mamma upptäckte Joyvoice-kören i våras och anmälde oss, båda två. Den första gången blev väl inte så lyckad, på grund av att jag hade så höga krav på mig själv och det kändes som om alla andra sjöng med och kunde låtarna, alla utom jag. Det är jämt så. Jag tror att jag är ensam och inte kan ett skit, för jag ser inte att det kan finnas andra som är i samma situation som jag. Men senare förklarade min mamma för mig att det egentligen inte finns några krav och måsten i den kören, mer än att man ska ha roligt. Man måste inte ens kunna sjunga, man bara gör det ändå, för att det är kul. Men väl på kören kan alla sjunga. Seriöst, det låter skitbra! En annan bra sak är att man kan hitta låtarna och texterna på hemsidan, så att man är förberedd. Någon gång när vi sjöng en ny låt, tyckte jag att det lät så jäkla bra, så jag satt och tänkte:

"Shit, det där är ju ovanligt bra för att vara första gången!"

Men i alla fall. Efter att jag fick lite panik den första gången och min mamma förklarade saker för mig, gick det mycket bättre nästa gång. Då hade jag övat på låtarna och tänkte att om det fanns något stycke som jag inte kunde, så gjorde det ingenting. Tack vare det så skönk mina skyhöga krav och jag började slappna av. Varje gång jag inte hänger med i vad som händer, försöker jag tänka:

"Äh, skit samma. Så länge jag har kul så spelar inget annat någon roll".

Även om jag inte hör allt som körledaren säger, så är det själva sången som är det viktigaste.

Och körledaren är jättebra. Hon är så full av sprudlande entusiasm och det smittar av sig. Hon är alltid positiv och det riktigt märks på henne att hon älskar sitt jobb som körledare. I onsdags när vi hade sjungit sa hon:

"Herregud, det låter mycket bättre än förra veckan!"

Det är väldigt roligt och skönt att ha en så positiv körledare. Då blir vi andra också positivt inställda.

Nu är det såklart så att de andra har ett papper med sångtexten, medan jag måste komma ihåg alla texterna i huvudet, eftersom jag inte kan läsa. Jag har lätt för att lära mig texter, men ibland känns det ändå lite jobbigt att jag inte kan läsa texten samtidigt som jag sjunger. Om jag hade kunnat läsa punktskrift, så hade det säkert gått att ordna låttexterna på punkt, men det kan jag inte. Jag har kunnat läsa punktskrift, tills jag var typ 12 år, men på grund av att känseln i mina fingrar försämrades så kan jag inte känna punkterna längre, ännu mindre sätta ihop de där små obegripliga prickarna till bokstäver och ord.

Den 9 december ska Joyvoice ha ett uppträde. Det fick vi veta redan första kvällen vi var på kören. Vi ska sjunga utomhus, så jag hoppas att det inte är allt för kallt, trots att det är i december. Jag ska sitta längst fram i kören, så att publiken kan se när jag tecknar "Utan dina andetag". Jo, den låten har jag lärt mig på teckenspråk. Jag har dessutom lyckats lära mig att teckna den, samtidigt som jag sjunger.

Sigge får ju också vara med i publiken. Han får sitta i min pappas knä och lyssna när jag, min mamma och alla andra i Joyvoice-kören sjunger. Då får Sigge vifta på svansen åt hur bra hans matte och gammelmatte (mormor) sjunger.

Herregud! Jag kan verkligen inte skriva ett enda blogginlägg, utan att blanda in Sigge. Han tar upp så stora delar av mina tankar, att mina fingrar olydigt skriver hans namn. Men det är klart att han också ska få lyssna när vi sjunger. Det är fördelen med att vi ska vara utomhus. Han får vara med. Det hade blivit svårare att få lov att ta med honom, om det hade varit inomhus. Jag vet inte om vissa människor låter mig ta in honom, bara för att han är allergivänlig och inte kan orsaka andnöd för någon. Fast det är klart, jag har ju en väska till honom. Om han sitter i den, så kanske det blir lättare att få tillåtelse att ta med honom. Jag vill ju att han ska kunna följa med på det mesta, och helst också utan att någon gnäller.

Men tillbaka till ämnet. Kören ska alltså uppträda den 9 december, på förmiddagen. Jag har som sagt lärt mig "Utan dina andetag" på teckenspråk. Den är så fin att teckna. Fast den var ganska svår att översätta till tecken, eftersom texten innehåller så många metaforer. Man vet liksom inte riktigt vad de menar. Men jag klarade det och nu tecknar jag den utan problem. När jag sitter på kören och tecknar och sjunger den, känns det så högtidligt på något sätt. En gång sa körledaren till och med att hon blev rörd när jag tecknade, vilket jag kan förstå. Det är så himla fint med teckensång och den låten är superfin, så det är klart att man blir berörd.

Kören är som sagt på onsdagkvällar. Innan Sigge har lärt sig att vara ensam hemma, får min pappa passa honom, medan jag och min mamma är och sjunger. Det gäller speciellt nu på onsdag. Då får Sigge busa med sin morfar, i väntan på att hans mamma, alltså jag, ska komma hem.

Jag minns alldeles tydligt den där första gången jag skulle teckna den fina balladen. Jag knäckte en nagel på kören. Vid det laget hade mina naglar blivit lite för långa, så det var rena turen att jag skulle gå och fixa dem redan dagen därpå. Tyvärr hann höger lillfingernagel inte hålla sig någorlunda hel till dess, utan jag råkade smälla till den när jag var på kören. Det krävdes ingen hård smäll. Nageln bröts omedelbart och det började blöda lite. Det gjorde så vidrigt ont, att jag verkligen fick bita ihop, för att inte skrika rakt ut av smärta, mitt i den enorma lokalen där vi brukar vara. Istället väste jag några svordomar mellan sammanbitna käkar. Min mamma satte snabbt ett plåster på fingret, men smärtan fortsatte att mala och jag kände att jag grimaserade med hela ansiktet. Jag minns att jag hoppades att ingen skulle få för sig att det var något med kören, som fick mig att se ut som om jag höll på att dö. Fast eftersom jag liksom de flesta andra brukar le, skratta och sjunga, så tror jag idag att om någon såg mina plågade miner, så förstod de nog att det berodde på att jag hade ont och att det inte rörde sig av någon form av tråk. Senare hade jag satt mig vänd emot kören, så att alla skulle se mina tecken. Där satt jag och tecknade med ett plåster på lillfingret. Ganska komiskt så här i efterhand. Så kan det gå. Nagelkatastrof på kören.

Jag vet egentligen inte varför jag berättar det där. Jag antar att jag bara vill roa läsarna lite. Man måste ju bjuda på sig själv. Hade det där med nageln hänt när jag var i tonåren, så hade jag nog aldrig skrivit om det på bloggen. Nu tänker jag att det är skit samma. Sådant händer alla och som sagt, det är bara kul att roa läsarna genom att berätta om mina tokigheter.

Tack vare Sigge så kommer det att bli många fler tokigheter framöver. Min lägenhet kommer att vara full av liv och rörelse när jag har honom. Imorgon kommer han! Behöver jag säga att jag längtar sjukt mycket? Nej, det behöver jag nog inte, för det fattar ni ändå.

Jag längtar även efter att få gå tillbaka till kören på onsdag. Det ska bli så kul när vi har vårt uppträde! Vi ingår i den "levande julkalendern", som körledaren sa. Jag vet inte vad det innebär, men det låter fint. Hoppas att det kommer många och tittar på oss. Det borde det göra, för det där vill ingen missa. Inte Sigge heller. Han vill definitivt inte missa det.

Joyvoice äger!

 
 
 

Kommentera här: