Mimmi Delux

Den 2 januari 2016 lade jag upp ett inlägg med rubriken "Var passar jag in?" Jag skrev om hur svårt det är för mig att kunna umgås med andra människor som också har en funktionsnedsättning, eftersom de flesta är så otroligt olika och har så annorlunda svårigheter än vad jag har. Det kan vara allt från talsvårigheter, utvecklingsstörningar eller förlamningar. Jag satt precis och läste det inlägget och nu tänker jag göra en liten uppföljning.

Först av allt vill jag förtydliga att detta inte är riktat mot någon speciell person, utan jag skriver utifrån mina egna tankar. Jag vill även vara tydlig med att jag inte syftar på alla människor som har en funktionsnedsättning, för då skulle jag ju dra in mig själv också och det vill jag inte. Jag vill inte heller att någon av mina rullstolsburna vänner ska känna sig träffade på något sätt. Som sagt, jag riktar inte det här mot någon person.

Okej, nu börjar jag, så att ni fattar vad jag babblar om.

Jag har alltid tyckt att det är så himla fel att vissa människor tar förgivet att en person i rullstol inte kan prata, eller har svårt att prata, samt har ett handikapp i hjärnan. Det finns ju dem som faktiskt har allt det där och inte kan göra någonting alls själva, men det är långt ifrån alla. Det beror helt enkelt på vilken typ av funktionsnedsättning man har.

Jag blir så jäkla arg på folk som tänker: "Jaha, här har vi någon som inte kan prata", så fort de ser en person i rullstol. Det är då jag får lust att vara väldigt tuff och ironisk, spänna ögonen i människan och säga: "Nej, jag kan inte prata, utan rösten som du hör nu är inspelad på en bandspelare, som är inbyggd i min hals.". Fatta vad alla skulle bli förvånade om jag sa så.

Men det är i min ensamhet som jag kommer på sådana kaxiga repliker. När jag väl är i situationen själv, då glömmer jag bort replikerna och håller min ilska och frustration för mig själv. Så är det ganska ofta, faktiskt. Jag önskar att jag kunde slappna av mer och säga:

"Hörru, jag kan visst prata. Kan du eller?"

I gymnasiet fick min klass en uppgift, som jag inte var med på, eftersom jag inte var i skolan den dagen. Uppgiften gick ut på att eleverna skulle gå ut på stan och säga "Hej" till alla som passerade, för att se vad de fick för reaktioner. Min kompis, som själv sitter i rullstol, berättade att hon fick konstiga blickar från folk, som om de tänkte:

"Va! Kan du prata?" bara för att hon inte kunde gå.

Jag minns att jag blev riktigt arg när jag fick höra det. Så jävla oförskämt! Att inte ens heja tillbaka och tycka:

"Vilken godhjärtad tjej, som hälsar fast vi inte ens känner varandra".

Istället måste de haka upp sig på att hon verkar kunna prata, trots att hon sitter i en rullstol. Ibland förstår jag mig inte på den här världen!

Trots allt så finns det ju faktiskt rätt många i rullstol som har problem med talet, och det är just därför jag skriver detta inlägget. För jag vet inte riktigt var jag hör hemma. Det är så svårt för mig att kommunicera med folk som har svårt att prata, eftersom jag får problem att höra vad de säger då. Jag säger inte att jag inte kan tänka mig att snacka med någon som har talsvårigheter, men det kräver allt för ofta att jag måste ha någon med mig, som upprepar vad personen säger, vilket känns väldigt störande. Tänk om jag och personen i fråga skulle komma jättebra överens och bli kompisar, fortsätta att ses och ha skitkul tillsammans. Skulle jag då bli tvungen att ha någon med mig varje gång, som lyssnar på vårt samtal och upprepar? NEJ TACK! Vissa saker vill man inte att andra ska behöva lyssna på. Man måste liksom få ha lite privata saker med sina polare.

Sen beror det såklart på hur stora talsvårigheter personen har. Om man kanske inte kan prata riktigt lika tydligt som jag, men inte allt för mumlande heller, då kan det finnas en chans att jag lyckas uppfatta orden. Så jag säger inte att jag absolut inte kan prata med människor med talsvårigheter, fast det är mycket begränsat. Problemet ligger inte hos dem, utan hos mig. Eller, inte hos mig personligt, men på grund av min hörselnedsättning kan jag inte alltid uppfatta vad folk säger. Alltså, så här. Om jag inte hör vad någon säger så vill jag att personen ska prata tydligare, men om personen inte kan säga saker tydligare än den redan gör, då blir det problem.

Så därför undrar jag om jag egentligen borde umgås med människor som också har en funktionsnedsättning, eller med icke funktionshindrade, med tanke på mitt sociala sammanhang. Jag skulle såklart aldrig överge dem vänner med funktionsnedsättning som jag redan har, men jag kanske skulle försöka skaffa fler icke funktionsnedsatta kompisar. För det verkar faktiskt ganska svårt för mig att hitta nya vänner som har en funktionsnedsättning, men ändå pratar så att jag hör vad de säger. Det är där problemet är. Allt är den där förbannade hörselskadans fel. Hade det inte varit för den, så hade jag kunnat umgås med funktionsnedsatta personer och höra vad de säger, även om de snackar sluddrigt. Nu kan jag inte det. Det är så jävla störigt! Om jag inte hade varit hörselskadad, så hade jag inte ens behövt ha någon assistent eller tolk med mig, för jag hade fixat kommunikationen alldeles själv. Jag hade till och med kunnat sitta på en stökig krog och snacka med folk, utan problem. Nu kan jag knappt ens kommunicera med mina assistenter, om det är för mycket ljud runt omkring.

Så, jag funderar som sagt på om jag borde skaffa fler icke funktionshindrade vänner, för min egen skull. Jag menar, om någon som är 100 procent talande snackar för fort eller tyst, så går det alltid att lära dem hur de ska prata med mig, men det går inte när det handlar om någon som snackar otydligt på grund av talproblem. De kanske försöker vara tydligare, men det funkar inte, för de kan inte prata på något annat sätt. Är ni med på vad jag menar? Gud, jag hoppas verkligen inte att någon känner sig krängt. Det är absolut inte meningen. Jag berättar bara om min sociala situation, men ingenting jag skriver är menat för att såra eller uppröra någon annan. Jag vet bara inte vilken värld jag passar in i. Funktionshinder-världen, eller icke funktionshinder-världen?

Nu till frågan. Hur skaffar man icke funktionshindrade vänner? Det kryllar ju av dem överallt, men hur kan jag veta att någon faktiskt vill vara med mig för vänskapens skull och inte på grund av sympati? Att vara med någon som bara umgås med mig för att hon eller han tycker synd om mig, det är min värsta mardröm. Tyvärr kan man inte alltid veta om det är så eller inte. Om någon skulle dalta med mig och vidhålla att jag är på ett visst sätt, bara för att jag har en funktionsnedsättning, då skulle jag lämna personen direkt. Sådana vänner kan jag klara mig utan.

Men hur och var träffar man egentligen vänner? Att gå med i en rullstolsförening eller så tror jag att ni har fattat att jag inte vill, eftersom det är icke funktionshindrade vänner jag är ute efter. Jag vill inte heller umgås med en fördomsfull person, men fördomar finns det överallt. Folk kan till och med påstå att de inte har några fördomar, men sen framstår det klart och tydligt att de faktiskt har det. Jag har själv varit med om det.

Jag gillar att chatta på facebook, men jag skulle väldigt gärna vilja ha kompisar som jag träffar också. Alltså, inte sådana som jag gör långa resor och träffar typ en gång om året, utan någon som bor i närheten och som jag kan se oftare. Hur ska jag göra för att träffa dem människorna? Jag kan inte direkt gå ut och festa på krogen och gå fram till varenda människa jag ser, eller göra likadant på något café. Det vore såklart alltid kul att träffa en ny vän på något fik eller så, men det händer typ aldrig mig. Jag tror att det kan bero på att jag aldrig får ögonkontakt med någon runt omkring, om jag inte pratar med personen, på grund av min synnedsättning. Vissa säger ju att de möter någons blick, innan de går fram och börjar snacka. För ögonkontakt kan vara ett tecken på att personen vill ha mer kontakt. Jag ser ju inte om folk tittar på mig och därför kan jag inte titta tillbaka.

Jag kan inte sitta i ett hörn och vänta på att någon ska komma fram till mig. Jag måste själv göra något också, men vad?