Två veckor med världens bästa hund

 
 
 

Jag kan knappt fatta att tiden har gått så fort. Imorgon har Sigge varit här i två veckor, men det känns som mycket längre. Två månader, kanske.

Det är fortfarande superkul att ha honom här. Jag tror faktiskt på riktigt att jag har mitt livs bästa tid framför mig. Sigge trivs väldigt bra här hos mig, det märks. Inte nog med att han kan lägga sig och sova var som helst, till och med mitt på golvet, eller mitt i högljudheten som uppstår när jag och en assistent sjunger karaoke. Ibland är han som en trotsig tonåring och biter på allt och alla. Han kan få fnatt och då är han en riktig stirr-Pelle, eller stör-Pelle, som jag kallar honom ibland. Men han är ändå världens bästa och finaste hund. Det spelar ingen roll vad för bus han hittar på, för han är ändå min favorit över allt annat.

Han är otroligt duktig och har lärt sig att sitta när jag säger till. Fast det är lättast att få honom att sitta när han är relativt lugn. Han håller på att lära sig att gå i koppel och han kommer på inkallning, (ibland i alla fall). Utomhus kommer han på inkallning, men inne tror han att han får göra som han vill.

Vet ni vad det bästa är? Sigge har redan lärt sig att trösta mig när jag är ledsen eller har ångest.

I onsdags fick jag ångest och då ropade jag på honom och satte honom i knäet. Först var han stirrig och skulle bitas, men efter att jag sa: "Mamma är orolig", låg han så fint i mitt knä, tittade på mig med forskande ögon och slickade mig i ansiktet. Jag fick en tår i ena ögat och då slickade han mig precis där.

Igår kväll när vi låg i min säng, brast jag ut i gråt efter att ha haft en skitdag med mycket ångest. Sigge märkte det. Vem skulle inte ha märkt det? Jag grät ganska högt. Då började han slicka mig i ansiktet och på händerna, för han ville trösta mig. Jag borrade in ansiktet i hans päls, som blev blöt av mina tårar. Han slickade mig tills jag hade slutat böla och det var precis som om han ville säga:

"Mikaela, var inte ledsen, jag är ju här".

Varje gång jag snörvlade till, kröp han intill mig och pussade mig.

Nu i efterhand kan jag nästan svära på att jag hade mått mycket sämre, om jag inte hade haft ett fluffigt sällskap i sängen. Utan honom hade jag säkert gråtit mig till sömns den kvällen, eller kanske bölat så mycket att jag inte kunde sova, som jag gjorde i somras när Sami hade åkt hem. Vilken tur att jag lät Sigge få sova hos mig och inte i buren. Han hade ju inte kunnat vara något stöd om han låg i buren, eftersom han inte hade kommit åt att slicka och trösta mig.

Jag har börjat vänja honom vid att sova i min säng. Oftast går det bra, men en kväll var han så stirrig, vägrade att ligga still och ville bitas, så jag lade till slut in honom i buren. Men inatt sov han hos mig hela natten. Det var så himla mysigt. Han låg ovanför mitt huvud och tryckte sig emot mig. Det kändes som om han verkligen ville vara så nära som möjligt. Efter gråtattacken kanske han pressade sig ännu närmare, för att visa att han hela tiden fanns där om jag behövde mer tröst.

Jag vet att jag förra året bloggade om att min längtad efter en egen hund var extra stark, eftersom jag inte mådde bra under en period. Nu har jag ju en egen hund och det känns väldigt tryggt. Jag har någon att söka tröst hos när jag mår pissigt, någon som inte kräver en förklaring och inte har chansen att slänga ur sig kommentarer som kan trigga igång ännu mer ångest. För det är en anledning till att jag ibland undviker att prata med andra människor när jag mår dåligt. Det är så lätt hänt att personen i fråga säger något, som stressar mig eller ger mig ännu mer ångest.

Det finns visserligen en del saker som jag inte var förberedd på när jag skaffade Sigge. Jag trodde till exempel inte att han skulle bitas så mycket. Ibland när han är som allra vildast, kan jag bli stressad och frustrerad över att jag inte lyckas få honom att lugna ner sig. Då slås jag av tanken:

"Tänk om han kommer att vara så här hela livet".

Fast det vet jag egentligen att han inte kommer. Om en månad eller två kommel han att vara mycket gosigare och inte så stirrig. Nu är det självklart inte så att jag är rädd för honom eller något. Jo, lite nervös blir jag nog ibland, men det är som sagt när jag inte vet hur jag ska få honom att lugna sig. Jag vet liksom inte vad som förväntas av mig, vet inte vad jag ska göra. Allt är fortfarande så nytt, både för mig och för honom. Här vill jag förtydliga att jag inte blir rädd för honom, utan det är situationen som gör mig nervös. Men han kommer att lägga av med bitandet, det säger alla. Han är bara en bebis. Hundar är väldigt lika oss människor. Som valpar är de helvilda och springer omkring, precis som små barn. När de blir äldre, lär de sig vad ägaren tycker om eller inte, och vad de får och inte får göra.

Nästa vecka ska jag träffa en tjej, som tränar hundar. Det ska bli väldigt spännande. Kanske kan hon ge mig något tips på hur jag tydligt ska signalera till Sigge att jag inte mår bra och därför bara vill mysa. För ibland vet jag inte om han känner av mitt mående, eller om han ligger så lugnt och fint i min famn, bara för att han är trött. I morse, när Sigge busade omkring i min säng och bet mig, sa jag:

"Sigge, lyssna på mig. Du ska bli en servicehund och sådana hundar bits INTE!"

När han sen började gå iväg från mig, sa jag med en suck:

"Men det skiter du i".

Egentligen trodde jag inte på riktigt att han skulle förstå vad jag sa. Han är ju bara en bebis, så han vet nog inte vad servicehundar är för något. Jag bara sa det, för att snacka med honom.

Jag måste även lära mig hur jag ska leka med honom. Ibland känner jag mig så himla kass, för att jag inte vet hur jag ska leka med min egen vovve. Visst, man kan ju kasta bollar, som han ska hämta, men jag tror inte att han klarar av det just nu. Det kan bli för mycket spring för en liten valp, som jag har läst på internet, plus att jag inte tror att han skulle kunna få in bollen i sin lilla mun. Han får nog vänta tills han blir lite större.

Han kommer att utvecklas. Det gör han ju redan. Jag har börjat göra lite ensamträning med honom. Den längsta stunden han har varit ensam hemma är 40 minuter. Det var väldigt duktigt av honom och jag hade köpt en ny sorts hundgodis på Dollar store, som jag belönade honom med när jag kom hem. Jag köpte bara ett paket godis, eftersom jag inte visste om han skulle gilla den sorten, men det gjorde han verkligen. Han blir så jäkla glad, varje gång jag plockar fram den påsen. Svansen viftar för fullt på honom då.

En annan bra sak är att Sigge inte har något emot att åka bil. I början var jag rädd att han skulle gnälla när han satt i sin så kallade "bilväska", precis som Sami gjorde när han åkte i buren, men Sigge gnäller inte alls. Det är därför det är så bra att börja vänja honom i god tid, alltså redan nu. Om jag bara hade väntat ett litet tag till, innan jag började åka bil med honom, så hade han säkert panik-gnällt precis som Sami gjorde. Jag har dessutom alltid Sigges väska i mitt knä i bilen, med en liten öppning, så att jag kan sticka ner handen till honom. Jag brukar alltid sticka ner handen, bara för att känna hans päls under mina fingrar. Jag älskar att låta fingrarna snudda vid hans obeskrivligt mjuka päls. Jag brukar även gömma ansiktet mot pälsen, eller luta kinden mot den. Den är inte alls sträv, som pälsen på vissa andra hundar är. Sigge är bara mjuk och mysig att röra. Han är ju fluffig också.

 

Vad hade jag gjort utan den här lilla skiten? :)

 
 

Kommentera här: